Långeman
oktober 20, 2011 at 1:21 e m (Långeman, Ljuset, vibbar)
Ja jösses, det är konstigt hur någon av alla män man möter bara drabbar mig rätt in.
Långeman; som skakat till i mig från det första flyktiga mötet och även påverkat mig under de möten som kommit efter; – nu efter två heldagar är jag helt uppsnurrad.
Jag vet inte riktigt ens hur jag ska sätta orden på det.
Han är en av de högsta cheferna i organisationen som jag styr över. Jag kan inte sitta och glittra så fort han kommer i närheten.
Jag har i två dagar fått kämpat för att inte alla i vår närhet ska se att jag är helt bortkollrad. Och jag tror att han har jobbat med sig själv på liknande sätt.
Alla dragningar, alla samtal tvärs över rummet, alla måltider. Våra ögon fastnar i den andre och vi pratar pratar pratar med varandra, till varandra. Glittrar. Även med tjugo till i rummet som vi är satta att leda. Det är inte okej.
Gång på gång har jag kommit på mig själv med att jag hamnat där. Vi känner ju inte varandra ännu, ändå är han totalt närvarande i allt jag säger och allt jag gör.
Jag vet exakt vart han sitter och står. Och vart hans ögon är.
Som Hjärnspöket. Som Micke. Fast jag bara ler och glittrar. Ren glädje.
Ja jösses vad jag har glittrat. Som en jäkla julstjärna med hjärtklappning.
Det kändes faktiskt jobbigt att säga hej då. Men vi hittade tre jobbanledningar att ses snart igen och bokade in träffar.
Han är gift. Han är småbarnsförälder. Han är en av mina viktigaste anställda chefer som jag ska jobba nära i flera år. Och jag är helt bortkollrad. Alarmsignalerna tjuter och blinkar som saftblandare.
Men jag kan bara lé och längta till nästa gång jag träffar honom.
Vibbarna. Drömmarna. Min egen reaktion. Jag kan inte anta annat än att han kommer att hamna djupare. Att det här kommer att ta vägen någonstans.
Vägskäl
juni 18, 2010 at 10:31 e m (vibbar)
Har den där starka känslan i mig om att något ska hända dit jag ska. Något livsomvälvande. Påtagligt. Men jag har ingen aning om vad.
Men det har med en ny riktning i livet att göra. Känslan har funnits länge.
I dagarna förstod jag dessutom att området jag ska till är samma som myternas Avalon. Tatueringarna jag har gjort genom livet och som varit avstamp och markörer för stora steg, har alla en tydlig koppling till området och dess symbolik. Och jag ska dit under sommarsolståndet. En plats där det firats under tusentals år.
Jag är inte religiös så där allmänt, men det inre lyssnar jag alltid till. Och Avalon, sommarsolstånd och starka vibbar har jag alltid tagit på allvar.
Vad fasen är det som ska hända?
Tillfälligheter?
maj 30, 2010 at 1:53 f m (vibbar)
Träffade teaterskådisen idag. Egentligen riktigt konstigt. Han är tillfälligt i min stad, som han bor ganska långt ifrån, för att göra ett gig på en mindre gratisfestival. Springer förbi mina syskon som sitter i solen på en filt, bland hundratals andra, och börjar av någon anledning prata.
Sätter sig en stund med en cigg och hänger med dom. Säger i förbigående att han känner en person i den här staden och nämner mitt namn. Är det inte lite konstigt?
Strax innan har jag sms:t syrran och sagt att jag är på väg. Så han sitter där och väntar på filten när jag kommer. Vi kramas flera gånger och pratar i mun på varandra en lång stund. Uppenbart lyckliga. Han dröjer sig kvar tills han måste rusa för att hinna med sitt tåg. Kollar så mobilnumren stämmer.
Jag vet inte. Nu då? På något sätt måste vi höras.
Danssteg i otakt
maj 12, 2010 at 8:37 e m (Uncategorized, vibbar)
På tal om vibbar. En som jag hade starka känslor kring från första början var Mildred. Som allt innuti sa var en som skulle finnas jämt. Som jag skulle kunna älska utan att sluta.
Men vi har det konstigaste närmandet jag någonsin varit med om. Han är strange. Really strange.
Jag tror vi börjar bli vänner. Men det är en mycket märklig dans. Och det är han som gör det svårgreppbart. Som tar steg fram, och steg bak och så en del i sidled. Jag tittar mest förundrat på och undrar vad för slags dans det är han för i.
Men tycker det är kul när vi ses. Well, well. På något sätt har vi skapat band även om jag inte har något att jämföra det med. Och inte för mitt liv kan se hur stigen framåt ser ut.
Vibbar
maj 10, 2010 at 3:17 e m (vibbar) (vibbar)
Ibland tar jag upp signaler i luften. Vibbar om vad som är på gång att hända. Vissa är kristallklara medan andra bara är aningar och svåra att förstå och stoppa i ett sammanhang.
Nästan alltid har dom rätt, även om det sällan blev exakt så som jag gissade.
Jag har lärt mig att inte analysera sönder det. Jag kan inte förstå vart det kommer ifrån eller varför. Jag kan inte alltid veta exakt vad jag borde göra men jag har genom åren insett att det är lika bra att följa känslan. Det är när jag agerar på tvärs mot vibbarna som livet krånglar till sig. Och när jag följer med brukar det i slutänden bli något bra.
Ofta handlar det om riktningar, val i livet, jobb, pengar, stora steg, människor jag möter eller män.
Nu har jag en jättekonstig vibb om en man. En teaterskådis som jag träffat en gång för ganska länge sedan i ett jobbsammanhang på en helt annan plats: jag tror att han kommer dyka upp i mitt liv på ett mer påtagligt sätt ganska snart.
Och jag förstår inte riktigt hur. Eller varför. Men jag har huxflux börjat förföljas av bilder på min näthinna med hans ansikte och ord i privata sammanhang. Ibland i mitt hem. Ibland i min säng. Tycker mest att det är konstigt.
Och så en annan stark vibb som har med en planerad sommarresa till England att göra. På något sätt kommer den innebära stora steg i mitt liv. Ändrad riktning i grunden.
Jag skriver här för att sedan konfrontera mig själv. Vad blev det av vibbarna?
