Var det bär hän?
Jag är nog förvirrad lite så där överlag. Den lilla vackra har ju tagit upp allt inre utrymme i flera månader och så är han bara överskuggad.
Eller kanske inte. Kanske bara vila. Han har fallit på plats och den andra kvinnan i hans liv var med.Vi gillar ju varandra och vi var på min mark, i mitt sammanhang, så jag backade långt. Inte massa interna skämt, inte strosa iväg på egen hand, inte sitta uppslukade av olika samtal.
Hon är lätt att tycka om och äger lot´s of mod. Tar sig uppriktigt och målmedvetet an mig, hans bästa vän. Mig som han fikar med när dom hörs på dagen, träffar direkt efter att han varit hos henne några dagar eller hänger hos när hon ringer på kvällen. Jämt. Varje dag.
Jag ser hans förälskelse i henne och deras ostörda stunder fyllda av värme. Men jag lägger också märke till att han döljer ett lätt obehag med tvåsamhet. Att han inte riktigt gillar att smita iväg från oss andra med deras ensamtid, i ett sällskap där han är van att vara vi.
Han som brukar vara medelpunkten hamnar som par i periferin.
Och så grönögas uppmärksamhet. Långa djupa blickar. Mycket prat och skratt. Den lilla vackra, han höll sig på avstånd. Och har inte kommenterat ett ord. Han är nog den enda som inte gjort det. Inte en endaste menande blick. Pratade dom ens ordentligt? Jag vet inte, mina ögon var fästa i ett par gröna mest hela tiden.
Lilla vackra, så mycket sommar delvis utan varandra. Försvinn inte nu. Jag vill få tramsa om mitt brusande grönöga med dig. Du har valt att vara min vän, stanna som det nu.
Pausfågel
En enda dag utan något som helst livstecken, ska det få mig att svajja?
Jag känner efter för mycket, formulerar för mycket.
Herregud, jag kräver av mig själv att inte höra av mig, en dag i tystnad är ett minimum. Kanske två.
Tänker han likadant? Nej, det är en dag han borde vara helt uppslukad av sitt. Om han hör av sig blir jag förvånad.
Fast han gjorde det gång på gång när jag var borta, som om det fanns ett hål i luften omkring honom när jag inte var där.
Om jag fattas honom när jag inte är där, så där påtagligt, så har han nog större besvär med det än vad jag har med honom. Jag tror aldrig att han har behövt.
Han är mer solitär än någon annan jag tidigare träffat. Och inte på det där smärtsamma sättet som får en att tänka på skadade själar – utan på det glatt luftiga och fria sättet.
Att vi möts i stort sett varje dag, ibland flera gånger och att vi hörs jämt, är egentligen väldigt konstigt när jag tänker på vem han är – och vem jag är.
[Han åkte hem tidigare än beräknat, mitt i natten kör han och hör av sig till mig. Jag kunde ändå inte somna.]
Utbytbar
Han har andra tjejkompisar, gemensamma vänner.
Vänner jag kommit nära genom honom. Andra kvinnnor som han förut ringde, gick hem till, softade med, planerade aktiviteter med.
Jag stal honom. Lade beslag på honom helt enkelt. (Det är inte sant, det var han som lade beslag på mig.)
Nu hörs dom ibland, någon gång i veckan kanske. (Det gjorde dom ju förut med.)
Han och jag hörs jämt. Han har blivit ”min”. Här om dagen var vi hemma hos den ena, han var sen. Istället för att ringa henne direkt och berätta när han var på väg så ringer han mig.
Jag är rädd att han på samma sätt ska gå vidare från mig med någon annan. Det är där min svartsjuka och oro finns.
Ändå vet jag ju egentligen – att han aldrig varit nära dom på samma sätt. Att dom aldrig umgåtts varje dag i flera månader och sedan fortsatt långa timmars umgänge i telefon.
Han har kvar sin relation till dom. Umgås, hittar på saker på egen hand (när jag inte kan – annars vill han ta mig med).
Tur att dom också gillar mig så mycket.
Tätt
Det är ju inte direkt någon ekande tystnad. Han hör av sig som vanligt även fast jag är långt långt bort.
Varför blir jag förvånad? (Och väldigt glad)
Jag kan inte låta bli att undra vad han får ut av mig egentligen. Jag menar, jag kan gilla bara att synas med honom.
Ute på krogen till exempel – han är snygg och har blickarna på sig och så tittar han nästan bara på mig. Det är smickrande för mig men jag kan inte riktigt vara samma grej för honom.
Varför hör han av sig till och med när jag är borta. Han som brukar skapa gott om luft i sina relationer. Komma och gå som han vill utan förväntningar.
Pusslar för att undvika tvåsamheten även gentemot henne som jag vet att han är förälskad i. Men jag och han knyter vänskapsband tätare än jag gjort med någon annan.
Även bland nära gemensamma vänner går vi via varandra, dom frågar den ene efter den andre. Ringer upp, berättar, kollar av. Det känns naturligt just då.
Exklusiva vänner?
När han umgås med gemensamma vänner utan mig, blir jag svartsjukt grön i magen och kämpar med taggarna som gräver sig in. Vill inte att han ska hitta en ny ”bästis” (att jag sedan har massor av andra nära vänner och även fått ett par nya genom honom spelar tydligen ingen roll).
När han har ”exet-nuet” på besök över natten och antagligen knullar sig sönder och samman så rör det mig inte i ryggen. Tycker mest det är kul att träffa henne.
Det är en märklig relation jag har till oss. Som någon slags återgång till barndomen då man blandade blod och lovade varandra att vara bästa vänner för alltid.
Jakt på den ende
Letar i mina djup när det gäller männen. Varför är det så lätt för mig att sluta älska dem när kärleken till mina barn och min familj är bergfast? Jag har inte svårt med band eller med kärlek. Jag har en hel klan av människor att luta mig med och mot. Det är den som vill vara den ende som inte räcker till.
Det kan inte vara känslomässiga skador som ger mig närhet och trygghet genom klanen, det ligger i människans natur. Det är er evinnerliga jakt på den ende som är absurd. Förvrängd genom sekler av kärleksdikter och hollywoodfilmer. Jag är jag, många är ni andra.
Att kroppar vill mötas och att de snabbare pulsarna ibland växer till band och kärlek är inte svårt att förstå – men varför ska band och kärlek tränga in kropparna i så små skor att blodet stelnar i sina vener? Livet är för kort för att stångas in i spiltor. Jag välkomnar den man som inte hindrar mitt blod.
Tvåsamhet
Denna märkliga tvåsamhet. Det händer något med mig med. Jag måste stå för någon annan än mig själv. Skäms över vad den andre gör eller inte gör. Hur fan kan det komma sig? Jag vill bara stå för mig själv och låta andra stå för sig. Vuxna människor gör ju sina egna val, även om man är gifta. Jag är inte han – han är inte jag. Har aldrig varit.
Tvåsamheten får alla ord jag har inom mig att stanna där. Inte så att jag är tyst, nej jag pratar, skrattar, gråter, älskar, kramas, knullar, knullar, pratar igen och hoppas att få knulla på riktigt – inte det där jävla smeka mig i samma ordning, in-ut-sprut och gå på toa. Men orden i huvudet kommer inte ner på pränt.
Jag saknar mig själv och mina tankar när jag lever ihop med någon. Det är som att jag inte får umgås – att det kräver ensamhet – att vara min egen vän.
Tänk om jag aldrig mer vill vara två.
