Kapitulerar
Har sovit och slappat och sovit igen i flera dagar. Tröttheten sitter djupt och lederna värker. Männen är lite mindre intressant och han är borta ett bra tag till, kanske hinner jag sova ikapp under tiden.
Han hör av sig som han brukar igen och det är gott, samtidigt vet jag inte, jag vill mer antagligen. Eller? Jag vet inte vad jag vill. Alls faktiskt.
Jag blir glad när han ringer, ler och glittrar när han är nära, dansar dansar dansar, myser fram för filmer, somnar med hans röst i telefonen, fikar, lunchar, tramsar, flörtar, pratar i timmar utan slut.
Oavsett vad jag mer kan tänka mig så är det ju inte ett alternativ. Vi skulle inte kunna funka på det andra sättet särskilt länge. Dessutom är han ju faktiskt kär i henne, den andra. Även om det inte på något sätt hindrar honom från att både förälska sig och tramsa runt med det som erbjuds.
Det är svårt att vara så nära och samtidigt undvika att prata om det där som ligger under alltihop. Att inte låtsas om det. Ändå är det enda sättet att hantera det. Att uppmärksamma det vore att rikta strålkastarn dit och jag har dåliga erfarenheter av att försöka lösa kompis vs knullagrejen med prat.
Ett drygt halvår har det hållt på så här, hit och dit och analyserat sönder mina egna känslor och tankar. Försökt ta ansvar för varenda litet steg jag tar.
Skit! Bara skit. Jag ger fan upp nu. Det får bli vad det blir. Jag tänker i alla fall inte låtsas mer. Om jag vill ena dagen och inte den andra så får det väl vara så. Nu får han ta över att rodda skiten. Lite knulla kanske?
Min vän
Låt stillna.
Att landa och känna att jag är rädd av vi pajjar det som är bra.
Varför välja om man kan få både och? – men på något jäkla sätt måste man ju alltid välja!
Jag är mer rädd att förlora min vän, min roliga, skrattande, kluriga och softa vän, än att förlora lite strul och bra sex.
I alla fall just nu, just idag. Jag kan inte lova om morgondagen.
Konstruerat böös
Fan vad jag håller på.
Klart vi hamnade i säng – och det var aldeles för bra så jag klagar inte.
Men nu blir det ju så där, han finns mitt i mitt liv, i alla delar av mitt liv. Och det är inte enkelt.
Att ena stunden sitta i soffan och glo på film, andra stunden tramsa runt ute bland kompisar och flörtar på krogen, den tredje stunden jobba ihop, den fjärde hänga på när vi umgås i familjen – bara som vänner.
Och så knulla ibland. När vi har bestämt det.
I smyg.
Men inte för ofta. Inte som vana.
Ingen jag känner förutom han skulle ju förstå varför vi gör det så här. Han är ju lika rubbad han. Och har svärmar omkring sig.
Och så jag.
Strul
Jag hade verkligen längtat efter min ensamhet och små roliga flörtar. Fri att välja min tid och min uppmärksamhet.
Jag vill fortfarande ha de små roliga flörtarna och ett par älskare att testa gränserna med. Och visst, männen börjar samlas omkring mig.
Ögonen lägger märke till fler än tidigare och de som tar sig extra ärenden förbi eller som både önskat och oönskat står lite för nära är fler.
Ändå har jag inte tagit mig någon älskare ännu. Varken av de som stryker omkring eller någon okänd och tillfällig. Egentligen är det inte så lång tid som jag på riktigt varit öppen för det, och nu när jag är vidöppen är jag samtidigt kräsen och bekväm.
Jag vill inte lägga massa energi. Enklast vore med någon av de gamla, någon som är bra och där man redan vet reglerna omkring.
Och den lilla, nej fan, jag drar mig ju för det. Det kommer inte bli en stilla sjö bara för att vi knullar. Bruset finns där och jag får helt enkelt hantera det. Inte låta frustrationen twista runt oss.
Jag kan bara inte tänka mig det på riktigt. Vi är för nära, har för mycket med varandra att göra för att klara av ett strul i smyg utan att det går ut över annat. Och jag vill verkligen inte att någon ska se och förstå – inte någon. Samtidigt tar det en jäkla massa energi bara att låta bli. Jag sitter i en jävla rävsax.
