Bullshit
Tog tjuren vid hornen med en gång och mötte upp honom vid hemgång. En trevlig kväll. Han slog verkligen på charmen och närvaron, glittrade stort och ”bumpet” övervunnet - ändå är jag fortfarande tveksam.
Känner att mina ögon smalnade och att blicken var mer undanglidande än öppet glittrande. Så som jag aldrig förut varit med honom men ofta med andra.
Kanske handlar det mest om egot. Han hamnar i säng med alla utan urskillning men vill inte hamna där med mig. Är totalt avvisande inför det utan förklaringar.
Han ville förut och det känns väldigt konstigt att ha inbillat sig alla vibbar och nära kroppar fram tills nu. Jag brukar ha pejl på vilka som är sugna och inte. Jag vet ju hur han ser ut när han flörtar med andra och hur han ibland ser ut när han ser mig. Är jag verkligen helt ute och cyklar?
Det klingar bullshit om alltihop. Och jag vill nog inte sitta där och höra mer om alla andra han delar säng med.
Förut har jag varit helt i nuet, velat hålla kvar stunden. Nu rastlös och på väg bort. Annorlunda mot honom men välkänd för mig själv.
Och så tittar jag klarvaket på honom, som en yr studsande valp är han och undrar uppriktigt: vill jag verkligen eller handlar det om att jag vill att han ska vilja?
Förmultna och nya liv
Jag har nog lättare än de flesta att lämna saker bakom mig, jag ältar sällan sådant som en gång var eller fastnar i romantiserade tillbakablickar.
Men det är inte så att jag förtränger eller skärmar av, jag är nog bara ovanligt bra på att jobba mig igenom sådant som skakar om mig. Jag tar mig an känslor, nästan frossar i dom, analyserar, hänger mig och bekräftar.
Det finns gånger som jag gråtit oceaner, flera dagar i sträck. Eller andra då jag i mörker krypit ihop i fosterställning och låtit väggarna pressa mig inåt. Ofta låter jag sömnen och de talande drömmarna läka mig, i långa samtal som tar vid ena natten där den andra slutade.
Ganska snart kommer man ut på andra sidan, mer hel och varm. Stadig och säker på vad man lämnat och vart man är på väg.
Nu är jag mitt i processen, känslor som växlar hej vilt och sömnen som slukar mig. Sorg över att lämna det febrigt magiska som varit och lättnad över att det täta blir mindre tätt.
Jag börjar ana stigen framför. Något mer fast, något mer luftig. Vänskap på riktigt men inte unik. Inte så hudlöst men ändå generös. När jag är igenom så är jag igenom. Några backlash kan det bli men även dom kommer jag ta mig an med hull och hår.
Det blir något annat och det som var får dö.
Tomhet
Det är mycket trevande och en höst där vi rätt ofta kommer att vara på olika ställen. Glittret är långt bort och vi kommer nog båda två söka oss mer gentemot andra.
Det är med kluvna känslor jag närmar mig det. Åt ena sidan är det ju skönt med lite mer svalka, lite mer luft och en mer normal relation. Vänner så som vänner brukar vara.
Åt andra sidan, tanken på att förlora det nära, magiska, febrila, täta och galet glittrande, gör ont.
Vi får se vad det blir, vad som händer. Det är väl turer kvar i den här kan jag gissa. Och tid är det mycket av.
Men senaste månaderna har allt utrymme omkring mig, i mig, alla mina planer och min tid - kretsat kring honom. Nu blir det annat.
Även om det blir ganska tomt först och lite sorgligt. Vaccum efter det mycket intensiva.
Effektiv bearbetning
Det kommer antagligen inte kunna bli som förut igen, det här verkar svårare att komma över än den gången för länge sedan som vi hade sex.
Trots att vi nu borde stå så mycket stadigare.
Någonstans känner jag mig lurad, jag trodde att vi var bättre vänner, mer slitstarka, att jag var viktig för honom på riktigt och att han inte skulle släppa det vi hade.
Men tydligen så var vår vänskap inte särskilt speciellt i hans ögon. Det svider mer och betydligt djupare än att han inte vill dela säng. Och är svårare att bortse ifrån.
Allt det andra omkring oss? Det känns lite som att göra slut utan att berätta det för någon, hålla något slags sken uppe och låta tiden gå tills det inte är konstigt längre att vi inte är nära.
Och ja, jag sörjer. Ena stunden i ilska och andra i stillhet. Och så övermannas jag i microkorta stunder av brutal svartsjuka gentemot eventuella kvinnor som kommer att fylla min plats.
Men jag är ju bra på det här, att hängivet jobba mig igenom alla lager av känslor för att sedan komma ut på andra sidan. Känsloeffektivitet? Få genom åren som hängt med i svängarna där.
Hur intimt kan vänskap vara?
Är vi inte bättre vänner än att det här ska ta kål på oss?
Nu tvekar även han, jag känner det i luften. Kan vi hitta tillbaks, till något annat, ta oss vidare, bortom, hur viktiga är vi för varandra? Jag vet inte och han är ung.
En del av mig vet ju att jag försökt göra det enkelt, tvinga bort honom, skapa luft att andas och slippa brottas med känslor som tar plats och ibland gör ont.
Slippa vara sårbar, uppslukad och utan kontroll genom att fösa honom ur mitt liv. Och nu när jag kanske lyckats så undrar jag vad fan jag håller på med. Seriöst.
Åt andra sidan: känslorna är ju där, det är inte enbart som vapen jag håller upp dom. Det handlar om sanning och nakenhet. Klarar han av att ta mina känslor? Klarar jag?
Men kan man vara så nakna vänner att allt finns öppet och tätt. Intimt. Det är jag som har svårt med gränserna där, vet inte när han får nog och kan inte låta bli att peta och dra lite, tvinga fram saker. Även om jag hållt mig på rätt sida förvånansvärt länge.
Vad klarar vänskapen egentligen av?
Frånvald
Visst saknar jag honom. Samtalar i huvudet. Det skulle vara så lätt att prata på och inte låtsas om något. Låta bli att nämna.
Men så tänker jag på hur vi ska sitta där och han flörtar hejdlöst med en kvinna, eller vi umgås med andra och någon sover kvar hos honom och då låser det sig.
Nej, jag vill inte. Jag kan inte.
Om jag visste att jag var förstahandsvalet – fine! Men nu är jag frånvalet. Det räcker inte att vara vänner, jag vill att han inte ska kunna låta bli mig.
Devine justice
Det är en sak att länge inse att man är uppsnurrad av någon, en annan att berätta för den det gäller att man känner mer än man tänkt sig.
Okej, jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag har ingen lust alls att prata med honom och har aldrig haft så lätt med hans frånvaro som nu.
Men mitt i det känns det lite som humor, den gudomliga rättvisan. Så många gånger som jag inte förstått hur det där går till. Som jag svurit över män som blir kära och krånglar till allt. Nu är det jag som krånglar till och jag gissar att han är den som svär.
What goes around, comes around.
Men nu är jag lugn. Undertrycket är borta och det finns massor av plats för annat. Jag rör mig med väldigt lätta steg och sömnen är djup.
Breahte
Känslomässig turbulens och svullna ögon, samtidigt lättnad och frihet. Konstigt. Jag kommer att sova gott några nätter. Det som tagit plats är frisläppt och andetagen kan bli befriande djupa.
Ja, jag känner mig fri. Lättad. Oavsett vad som händer sedan.
Heartbroken
Jag har aldrig tidigare trillat dit på det här sättet, långt under skinnet och obesvarat. Dessutom i en man som är så otroligt mycket yngre.
- Tänk att något så larvigt kan kännas så hårt, göra så brutalt ont.
Det var väl min tur att drabbas, något lär jag mig väl om ödmjukhet och dom som sårats av mig.
Jag kan i alla fall inte låtsas längre. Även om det innebär att vi tar stora kliv åt olika håll. Han vet att jag känner och det kommer ju att förändra oss.
Det finns ju en frihet i det också, så uppsnurrad som jag varit – sorgen är kanske lättare att hantera. Även om det blir stora hål länge.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Vissa saker få man helt enkelt härda ut, en stund i taget.
Saknad till exempel, och obesvarad kärlek.
Utan sedan
Jag får ju ge honom en eloge i alla fall, han gör vad han kan för att hitta balansen och inte tappa mig.
Det är ju inte hans fel att jag känner mer och han ryggar inte inför det.
Tänkte väl också att det kunde vara bra att ses över kaffet så som han föreslog. Han tar oss på allvar och det kändes helt okej att ses, rätt skönt just då i solen, bakom mörka glasögon utan massor av ord.
Ett varsamt hejdå på hans väg till tåget, bekräftelse kring planerna om sedan och så en tid borta igen.
Jag kunde inte skydda mig mot sorgen efter. Det kan ju inte komma att funka som förut för mig. In i skalet och backa under stenen. Han får dansa vidare utan mig.
