Skavsår
Förväntan i luften som retar och pirrar i mina nerver, allt som är på gång där ute. Ska det bli nu?
Jag är på väg vidare. Det har hänt några gånger förut att energin och tanken med stora kliv är på väg åt ett annat håll innan benen vet vart de ska gå.
Till slut blir det ett stort tyst skrik i mig och utropstecknet gör mig självlysande. Alla ögon som fastnar och den läckande energin som som drar åt sig män som bananflugor till vin.
Knulla mig gärna, men sluta giddra. Har varken tålamod eller smickrande förälskelse att bjuda på.
Tur att det finns skitig och snabb musik som kan övermanna och kanalisera, dränka mig en stund i en annan känsla än skavet på insidan av huden.
Hur gör andra?
Skriket
Ser bara närbilder av hans ansikte på näthinnan och äger en kropp som sänder honom signaler på eget bevåg genom luften, drömmarna och tankarna.
Det är som revor i huden där dimliknande ångor snirklande söker sig fram mot honom och ett tyst skrik vibrerar i kroppen, stående på ett berg och blöder. Amazonlikt med rak rygg och breda axlar.
Filtret jag trodde var, är inte där.
Hans mun, hans vackra vassa tänder. Bit mig – i läppen halsen o pulsådern. Låt tungan fylla hela min jävla gom. Fuck it. Fuck. Wanna fuck?
Nej visst ja, senast tyckte han ju inte att vi skulle och jag kommer aldrig be och böna. Är inte mer punk än att det fasen är han som får ta initiativet nästa gång.
Vart fan är stenarna att krypa under? Paus, luft, nu. Rikta dina strålkastarögon åt ett annat håll en stund och låt mig skrapa ihop lite värdighet inför mig själv.
Bandet mellan oss håller han hårt och tight inrullat. Inträngd i ett hörn och med värkande leder flackar blicken min åt alla håll, han där, eller den där? Många broar byggs att fly till.
Lekkamrater på nya villkor
Så mycket tid att ostörd lyssna inåt och även de där strömmarna som går längre ner än tankarna får säga sitt.
Och då vet jag, har hela tiden vetat. Att mina vingar blir lite svedda men inte värre än att jag kan hantera det. Att det egentligen inte alls handlar om mig utan om honom.
Han tycker att allt köttigt och det lätt bedagade är obehagligt. Han är så mycket luft, märkligt lätt och rörlig. Poppigt glittrande och oemotstådligt naivt självklar. Kanske ska han svärtas ner lite. Få fler djup och växa. Smidas och bli sylvass.
Med allt som han är borde han redan ha valt bort mig, vänt ryggen och lämnat det som liknar krångel eller tyngd. Men det har han inte. Kanske kommer han att nosa fram och tillbaka på mig, mörkt vatten med motbjudande lockelse som lite för söt frukt.
Och jag får vara den som bjuder på det fylliga och råa. Som söker skavda själar och fuktig jord. Lite för mycket på riktigt och för många okända revor. Från att ha varit hans poppigt glittrande vän i rusigt lättsamt bus förvandlas jag framför honom. Sökande efter botten igen, substans och mitt eget sällskap.
Jag kommer inte anpassa mig efter honom. Jag är den jag är och han får komma och gå som han vill, som det passar mig.
Dirty?
Avvaktande distans av övergående art får vi hoppas. Eller kanske är det bra med någon slags distans även lite mer permanent.
Jag vill mer, nära, tätt och lite twistat - medan han vill vänskap utan tvivel. Det är ju bara att bita huvudet av genansen och hantera. Eller låta bli att hantera och istället skruva och trixa tills han ber mig fara och flyga.
Jag är inte van vid att vara så här nära en man som inte går igång på det dekadent kantstötta hos en kvinna eller lockas av lite konstigheter - men han gör verkligen inte det. Kvinnorna i hans liv är smarta, cleareyed och reko. De som visat sig vara knepiga har han alltid avslutat snabbt med, det vet jag ju. (Hur kommer det sig att vi ändå kommit så nära?)
När han vill ha sex lite skitigare väljer han en man, men inte ens då lockas han in i skruvade relationer utan betraktar det mest från sidan. Trots sitt generöst vidlyftiga sexliv så är det helt ångestfritt och utan smuts, han är helylle och med tydlig integritet.
Frågan är hur jag påverkas när inte ens ett frågetecken finns där? Jag är inte så säker på att jag får ut samma saker av oss eller uppskattar oss lika mycket. Och jag är ju inte som dom andra kvinnorna i hans liv, inte på något sätt faktiskt, så vad är det han får ut av mig?
Vi har länge haft glittrande roligt och poppigt lätt, men jag börjar sakna lite mer skuggor och kontraster. Skavd hud och snuskiga dofter. Han skulle ju aldrig vara den jag kan bli riktigt dirty med.
And good - i miss getting really dirty.
Dekadent vänskap
Fast varför ska jag be om ursäkt över att jag känner?
Handle it or piss off!
Mitt problem är ju knappast att jag visar för mycket och om det blir ett problem för honom när jag gör det så får det väl vara så då.
Jag är lätt skruvad och ska vi vara tighta så sätter det spår i oss, roligt kan vi ha ändå. Dansa och tramsa.
Vi har ju hela tiden sagt att vi ska till Berlin eller Köpenhamn, så vad passar bättre än lite dekadent obesvarad lusta mitt i vänskapen.
Vill han inte ha personer med skavda kanter i sitt liv, så är jag nog i alla fall inte en vän för honom.
Hur intimt kan vänskap vara?
Är vi inte bättre vänner än att det här ska ta kål på oss?
Nu tvekar även han, jag känner det i luften. Kan vi hitta tillbaks, till något annat, ta oss vidare, bortom, hur viktiga är vi för varandra? Jag vet inte och han är ung.
En del av mig vet ju att jag försökt göra det enkelt, tvinga bort honom, skapa luft att andas och slippa brottas med känslor som tar plats och ibland gör ont.
Slippa vara sårbar, uppslukad och utan kontroll genom att fösa honom ur mitt liv. Och nu när jag kanske lyckats så undrar jag vad fan jag håller på med. Seriöst.
Åt andra sidan: känslorna är ju där, det är inte enbart som vapen jag håller upp dom. Det handlar om sanning och nakenhet. Klarar han av att ta mina känslor? Klarar jag?
Men kan man vara så nakna vänner att allt finns öppet och tätt. Intimt. Det är jag som har svårt med gränserna där, vet inte när han får nog och kan inte låta bli att peta och dra lite, tvinga fram saker. Även om jag hållt mig på rätt sida förvånansvärt länge.
Vad klarar vänskapen egentligen av?
Tiga är guld
Jag tänker för mycket på honom igen. Ler, glittrar, surar, umgås, flamsar, dansar men inga ord om skav och för stor plats.
Med allt som jag är skulle jag normalt prata med honom, berätta hur jag påverkas, få det ur mig – men jag tiger som muren.
Jag vill inte sätta allt i rörelse, vill inte ta konsekvenserna av det, oavsett vilka konsekvenser det blir.
När orden väl är formulerade går det inte att backa tillbaks – och jag gillar ju det som är!
Skit
Grönöga är buissy och är inte tillgänglig.
Fick en fetingdiss av exstrulet, av ett slag jag aldrig tidigare fått. Det sved rejält - i egot.
Hamnade i säng med han den braiga som jag verkligen inte borde hamna i säng med. Som det flörtiga hade lagt sig med för länge sedan, och där kramarna och utekvällarna känts helt oskyldiga. Som jag pratar om nästan allt med, fikar, umgås och spelar poker och sådant. Så onödigt.
Lillvackra är kärv och itchy och inte ett dugg glittrande. Otillgänglig. Och jag blir ensammast i världen. Som en översvämmad katt.
Det är så B. Riktigt B på ett sätt som jag inte upplevt på många år. Det har snurrat lite för fort nu, lite för mycket män i omlopp och jag har ingen lust att bli fartblind igen.
Jag skiter i det andra – men fan – var rädd om vännerna!
Fuck
Känner mig lite down. Och kluven. Påfrestad.
Det är skönt att lillvackra blir borta ett tag igen. När han är här tar han så mycket plats för mig. Och nu mer än på länge.
Det kliar under huden, att han är nära gör det lite värre. Någonstans bakom tankarna vill jag ha mer av honom. Ändå håller jag gränsen när han tänjer den något.
Kom och sov hos mig, kura ihop oss och lukta på din hud.
Braineater
Ett par ilskna dagar, i mig har det bott. Allt bottnar i den lilla, hjärnkäkaren.
Hade tänkt mig ett par dagars paus, hade nog behövt det. Men inte då. En film mitt i natten, häng mitt på dagen. Det är ju så lätt att ses och så svårt att säga nej, inte idag. Jag finns fan där jämt. Snart för given.
Fast det är ju han som brukar fundera kring sådant, som brukar spela spel med folk, jag har slutat sedan länge. (Fast jag har nog egentligen aldrig spelat, bara följt känslan som däremot växlat.)
Det kanske är han som är rädd att bli tagen för given, eller bli för sårbar, för knuten kring en person, oavsett vem det är.
Och nu är han rastlös igen – som fan. Cirklar runt och flackar med blicken åt alla håll. Lättretlig. Men landar här igen, gång på gång. Låter bli att ta i mig igen, inte ens när han var full, särskilt inte när han var full. Markerar mig inför andra män men skulle inte gilla om jag markerade honom.
Han är verkligen den mest rubbade relation jag haft. Som ihop fast inte alls. Tuggummi som kletar sig in och sätter spår. Vad fan vill han egentligen?
