Brytningstid
Sjuktider och softa kvällar, samtidigt bultar det på bakom – mer!
Har varit på ett och samma jobb längre än någonsin och jag borde vilja vara kvar minst ett år till, men inuti mig är jag klar. Dags att bryta upp igen och rikta energin åt andra håll.
Problemet är att jag vet vad jag väntar på och att det inte är något som jag styr över själv. Jag som alltid brukar styra mina steg när det är dags.
Gnistan saknas i det jag gör nu och allt mer energi och tankemöda läggs på det som borde komma sen, snart. Bilderna är starka.
Jag har svårt att vänta, svårt med tålamod. Energin tryter, blir rastlös och obefogat irriterad på omständigheterna omkring.
Jag är fullt redo för att sätta tänderna i det andra, det som ännu inte är. Kom nu, så jag kan lämna det här och använda mig själv fullt ut.
Vänta
Väntar
allt som lagrats och pekat åt bestämda håll
snart borde det ske
skulle kunna vara hjärnspöken
men är kanske än värre om det inte är just det
hur ska jag hantera och ta in om det verkligen sker
allt vad det innebär som jag inte har med att göra
allt som det innebär som jag måste göra
och så oron, tänk om det inte händer.
Hur länge ska jag i så fall vänta på det som inte sker?
Förmultna och nya liv
Jag har nog lättare än de flesta att lämna saker bakom mig, jag ältar sällan sådant som en gång var eller fastnar i romantiserade tillbakablickar.
Men det är inte så att jag förtränger eller skärmar av, jag är nog bara ovanligt bra på att jobba mig igenom sådant som skakar om mig. Jag tar mig an känslor, nästan frossar i dom, analyserar, hänger mig och bekräftar.
Det finns gånger som jag gråtit oceaner, flera dagar i sträck. Eller andra då jag i mörker krypit ihop i fosterställning och låtit väggarna pressa mig inåt. Ofta låter jag sömnen och de talande drömmarna läka mig, i långa samtal som tar vid ena natten där den andra slutade.
Ganska snart kommer man ut på andra sidan, mer hel och varm. Stadig och säker på vad man lämnat och vart man är på väg.
Nu är jag mitt i processen, känslor som växlar hej vilt och sömnen som slukar mig. Sorg över att lämna det febrigt magiska som varit och lättnad över att det täta blir mindre tätt.
Jag börjar ana stigen framför. Något mer fast, något mer luftig. Vänskap på riktigt men inte unik. Inte så hudlöst men ändå generös. När jag är igenom så är jag igenom. Några backlash kan det bli men även dom kommer jag ta mig an med hull och hår.
Det blir något annat och det som var får dö.
Tillit
Även om jag vetat att jag varit mer uppsnurrad och förälskad så har jag känt mig säker på att jag egentligen är viktigare i hans liv och vardag än vad han är i mitt.
Han har inte många riktigt nära, jag har en uppsjö. Mina nära och kära har också blivit hans. Min klan har omslutit honom med skratt, bus och vänskap. Men även om han är djupt älskad så är det mitt sammanhang.
Kanske känner han sig minst lika sårbar och utlämnad fast av andra skäl. Det här skulle kunna vara droppen som får honom att röra på sig igen.
Jag hoppas inte det, jag hoppas att det här är en kris som vi tar oss över och som för vänskapen ett steg vidare. Pallar vi det här borde tilliten vara orubblig.
Hur mycket krångel är han beredd att stå ut med för att ha mig i sitt liv?
TIillit nu?
Det tog lite tid för min lilla vackra att komma tillbaks, men med det kom glitter i full skala. Och lite mer slitstyrka gissar jag.
Några dagar med musik och dans i konstant rus. Glad urenergi som skapas mellan oss, som syns och smittar andra. Ett eget kraftfält som får fler att le bredare och dansa ivrigare och som gör upptågen lite mer färgglada.
Och jag blir snyggare, smartare och piggare.
Det är ett intressant förhållande vi har, sättet vi knyter an till varandra. Jag lär mig något. Vänskapen som växer och djupnar. Tillit nu då?
Med flera veckor på varsitt håll visar det sig hur mycket trygghet det finns.
Kanske är det bra att han är borta ett tag, det tvingar mig att släppa in fler igen. Men fan vad jag kommer att sakna honom. Vårt skratt.
Och det där andra som vi tar fram i varandra.
Tillit
Hmm, vi får se vart det bär. Så otroligt uppmärksam, mina vänner blir nästan generade av hans osminkade uppskattning och ändå håller den grönögda något tillbaks.
Och han är fasen inte blyg. Vad väntar han på?
Tvingar den lilla vackra att lyssna, han får inte gömma sig för mig. Men det är verkligen inget storglitter just nu. Han flackar med blicken och jag blir besviken och ledsen.
Far åt helvete med ditt boastade ego! Jag tänker inte dränka honom i smicker eller stryka medhårs. Är vi vänner så är vi vänner och då får han fasen stå pall.
Min soffa och min tid finns ju för honom när som helst, han borde lita på det. Lita på mig. Finns det verkligen ingen tillit mellan oss?
