Tonårsmellanrum
januari 14, 2009 at 8:20 e m (Barn, Familj, Tonåringar)
Jag vill nå fram till sonen – nå ända in. Men det finns något där. Antagligen alla år som gått. Vet man hur en tonåring mår när de säger bra?
Jag brottas med samma saker som alla före mig och som jag aldrig trodde skulle ske. Hej och prat och du men aldrig det där som bränner – det är för någon annan att höra och se. Låter han någon annan höra och se det där som bränner längst in? Jag hoppas.
Tänk alla timmar som ögonen bara tagit in, försökt avslöja det lilla barnets värld där innanför. Alla andra timmar då orden snubblar fram ur små barnamunnar och som gör att jag får veta mer.
Tonåringarnas munnar låter inte orden flöda och jag som fortfarande står där och vill veta om din värld. Men tonåringen ska ju ta reda på vem de är utan sina föräldrar. Jag finns här om du behöver!!! Ropar jag tyst efter honom.
Ibland säger jag allt det där om min stolthet och kärlek, fantastiska människa. Varför så generad – nej, dra dig inte undan. Okej, men du vet va? Det bästa är när du hämtar mig för att visa dom tokiga you-tube filmerna och vi skrattar ihop.
Tänk om han försvinner bort och inte kommer tillbaks. Kommer vi prata bort nätter över ett par glas vin då när han är vuxen på riktigt och har ett annat liv?
