Dirty?
Avvaktande distans av övergående art får vi hoppas. Eller kanske är det bra med någon slags distans även lite mer permanent.
Jag vill mer, nära, tätt och lite twistat - medan han vill vänskap utan tvivel. Det är ju bara att bita huvudet av genansen och hantera. Eller låta bli att hantera och istället skruva och trixa tills han ber mig fara och flyga.
Jag är inte van vid att vara så här nära en man som inte går igång på det dekadent kantstötta hos en kvinna eller lockas av lite konstigheter - men han gör verkligen inte det. Kvinnorna i hans liv är smarta, cleareyed och reko. De som visat sig vara knepiga har han alltid avslutat snabbt med, det vet jag ju. (Hur kommer det sig att vi ändå kommit så nära?)
När han vill ha sex lite skitigare väljer han en man, men inte ens då lockas han in i skruvade relationer utan betraktar det mest från sidan. Trots sitt generöst vidlyftiga sexliv så är det helt ångestfritt och utan smuts, han är helylle och med tydlig integritet.
Frågan är hur jag påverkas när inte ens ett frågetecken finns där? Jag är inte så säker på att jag får ut samma saker av oss eller uppskattar oss lika mycket. Och jag är ju inte som dom andra kvinnorna i hans liv, inte på något sätt faktiskt, så vad är det han får ut av mig?
Vi har länge haft glittrande roligt och poppigt lätt, men jag börjar sakna lite mer skuggor och kontraster. Skavd hud och snuskiga dofter. Han skulle ju aldrig vara den jag kan bli riktigt dirty med.
And good - i miss getting really dirty.
Vattenfast
Flyktigt och tätt.
Det finns en obestämbar rörelse mellan oss, ogripbart. Något som förändras varje dag.
En svårdefinierad vän trots flera månader av konstant umgänge.
Behöver han mig så som jag märkligt nog behöver honom?
Han är solitär. Det spelar ingen roll hur djupt under skinnet jag sitter på honom eller i vilken skala jag tatuerat honom – han är ändå fri att gå dit han just då har lust.
Så som jag alltid gått.
Men den som en gång tagit sig in hittar aldrig ut. Den bygger bo där i egna rum. Vattenfast.
Nära här
Jag som ville vara fri att vara ensam. Istället vill jag ha honom nära hela tiden.
Jag förstår det fortfarande inte, varför jag inte tröttnar på närheten så som jag alltid brukar tröttna på närheten.
I tanken skulle han gärna få bo på min soffa, bädda ner sig varje kväll och bara finnas där. Andas på lagom avstånd.
Han fattas när han inte fysiskt är här. Jag har inte känt så med någon annan än mina barn. Går det över snart?
Andrum
Jag gissar att han liksom jag ibland vaknar med den andres ansikte på näthinnan. Hur många av ledighetens ögonblick kommer han andas in och slås av att jag inte är där?
Jag hoppas många. Att han vrider och vänder på sig och förbannar klådan under huden. Att han undrar varför tanken på mig drabbar honom mitt emellan två skratt en sen middag vid havet.
Tiden jobbar till min fördel. Han saknar mig.
Jag känner när hans tankar sträcker sig mot mig. Trevande, irriterande, forskande. Det är nytt, jag har inte haft den kanalen med honom förut.
Inombords kan jag lé lugnt tillbaks, vilsamt. Kanske just därför.
Easy up eller gå bort en stund
Fan fan fan!
Jag kan ju inbilla mig vad som helst – jag är så jäkla torsk på den där lilla vackra.
Och jag inser ibland med obarmhärtig klarhet att han inte är lika torsk på mig – inte på det sättet, inte som ett evigt kliande under huden.
Jag vill ha hans ögon på mig hela tiden – med total närvaro och utan filter. Drunkna i glittrande skratt.
Han ger det ibland. Ibland inte. När inte är – grått o tomt.
Släpp släpp släpp
Jag funderar att på allvar öka avståndet – fler mil eller något. Kan jag skrapa bort honom? Bara försvinna en bit ifrån och tova ett tjockt filter emellan.
Men så hör han glittrande av sig, alltid vid rätt tillfällen. Då när de egna tankarna ätit sig in och bestämt att göra på ett annat sätt. Hur kan han veta?
Extra uppmärksam och ihärdig efter en stund av tystnad och jag möter honom skrattande tillbaks. Han får mig alltid till det lätta skrattet och ett dansande ryck på axlarna – what the fuck liksom.
Gud så jag önskar att jag kunde vara så där easy hela tiden, hela jag, med honom.
Skavsår?
Å jo. Ibland undrar jag om det finns i kroppen på honom också. Om det som i mig ibland suger till i magtrakten på honom, hisnande och köttsligt.
Om all tid vi ses, tillsammans med andra eller bara vi, och samtidigt det där märkliga luftavståndet. Vi snuddar knappt ens varandra av misstag.
Min kropp känner i luften vart hans finns och kan undvika beröringen. Lite som den där luftkudden som blir mellan två magneter med samma pol. Utom när vi säger hej, eller hejdå, då kramas vi. Men inte för länge, inte för hjärtligt.
Han rör naturligt vid alla andra, så som han förut rörde vid mig. Innan vi rörde varandra ordentligt.
Just nu vet jag inte om det är han eller jag som skapar luftavståndet. Om det bara är jag som upplever en irritation under alla ord. Explosivitet som lagras. Är det i mig den lagras? Eller är det han?
Jag önskar att jag säkert kunde säga att det finns där i honom, att hans kropp ibland reagerar med alla sinnen på mig, att även han är så medveten om mig att den kroppsliga kontakten inte blir naturlig, att det även i honom lagras frustration. Men det kan jag inte.
Jag vet inte vad som är jag och mina reaktioner och vad som är hans.
Men irritationen finns där, den tar jag inte miste på. Ibland är hans rastlöshet kring mig nästan provocerande. Han söker sig till mig gång på gång och verkar samtidigt vara på väg någon annan stans väldigt ofta. På väg från fikat, på väg från lunchen, på väg från soffan. Rastlöst flackande. Och ändå stannar han där.
Om han nu tycker att jag i största allmänhet är så där irriterande eller om det är något annat som är mer intressant så finns det ju ingen anledning för honom att ägna hela dagar åt mig, särskilt inte då det finns mycket goda ursäkter att runda av. Vad hålls han med?
Och andra gånger vet jag - jo, nog fasen skaver jag i honom. Men jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Och jag blir stel, får ont i axlarna. Särskilt de dagar vi ses mycket, går samman, smiter iväg från de andra, springer på dem på stan, visar att vi väljer ensamheten med varandra utan att förklara oss, de dagarna blir luftavståndet ännu större. Och kroppen mer sammabiten.
Att åtrå luft
Ett par kvällar med egen tid, han är borta några dagar. Skönt, men han fattas mig.
Ett brett smile när han vänder sig om i köket, ett frustande skratt framför programmet på TV:n – det är nästan så jag ser och hör det fast det inte finns där.
Shit damen, han är djupt under huden och rätt in i vardagen.
Jag vet inte riktigt vad det betyder för mig. Det där att han fattas mig när han inte är.
Jag som alltid längtat ensamhet. Är det bara dom omöjliga som jag kan kan skapa rum för? På så vis slipper jag vara den som blir trängd och som sneglar åt ett annat håll.
Är det bättre att välja en man som blir trängd i mitt ställe? Som behöver mer luft än jag någonsin andats? Som jag vet aldrig kommer försöka fästa mig med löften om tvåsamhet eller trohet?
Det där sista är nog mest avgörande. För om han var en annan skulle jag inte vara här. Jag har inte mer illusioner om mig själv än så. Det är själva friheten jag åtrår.
Visst skulle hans skratt och glittrande ögon kunnat föra mig till sängs utan det, och visst skulle hans närvaro och nyfikenhet kunnat göra oss till vänner ändå, men han skulle inte ha fäst så djupt och det skulle inte vara ett hål i min soffa när han inte är här.
Jag som brukar hålla lite avstånd har alla mina fönster och dörrar vidöppna för honom. Inte ens en liten slinga av filter eller hemliga rum som ögonen oseende fäster blicken på. Han är fri att komma och gå som han vill.
Jag har nog aldrig känt mig så trygg förut. Osårbar fast på ett hudlöst sätt.
Han är inte lika vidöppen, hans ögon glider in i rummen innanför så som jag alltid förut brukat göra när det bränner till. Jag gissar att jag skrämmer honom lite. Det vidöppna utan konster, utan krav och nu även utan kropp – en ännu stumt frustrerad fråga om vad fasen jag vill egentligen?!
Och ändå kommer han tillbaks, nästan varje dag.
Tills han inte kommer mer. Eller tills han slutar att gå härifrån.
För en tid.
Milda skav tatueras under skinnet
Det är inte så många män som tagit sig in under skinnet på mig. Dom som lyckats är väldigt olika varandra. Jag kan inte se några förenande drag.
Däremot har har känslan dom väckt i mig haft stora likheter. Jag minns att jag lagt märke till personen redan innan jag haft något med den att göra. Känt igen något, ett milt skav – som ett gruskorn i skon.
I nästa steg har vi haft något med varandra att göra: jobb, skola, gemensamma vänner, något. Snabbt har det funnits en nyfikenhet, vem är den där människan egentligen?
Det konstiga är att alla män som jag har haft den där direkt starka känslan för, också har tagit plats på andra, djupare sätt. Det har växt fram påtagliga och långvariga avtryck i varandras liv. (Vi pratar åratal här.) Det är något ömsesidigt som väckts. Men jag kan inte förklara det.
Så är det nu, med den där lilla vackra. Han har klasar av kvinnor och män i sin uppvaktning – jag har faktiskt inte sett något liknande tidigare – och jag har inte den minsta lust att trängas där.
Trots det är jag nyfiken, han intresserar mig och skaver milt. Och tydligen intresserar jag honom. Genom att känna igen mönstret kan man misstänka att han på något sätt kommer ta sig under skinnet på mig.
Men samtidigt verkar det så otroligt osannolikt. Den lilla? Det borde rinna ut i sanden långt innan han tatuerar mig.
