Dröm mig
Du finns i mina drömmar ibland, precis mellan vakenhet och sömn. Jag känner igen doften.
Undrar om vi skulle drunkna i nuet igen.
Men det var då, nu är nu. Jag är förnuftig.
Men så drömmer jag orden: kom hit.
Släpa din mun över min och bit i min läpp. Utforska tänderna med din tunga. Lukta mig under näsan och slicka mig i mitt armveck. Ögonen som tränger in i allt, överskuggar nuet och knullar min själ.
Dröm mig och möt mig där.
Vänta
Väntar
allt som lagrats och pekat åt bestämda håll
snart borde det ske
skulle kunna vara hjärnspöken
men är kanske än värre om det inte är just det
hur ska jag hantera och ta in om det verkligen sker
allt vad det innebär som jag inte har med att göra
allt som det innebär som jag måste göra
och så oron, tänk om det inte händer.
Hur länge ska jag i så fall vänta på det som inte sker?
Fu*k
Livet är bra lustigt ibland.
Råkade utan avsikt göra ett lite större avtryck än vad jag tänkt mig, lite adrenalin men samtidigt fine – jag kör det fullt ut och orkar inte längre linda in och slimma sönder.
Samtidigt verkar allt det jag var så orolig för med den lilla vackra ha blåst förbi fullständigt. Njuter av ensamtid när jag istället kunnat dansa ut i vimlet med honom och andra, ja njuter är rätt ord. Det är något nytt.
Det är en ny tid som anas i mig. Mer närvaro gentemot mig och mina närmaste – och mer uppkäftigt finger åt resten därute.
Och jag tar i honom, mjukt och självklart. Det är inte som förut, det är bättre och jag är friare.
Förmultna och nya liv
Jag har nog lättare än de flesta att lämna saker bakom mig, jag ältar sällan sådant som en gång var eller fastnar i romantiserade tillbakablickar.
Men det är inte så att jag förtränger eller skärmar av, jag är nog bara ovanligt bra på att jobba mig igenom sådant som skakar om mig. Jag tar mig an känslor, nästan frossar i dom, analyserar, hänger mig och bekräftar.
Det finns gånger som jag gråtit oceaner, flera dagar i sträck. Eller andra då jag i mörker krypit ihop i fosterställning och låtit väggarna pressa mig inåt. Ofta låter jag sömnen och de talande drömmarna läka mig, i långa samtal som tar vid ena natten där den andra slutade.
Ganska snart kommer man ut på andra sidan, mer hel och varm. Stadig och säker på vad man lämnat och vart man är på väg.
Nu är jag mitt i processen, känslor som växlar hej vilt och sömnen som slukar mig. Sorg över att lämna det febrigt magiska som varit och lättnad över att det täta blir mindre tätt.
Jag börjar ana stigen framför. Något mer fast, något mer luftig. Vänskap på riktigt men inte unik. Inte så hudlöst men ändå generös. När jag är igenom så är jag igenom. Några backlash kan det bli men även dom kommer jag ta mig an med hull och hår.
Det blir något annat och det som var får dö.
Tomhet
Det är mycket trevande och en höst där vi rätt ofta kommer att vara på olika ställen. Glittret är långt bort och vi kommer nog båda två söka oss mer gentemot andra.
Det är med kluvna känslor jag närmar mig det. Åt ena sidan är det ju skönt med lite mer svalka, lite mer luft och en mer normal relation. Vänner så som vänner brukar vara.
Åt andra sidan, tanken på att förlora det nära, magiska, febrila, täta och galet glittrande, gör ont.
Vi får se vad det blir, vad som händer. Det är väl turer kvar i den här kan jag gissa. Och tid är det mycket av.
Men senaste månaderna har allt utrymme omkring mig, i mig, alla mina planer och min tid - kretsat kring honom. Nu blir det annat.
Även om det blir ganska tomt först och lite sorgligt. Vaccum efter det mycket intensiva.
Avvaktan
Efter klarspråk och snirkliga stigar borde jag reagera annorlunda sedan. Kanske kan höstens tyngd få fästa botten i mig själv.
Jag vet inte vart jag står mer än lite avvaktande gentemot oss och tillfreds med mig själv. Att vara sann med sårbarhet är min största utmaning.
Minsta risk att vara genant eller lätt patetisk brukar få mig att gå en annan väg där mitt jag inte syns lika tydligt.
Men inte nu. Modig och naken. Antingen hanterar han det eller också inte. Nervöst pladdrande försöker han sträcka ut en hand och laga broar.
Det återstår att se om det lyckas, jag vet inte om vi kan röra oss över samma broar med samma självklarhet som förut. Kanske flätas nya vägar att mötas på, knotiga och svårbalanserade eller raka och breda.
Hur ska ögonen mötas?
Ps Ds
Och jag kommer att sakna honom gränslöst mycket i sommar då vi inte ses under långa tider vårt skratt och tiden i soffan och servetriserna i cofféshopsen som brukar möta oss med igenkännande blickar eller han som går ner ett steg på trappen vid sin restaurang och byter några ord när vi strosar förbi alla dessa människor som jobbar och bor i centrum och som är vana att se oss som knoll och tott och där kommer jag att sitta på en uteservering under sjunkande sol utan att han sitter där och alla eftermiddagar i parken med brännboll och chips och alla dessa frågor om vart han är och när han kommer tillbaks och hur han kan lämna så länge i taget och jo jag vet ju att vi kommer chatta och maila och prata i telefon och säkert komma till stadiet då vi faktiskt öppet säger att vi saknar varandra fast vi aldrig sagt det förut och då jag för första gången kommer bli irriterad om han efter flera veckor på annan ort först tar sig till henne och inte till mig fast han självklart borde ta sig till henne först och trots allt är jag glad över att han öppet och lite i förbifarten gick igenom hela sin sommarkalender med mig så jag vet vilka dagar han mellanlandar och finns här i min närhet och jag vet att han blev generad som ett barn när hon kommenterade att han efter en vecka med henne gick direkt från tåget för att träffa mig och att han längtat och trots att jag vet allt det där så tappar jag ju konceptet när han inte ger mig allt varje stund och hur sjutton ska det bli med all den här tiden då han är hundra mil bort och jag kommer att leva glada livet och samtidigt längta ihjäl mig.
Delade ögonblick
Det är skrattet som förenar.
Det som bubblar och kluckar åt samma saker. Glittrande, frustande, finurligt.
Den blixtsnabba igenkänningen och ögonkasten som byts ut i samförstånd vid situationen på stan, tyst på mötet eller i full frihet framför en film.
Vi ser det i samma sekund, delar ett ögonblick. För mig är det gemenskap.
Att inte vara ensam.
Nydaning
Känslan har trillat ner i magens centrum och flyttar inte en tum – det är dags att göra mer.
Jag vet ännu inte vad.
Funderar om det finns någon annan att bolla med, att hitta infallsvinklar och formulera delmål med.
Jag försöker komma runt det men den enda som jag på ett seriöst sätt kan tänka mig är den vackra.
Jag gör mer än de flesta, men det räcker inte. Nu måste jag formulera målen och vägen utförligare – uppkäftigare. Hitta nya steg.
När det väl är formulerat kommer jag inte kunna gå någon annanstans. Snart får jag veta.
Nya tider
tomhet, stora rum inuti som väntar
på gränsen till sorg eller ensamhet
jag måste göra mer än så här, något som betyder mer
och han den lilla vackra som jag vill tänka med är flera dagar bort
det är dags för något annat nu
