Energispar
Med smalnande ögon och rovdjurständer är jag mer soft. Tempot går ner och kontrollen i livet tillbaks. Distans mellan mig och det andra där ute.
Välbehövligt. Efterlängtat. Vilsamt.
Det visar sig snart om jag hittat lugnet i mig själv eller om det är frånvaron av den lilla saken som ger utrymme för det. Inga ekande hål i alla fall. Bara lite mindre färgsprakande.
Jägarblicken är där, scannar kritiskt av terrängen med jämna intervall, filtrerar vanemässigt och min uppmärksamhet kan ägnas till annat. Vettigare saker än jakten på sex.
I de nystartstider som är känner jag att jag längtar efter ett mer långsamt tempo, tid inåt och hemmåt efter så mycket brusande utåt och bort.
Ändå, så lätt att söka dopaminet.
Boys boys boys
Det har inte varit så mycket hål de här veckorna efter den lilla vackra. Jag trodde att jag skulle längta sönder mig men jag har haft mina tankar på så många olika håll och han har varit så nära ändå.
Ingen hets, bara närvaro.
Men så är han tillbaks och vilan blir mindre. Lite retning, rastlöshet, irritation - vaffan kommer han inte raka vägen till mig för?
Vad handlar det om. Han har ringt mig i tid och otid. Jag vet att han saknat mig, antagligen mer påtagligt än vad jag saknat honom.
Men något är annorlunda i mig. Istället för att känna det där svårkontrollerade välla upp i mig blir jag småirriterad och vägrar sitta och vänta.
Ringer grönöga. Han vill roa sig med mig. Han är snygg och min kropp blir glad. Ibland behöver det inte vara krångligare än så. (Även om ja – jag vet, det ÄR krångligare än så – han vill mer. Han vill sova över, käka frukost, åka på utflykt, planera helgen och jag känner mig som en usling när jag klär påmig och går.)
Men den tankarna vandrat några extra varv omkring är exstrulet. Jag måste få honom. Men han är inte den enklaste att få dit jag vill. Han har på något märkligt sätt fått för sig att jag är en annan slags tjej, en sådan han vill ha på pedistal. Så han måste få tro att det är han som fäller mig.
Suck. Varför ska det vara så svårt att bara få ligga?
Lagoma skor?
Kanske blir vi ihop jag och grönöga. Jag dras mot honom på det sättet. Vill ha mer av honom. Och hans ögon släpper mig inte.
Vi pratar lätt bort timmar i telefonen eller hänger en hel dag med barnen i släptåg. Han är intressant och trevlig och musiken förenar glatt, en konsert här, en där. Han tar naturlig plats i det som är mitt liv.
Vänner, flörtar, familj – han bara finns där. Han är bokstavligt talat en vuxen man som med skratt i ögonen väntar ut mig. Och tillräckligt snygg för att förutsätta att han får som han vill. Och det är fasen inte bara sex han tänkt sig.
Men jag känner mig inte redo att ge tvåsamhet. Klarar jag av att skapa något annat med honom?
Att ses, umgås i vardagen, vara vi och ändå inte ta in allt det andra: framtid, gemensamma normer, förväntningar, besvikelser, planer, att ta hänsyn ingen frågat efter, för små skor. Jag kan inte ge det där en gång till.
Och jag vet fan inte hur man gör något annat än tvåsamhet med hela paketet eller strul och lek vid sidan om det vanliga livet.
Så just nu smalnar min ögon och jag har lust att sätta mig med armarna i kors någonstans. Samtidigt som jag sneglar allt för intresserat åt grönögas håll. Skit!
Åldrad
Jag är tillbaka, den jag som jag kände förut. Med kraft, självförtroende och mycket glimt.
Men jag knullar inte. Nästan aldrig. Det finns gott om flörtande män, både sådana som jag känner och sådana som jag springer på. Män som jag förut hade hamnat i säng med, jag vet det ju.
Men nu, det är som om jag inte ids – trots att jag känner att jag behöver. Helst vill jag ha en stunds grundlig påsättning och sedan inget krångel – tack och hej och glada miner.
Fler kvällar ute bland hetsiga kroppar, flera som uppenbart ville ha min, och djezuus, det var verkligen inget fel på deras – ändå drar jag innan det kommer till avgörandet. Dansar skrattande iväg någon annanstans.
Den lilla vackra hade också feber i ögonen när han såg mig – nice men nej.
Något är nytt i mig – har aldrig förut dragit mig för sex, utan glädjefyllt tagit för mig. Kanske är jag bara gammal och trött.
Fast den som jobbar mig på rätt sätt lär ju komma till.
Var finns de okej männen som bara vill ha sex?
Att vara solitär, inte tillhöra någon och samtidigt få ha tvåsam närhet. Band och frihet på samma gång.
På något sätt har vi lyckats skapa det. Mer än vänskap.
Den andra finns där och ger bekräftelse och flört, brus och edge. Och samtidigt soffmys och smågnabb. Det bästa med flörten och det bästa med tvåsamheten.
Men inget av det andra som förminskar och kräver. Som gör att man anpassar, låter bli att stråla på alla sätt man kan och begränsar rörelsemönstret. Jag gör det ju varje gång som jag ska ”stå för någon annan”. Blir mindre, hårdare, gråare, tyngre.
Är det för att vi låter bli sex med varandra som vi klarar det? Det skulle absolut kunna hända igen, förr eller senare ”slinter” vi. Men det är inte sex som håller oss samman. Och nakna kroppar är inte tillräckligt viktigt för att riskera det vi har.
Det jag saknar nu är ett par regelbunda älskare. Sådana som jag kan ringa när andan faller på eller gå hem till efter en kul utekväll med andra.
Ingen av dom jag mött den senaste tiden har jag orkat lägga ner tillräcklig energi på för att hålla tillgängliga och varma någon längre tid. Det måste finnas något mer där än okej sex för att orka svara på intetsägande sms och märkliga telefonsamtal.
Vart finns de hyfsat snygga männen som man kan stå ut med ett tag och föra någon slags konversation med, men som bara vill knulla? Som inte kräver smicker och glittrande ögon där emellan?
Boy toy
Och han är så ung.
Jag kan fortfarande prata med mina äldsta vänner om minnen från saker vi gjort. Saker som hände innan han ens var född.
Ja – innan han ens var född.
Min hjärna klarar inte av att riktigt greppa det. Att han, den människa som kanske mer än någon annan nästlat sig in och vänt mig upp och ner, egentligen borde kunna silas mellan tänderna till frukost.
Perpektiven är förskjutna. Om det bara handlade om flört och sex skulle jag ha lättare att förstå det, han är ju snygg och hungrig liksom.
Men det handlar främst om djup vänskap. Han är fullt ut en jämbördig. Kanske den enda jag mött.
Framför allt tycks han totalt befriad från alla idéer om hur saker borde vara och skapar sina egna ramar, utan att vara i klinch med livet eller medvetet provocera. Inom alla områden.
Han gillar livet och människorna. Tar ansvar för framtid och sig själv. Drivs av samma inre övertygelse utan några drag av det självdestruktiva eller människoföraktande.
Skrattande och glittrande och samtidigt fast, som en tänjbar tusenårig ek.
Han är fri i tanken och formen på ett sätt som jag känner igen hos mig själv men aldrig mött i någon annan.
Och så ung. Övertygande.
Ego-boast
Vet inte vart jag går igen, vad jag vill eller vad jag hoppas.
Jag är lugn när det bara är vi, cool, inget spänt. Men när hans glitter är vänt mot andra blir det tomt där jag är.
En vän sa här om dagen att det hon saknar mest är att få sitta en sen kväll med en man mitt emot som vill höra allt om henne, som slukar henne med ögonen och inte bryr sig om att tiden går.
Att lära känna en ny människa, att lära kännas av en annan.
Han har gjort det bättre än de flesta. Jag knarkar ju på hans närvaro, hans nyfikenhet och totala uppmärksamhet. En big big ego-boast. Attraktionen kryddar ytterligare.
Jag vill ha mer, aldrig nog. Slukad i sinnet. Det här är min drog, bättre än sex.
Fast att ha sex med en som slukar ens sinne är bättre än det mesta. Omsluten och utplånad. Men det var en annan.
Jogging eller vackra män, det är frågan
Hmmm. Börjar känna mig lite deppig. Småbruset är inte där, dopaminet på nedgång. Håll i girl, det går över.
Kicka på brus? Det finns ju annat än vackra män och sex som får igång substanserna: dans och jogging är ju också alternativ. Kanske skulle prova mer av det senare och mindre av det förra?
Som att det kan bli mindre av det - har ju varken vackra män eller sex här!
Min vän
Låt stillna.
Att landa och känna att jag är rädd av vi pajjar det som är bra.
Varför välja om man kan få både och? – men på något jäkla sätt måste man ju alltid välja!
Jag är mer rädd att förlora min vän, min roliga, skrattande, kluriga och softa vän, än att förlora lite strul och bra sex.
I alla fall just nu, just idag. Jag kan inte lova om morgondagen.
