Träd och fuktig mossa
Lugnet sitter djupare, kanske var det viktigt att dra det till sin spets. Det har något med tillit att göra.
Jag trodde ju verkligen inte att det skulle kunna bli som vanligt igen. Men vänskapen är inte annorlunda. Det är en annan ton som skiftat. Slitstyrkan finns mer påtagligt där.
Jag känner mig säkrare, starkare - inte vekt blottad. Även i hans ögon finns en ny glimt av upphöjd beundran.
Jag är gudinnan igen, den levande starka, pulserande kvinnan som inte kontrolleras, passas in eller formas. En påminnelse om något okänt och slingrande.
Jag har hittat tillbaks till det ogripbara, svårfångade men mycket övertygande. Myllan i mig själv. Glädjen att umgås i min egen ensamhet.
Nu, just nu, har jag hittat tillbaks till mig själv. Det har tagit sin tid och varje lager har fått verka ut i egen takt. Som en bränd skog som återfår sitt liv steg för steg.
Länge ser det ut på ytan som om inget händer medan rötter, frön och sporer hittar sin jord. Sedan kommer blommorna, de spröda plantorna, öppna fält som ger fri tillgång åt solen och fjärilarna. Det tar tid innan de skuggande träden och den fuktiga mossan vuxit sig kraftig och balansen är tillbaks.
Med träden och mossan på plats i mig själv kan solen lysa skarpare och jag känna intensivt utan att det på något allvarligt sätt hotar min balans.
Solitärt spel
Jag tror att jag påverkas av oss på ett djupare plan än vad han gör, även om vi båda angår varandra väldigt mycket.
Vi har gått in i någon slags symbios och även han blir störd ibland när andra tar plats där. När symmetrin rubbas en aning. När vår kväll ute blir några flers kväll ute. Eller när jag låter någon annan slinka med på vår lunch. Han kan bli rätt itchy mot mig då, men strålande mot de andra.
Det är väl hans sårbarhet för det är väldigt olikt honom. Han som gillar sin publik. Men han blir lite sur på mig, straffar mig och håller sig undan lite någon dag. Jag tror inte att han gör det medvetet. Men jag sjunker som en sten. Tills han vänt och glittrar mot mig igen.
Lilla vackra, jag vet inte hur vi tar oss vidare nu. Gillar inte min sårbarhet. Utsatthet. Att mitt eget välmående är så tätt knutet till en annan människa. Att jag alltid vill ha mer. Mer glitter, mer uppmärksamhet, mer kärlek, mer tid.
Att jag måste slåss för min självständighet gentemot honom. Och han på något vis gentemot mig. Han blir arrogant då. Och triggar många fula ord långt ut på min tunga, nära att trilla över honom.
Och så är det vänner vi är.
X
Okej, jag har svårt att hantera det. Att en vuxen människa betyder så mycket för mig som han gör. Jag har inte behövt förhålla mig till sådana känslor förut.
Och det med en människa som är så flyktig. Dels för att han är solitär, autonom. Men också för att han är så ung och mobil. Han kan finnas någon annan stans än här om bara några månader, en annan stad, ett annat jobb, ett annat sammanhang.
Hela mitt liv har vänner och män kommit och gått, vissa har satt sig djupare och vissa har funnits kvar. Några har blivit saknade så det svider, men aldrig har jag känt att jag – mitt liv – i grunden skakas. Har inte behövt någon annan på det sättet. Varit glad för det som varit, saknat, sörjt och gått vidare.
Men jag behöver honom. Vill inte tänka på en tid utan honom. Och sårbarheten i det är obehaglig ibland. Riktigt ångestfullt. Fosterställningsjobbigt.
Min lilla vackra – varför du av alla jag mött?
Solitär, igen?
Det hände något i mig och nu bara vet jag att jag är tillbaks som mig själv.
Men jag behövde antagligen grönöga för att få det ur mig, alla uppdämda behov. Det har varit för lite sexliv aldeles för länge. Men nu fungerar blodet som det ska och kåtheten lever sitt eget liv. Och jag känner mig bekväm i min kropp igen. Levande och självklar.
Samtidigt har jag och den lilla vackra arbetat oss igenom en jävla massa lager. Jag tänker inte ens låtsas tro att vi aldrig kommer slira på kopplingen. Vi angår varandra lite för mycket. Men han är min bästa vän och jag vill aldrig slarva bort honom så som jag gjort med andra.
Lilla vackra har landat. Det är inte tomma hål omkring mig trots att han är hundra mil bort. Åt andra sidan så pratar vi ju varandra till sömns nästan varje natt. Och ringer ett par gånger till under dagarna.
Det är mycket sommar kvar.
Lagoma skor?
Kanske blir vi ihop jag och grönöga. Jag dras mot honom på det sättet. Vill ha mer av honom. Och hans ögon släpper mig inte.
Vi pratar lätt bort timmar i telefonen eller hänger en hel dag med barnen i släptåg. Han är intressant och trevlig och musiken förenar glatt, en konsert här, en där. Han tar naturlig plats i det som är mitt liv.
Vänner, flörtar, familj – han bara finns där. Han är bokstavligt talat en vuxen man som med skratt i ögonen väntar ut mig. Och tillräckligt snygg för att förutsätta att han får som han vill. Och det är fasen inte bara sex han tänkt sig.
Men jag känner mig inte redo att ge tvåsamhet. Klarar jag av att skapa något annat med honom?
Att ses, umgås i vardagen, vara vi och ändå inte ta in allt det andra: framtid, gemensamma normer, förväntningar, besvikelser, planer, att ta hänsyn ingen frågat efter, för små skor. Jag kan inte ge det där en gång till.
Och jag vet fan inte hur man gör något annat än tvåsamhet med hela paketet eller strul och lek vid sidan om det vanliga livet.
Så just nu smalnar min ögon och jag har lust att sätta mig med armarna i kors någonstans. Samtidigt som jag sneglar allt för intresserat åt grönögas håll. Skit!
Borttappad solitär
Lite låg efter allt upp.
Lilla vackra är borta några dagar igen, vilket inte passar mig alls. Önskar mig en skön slökväll i soffan, men min soffmate is gone. Inte heller finns han där för att få mig att glittrande skratta. Känner mig tråkig och ensam utan honom.
Och grönöga är inte på den nivån. Han är ju inte på någon nivå alls. Lite sms men inte närkontakt. Och fasen vad jag behöver närkontakt. Det är dags för honom eller någon annan att göra ett move.
Tur man har sina girls. Solitären i mig känns långt bort.
Ps Ds
Och jag kommer att sakna honom gränslöst mycket i sommar då vi inte ses under långa tider vårt skratt och tiden i soffan och servetriserna i cofféshopsen som brukar möta oss med igenkännande blickar eller han som går ner ett steg på trappen vid sin restaurang och byter några ord när vi strosar förbi alla dessa människor som jobbar och bor i centrum och som är vana att se oss som knoll och tott och där kommer jag att sitta på en uteservering under sjunkande sol utan att han sitter där och alla eftermiddagar i parken med brännboll och chips och alla dessa frågor om vart han är och när han kommer tillbaks och hur han kan lämna så länge i taget och jo jag vet ju att vi kommer chatta och maila och prata i telefon och säkert komma till stadiet då vi faktiskt öppet säger att vi saknar varandra fast vi aldrig sagt det förut och då jag för första gången kommer bli irriterad om han efter flera veckor på annan ort först tar sig till henne och inte till mig fast han självklart borde ta sig till henne först och trots allt är jag glad över att han öppet och lite i förbifarten gick igenom hela sin sommarkalender med mig så jag vet vilka dagar han mellanlandar och finns här i min närhet och jag vet att han blev generad som ett barn när hon kommenterade att han efter en vecka med henne gick direkt från tåget för att träffa mig och att han längtat och trots att jag vet allt det där så tappar jag ju konceptet när han inte ger mig allt varje stund och hur sjutton ska det bli med all den här tiden då han är hundra mil bort och jag kommer att leva glada livet och samtidigt längta ihjäl mig.
Braineater
Ett par ilskna dagar, i mig har det bott. Allt bottnar i den lilla, hjärnkäkaren.
Hade tänkt mig ett par dagars paus, hade nog behövt det. Men inte då. En film mitt i natten, häng mitt på dagen. Det är ju så lätt att ses och så svårt att säga nej, inte idag. Jag finns fan där jämt. Snart för given.
Fast det är ju han som brukar fundera kring sådant, som brukar spela spel med folk, jag har slutat sedan länge. (Fast jag har nog egentligen aldrig spelat, bara följt känslan som däremot växlat.)
Det kanske är han som är rädd att bli tagen för given, eller bli för sårbar, för knuten kring en person, oavsett vem det är.
Och nu är han rastlös igen – som fan. Cirklar runt och flackar med blicken åt alla håll. Lättretlig. Men landar här igen, gång på gång. Låter bli att ta i mig igen, inte ens när han var full, särskilt inte när han var full. Markerar mig inför andra män men skulle inte gilla om jag markerade honom.
Han är verkligen den mest rubbade relation jag haft. Som ihop fast inte alls. Tuggummi som kletar sig in och sätter spår. Vad fan vill han egentligen?
Pausfågel
En enda dag utan något som helst livstecken, ska det få mig att svajja?
Jag känner efter för mycket, formulerar för mycket.
Herregud, jag kräver av mig själv att inte höra av mig, en dag i tystnad är ett minimum. Kanske två.
Tänker han likadant? Nej, det är en dag han borde vara helt uppslukad av sitt. Om han hör av sig blir jag förvånad.
Fast han gjorde det gång på gång när jag var borta, som om det fanns ett hål i luften omkring honom när jag inte var där.
Om jag fattas honom när jag inte är där, så där påtagligt, så har han nog större besvär med det än vad jag har med honom. Jag tror aldrig att han har behövt.
Han är mer solitär än någon annan jag tidigare träffat. Och inte på det där smärtsamma sättet som får en att tänka på skadade själar – utan på det glatt luftiga och fria sättet.
Att vi möts i stort sett varje dag, ibland flera gånger och att vi hörs jämt, är egentligen väldigt konstigt när jag tänker på vem han är – och vem jag är.
[Han åkte hem tidigare än beräknat, mitt i natten kör han och hör av sig till mig. Jag kunde ändå inte somna.]
Vattenfast
Flyktigt och tätt.
Det finns en obestämbar rörelse mellan oss, ogripbart. Något som förändras varje dag.
En svårdefinierad vän trots flera månader av konstant umgänge.
Behöver han mig så som jag märkligt nog behöver honom?
Han är solitär. Det spelar ingen roll hur djupt under skinnet jag sitter på honom eller i vilken skala jag tatuerat honom – han är ändå fri att gå dit han just då har lust.
Så som jag alltid gått.
Men den som en gång tagit sig in hittar aldrig ut. Den bygger bo där i egna rum. Vattenfast.
