Hur
Jo, vi kommer rensa någon dag. Det sitter saker och skaver i oss båda men samtidigt har vi ju saknat varandra. Just nu är vi i alla fall bara glada över att umgås och är överens om att vänta lite innan vi grottar i det och reder ut begreppen. Det blir nästan lite skör ömhet i det.
Vi har en knepig relation. Har ju hela tiden haft det. Så nära vänner och ändå den där nerven som gör att vi kan såra varandra illa, tränga varandra och inte är helt bekväma med kropp.
Som en kärleksrelation fast helt utan det fysiska. Luftkuddar mellan våra rörelser för att inte ens trigga det. Och vi lägger en del energi i varandet på att inte trigga det. Jag har aldrig förut haft den här typen av tät relation utan att den också är sexuell.
Men samtidigt så är han en vän mer än många andra. Och mindre. Vi har ju sjukt kul ihop när vi är på det humöret. Samtidigt tror jag ingen annan människa har haft så stor möjlighet att göra mig ledsen som han.
Jag vet inte ens vad som är rätt. Att tillåta en relation som skaver hårt ibland eller att undvika den. Jag litar inte riktigt på mitt eget omdöme eller mina skäl till det ena eller andra. Jag gillar inte att bli sårad, och det är ju sunt. Men samtidigt är det väl en del i att släppa människor inpå sig och som jag är bra på att stänga av, låta bli att utsätta mig för.
Tänker ibland på känslan inför när vi lärde känna varandra. Att han var en av de där få som skulle krypa in under skinnet på mig och ställa saker på huvudet, och jag inte för mitt liv kunde förstå hur det skulle gå till med den där lilla flörtiga saken.
Ja djäflar, där hade starka vibbar mer rätt än jag kunde greppa.
Tack min fina vän
Lilla fina vackra, tack för att du är så bra.
För latten du kommer förbi med, eller kramen som ibland behövs och för skrattet som bubblar i magen varje gång vi ses. För buset och bråken och för att du älskar min vänner och min familj. För soffhänget eller fredagsmyset. För tokdansen och alla vilda planer. För alla idéer som vi förverkligar. För stunderna vi kan sitta tyst och jobba med vårt. För att du är snygg och finns bredvid mig. För de långa samtalen i varsin säng innan vi somnar. För alla gånger som vi varit osams på riktigt och du så självklart tar tag i försoning och tvingar upp mig på banan igen. För fikapauserna på jobbet och alla oändliga timmar i provhytter eller med hög musik framför din spegel. För alla gånger vi suttit och spanat ihop och sedan uppdaterar varandra om resultatet. För kvällar som annars blivit rätt ensamma men då du kommer förbi med käk och slår på tv:n. För alla underbara konserter och festivaler fyllda av nyktert rus, svett och blåmärken. För alla nattliga timmar i en bil med hög volym och inga ord. För alla fina sms och tokroliga familjestunder.
Tack min fina fina vän.
Ansvar
Jag ser honom hela dagarna, hur han reagerar på kvinnor – gud så han reagerar på kvinnor. Och numer vet jag ju precis hur han funkar, hur han resonerar och vilka moves han kör. Han jagar, predator.
Och jag inser hur hårt och länge han faktiskt jobbade på mig. Ihärdigt. Målmedvetet. Och samtidigt måste jag ju ha varit en av de där som han inte riktigt vågar vara övertydlig med, som han hade för stor respekt för.
Men dom som han själv inte vågar ta kommandot med, brukar han rätt fort släppa om det inte händer något. Och jag tog ju verkligen inte tag i det. Jag bara höll i mig, flörtade tillbaks och väntade ut hela grejen. Han måste ha varit rätt bortkollrad med frågetecknen snurrande i skallen.
Och nu kan vi skratta åt varandras flörtar, kramas länge och nära, vara medveten om varandras kroppar och samtidigt välja kompisskapet. Jag kan sitta i hans fönstersmyg och inse att jag inte ska lägga mig bredvid i sängen. Att vi inte kan sova ihop på armen just därför att laddningen finns där ibland, hos honom och hos mig.
Han har tagit mer ansvar för det där än vad jag gjort. Tack finaste, vi hade ju knappast varit där vi är nu om han fungerat som mig.
Soulmate
Själva vänskapen är inget jag ifrågasätter längre.
Jag har inte haft en vän som honom tidigare men jag är väldigt glad att jag har det nu. Att matcha med en annan människa på så många plan är lite speciellt, märkligt nästan.
Vi pratar uppslukat bort timmar över en fika eller i soffan. Reagerar på samma scensekvenser i filmerna vi ser. Upplever konserter eller teater intensivt och är uppfyllda på samma sätt och av samma saker efteråt. Kompletterar varandra nästan kusligt bra i jobbet, fyller upp brister och triggar den andra på ett bra sätt. Skrattar ohejdat åt samma saker eller tjafsar och bråkar med jämlikt motstånd.
Aldrig sitter något fast och vi hittar på väldigt mycket saker att göra. Våra andra vänner gillar varandra och alla delar av min familj välkomnar honom med vidöppen famn. Vi är jäkligt sociala ihop men lika ofta smiter vi undan och är bara vi, för att vi behöver den där stunden.
Jag funderar ibland på det där, hur det kan komma sig att två kan vara så lika trots att det skiljer så många år. Även i relation till andra är han precis som jag var då. Fast utan hål, han är solid och luft på samma gång.
Jag skulle känna mig väldigt ensam utan honom nu när jag fått dela så mycket med en annan människa. Det finns ingen annan som jag upplevt det där med, med alla bitar av mig själv.
Han är ung, kan nog inte förstå riktigt hur ovanligt det där är. Eller så är det just det han gör. Han värnar mig ju på alla sätt som går. Kämpar sig igenom lager som han normalt aldrig skulle befatta sig med och ger stora tecken på tillit, smygparanoida fina som aldrig annars litar på.
Jag som alltid vill ha mitt space och min ensamhet men som nu aldrig får nog, han kan allid få en stund till utan att det stör mig. Och han som alltid håller sina vägar öppna och kräver mycket luft, umgås dygnet runt och binder upp sig juridiskt. Och ändå hela tiden tar sin egen väg.
Kanske är det bara tiden jag behövt. Tid som visar att det finns kvar – för det verkar ju så osannolikt. Han den riktigt unga, flyktiga, uppmärksammade, vackra mannen och så jag.
Grund
Han är så ung och mycket klokare än mig, det är ju så det är. Han tar ansvar i alla led, i alla delar av livet. Även när det kostar på.
Vi är så nära och har våra planer, umgås jämt och får jävligt bra saker gjorda.
Om vi skulle ligga regelbundet skulle allt förändras. På många sätt är det spänningen under ytan som skapar förutsättningarna för allt det andra, kreativiteten, den intensiva närvaron och det som kommer kunna öka på vår försörjning rejält.
Energin som gör att vi lyser och får den uppmärksamhet som vi behöver för att bygga det andra.
Jag vet ju det. Och han vet ju det. Det betyder inte alltid att det är lätt.
Men ömheten och kärleken finns där. Liksom hans första stora comittment, att binda sig till en annan människa för en framtid som förutsätter varandra.
Men fan då att det ska vara så svårt för mitt ego att släppa!
Fu*k
Livet är bra lustigt ibland.
Råkade utan avsikt göra ett lite större avtryck än vad jag tänkt mig, lite adrenalin men samtidigt fine – jag kör det fullt ut och orkar inte längre linda in och slimma sönder.
Samtidigt verkar allt det jag var så orolig för med den lilla vackra ha blåst förbi fullständigt. Njuter av ensamtid när jag istället kunnat dansa ut i vimlet med honom och andra, ja njuter är rätt ord. Det är något nytt.
Det är en ny tid som anas i mig. Mer närvaro gentemot mig och mina närmaste – och mer uppkäftigt finger åt resten därute.
Och jag tar i honom, mjukt och självklart. Det är inte som förut, det är bättre och jag är friare.
Lätt
Jag tycker det är lite konstigt.
Genom att säga orden, bara säga dom, frigjordes så mycket plats.
Det där som skavde hela tiden och i det närmaste påminde om en ångkokare nära pyspunkten är borta.
Why?
Inget annat är ju förändrat mellan oss, men han tar inte lika mycket plats, överskuggar inte mina egna tankar.
Träd och fuktig mossa
Lugnet sitter djupare, kanske var det viktigt att dra det till sin spets. Det har något med tillit att göra.
Jag trodde ju verkligen inte att det skulle kunna bli som vanligt igen. Men vänskapen är inte annorlunda. Det är en annan ton som skiftat. Slitstyrkan finns mer påtagligt där.
Jag känner mig säkrare, starkare - inte vekt blottad. Även i hans ögon finns en ny glimt av upphöjd beundran.
Jag är gudinnan igen, den levande starka, pulserande kvinnan som inte kontrolleras, passas in eller formas. En påminnelse om något okänt och slingrande.
Jag har hittat tillbaks till det ogripbara, svårfångade men mycket övertygande. Myllan i mig själv. Glädjen att umgås i min egen ensamhet.
Nu, just nu, har jag hittat tillbaks till mig själv. Det har tagit sin tid och varje lager har fått verka ut i egen takt. Som en bränd skog som återfår sitt liv steg för steg.
Länge ser det ut på ytan som om inget händer medan rötter, frön och sporer hittar sin jord. Sedan kommer blommorna, de spröda plantorna, öppna fält som ger fri tillgång åt solen och fjärilarna. Det tar tid innan de skuggande träden och den fuktiga mossan vuxit sig kraftig och balansen är tillbaks.
Med träden och mossan på plats i mig själv kan solen lysa skarpare och jag känna intensivt utan att det på något allvarligt sätt hotar min balans.
Vänskap
Det känns verkligen precis som vanligt, som om inget av de senaste veckornas bump har hänt.
Eller njae, jag är lite mer soft håller aningen mer distans, och han är nästan mer kontaktsökande. Men ändå precis som innan.
Trygghet och tillit kanske? Vänskap.
Men jag påminner mig om att ge närvaro och fokus till andra vänner, fler än honom och inte minst med mig själv. Jag tänkte fortsätta med det.
Bullshit
Tog tjuren vid hornen med en gång och mötte upp honom vid hemgång. En trevlig kväll. Han slog verkligen på charmen och närvaron, glittrade stort och ”bumpet” övervunnet - ändå är jag fortfarande tveksam.
Känner att mina ögon smalnade och att blicken var mer undanglidande än öppet glittrande. Så som jag aldrig förut varit med honom men ofta med andra.
Kanske handlar det mest om egot. Han hamnar i säng med alla utan urskillning men vill inte hamna där med mig. Är totalt avvisande inför det utan förklaringar.
Han ville förut och det känns väldigt konstigt att ha inbillat sig alla vibbar och nära kroppar fram tills nu. Jag brukar ha pejl på vilka som är sugna och inte. Jag vet ju hur han ser ut när han flörtar med andra och hur han ibland ser ut när han ser mig. Är jag verkligen helt ute och cyklar?
Det klingar bullshit om alltihop. Och jag vill nog inte sitta där och höra mer om alla andra han delar säng med.
Förut har jag varit helt i nuet, velat hålla kvar stunden. Nu rastlös och på väg bort. Annorlunda mot honom men välkänd för mig själv.
Och så tittar jag klarvaket på honom, som en yr studsande valp är han och undrar uppriktigt: vill jag verkligen eller handlar det om att jag vill att han ska vilja?
