Lekkamrater på nya villkor
Så mycket tid att ostörd lyssna inåt och även de där strömmarna som går längre ner än tankarna får säga sitt.
Och då vet jag, har hela tiden vetat. Att mina vingar blir lite svedda men inte värre än att jag kan hantera det. Att det egentligen inte alls handlar om mig utan om honom.
Han tycker att allt köttigt och det lätt bedagade är obehagligt. Han är så mycket luft, märkligt lätt och rörlig. Poppigt glittrande och oemotstådligt naivt självklar. Kanske ska han svärtas ner lite. Få fler djup och växa. Smidas och bli sylvass.
Med allt som han är borde han redan ha valt bort mig, vänt ryggen och lämnat det som liknar krångel eller tyngd. Men det har han inte. Kanske kommer han att nosa fram och tillbaka på mig, mörkt vatten med motbjudande lockelse som lite för söt frukt.
Och jag får vara den som bjuder på det fylliga och råa. Som söker skavda själar och fuktig jord. Lite för mycket på riktigt och för många okända revor. Från att ha varit hans poppigt glittrande vän i rusigt lättsamt bus förvandlas jag framför honom. Sökande efter botten igen, substans och mitt eget sällskap.
Jag kommer inte anpassa mig efter honom. Jag är den jag är och han får komma och gå som han vill, som det passar mig.
Höstligt
Jag saknar duk, penslar och färg. Att försvinna in i en känsla och sedan titta på den. Jag tror att hösten kommer att gå i skapandets färger.
Det har varit mycket glittrande bus – ut, ut, ut. Nu hungrar sinnet efter tyngd, reflektion och dekadenta sammankomster. Lite skitigt, lite skavt men genuint vackert.
Klar höstluft och fuktig mylla. Blodfullt levande utan att be om ursäkt över en endaste droppe.
