Hur
Jo, vi kommer rensa någon dag. Det sitter saker och skaver i oss båda men samtidigt har vi ju saknat varandra. Just nu är vi i alla fall bara glada över att umgås och är överens om att vänta lite innan vi grottar i det och reder ut begreppen. Det blir nästan lite skör ömhet i det.
Vi har en knepig relation. Har ju hela tiden haft det. Så nära vänner och ändå den där nerven som gör att vi kan såra varandra illa, tränga varandra och inte är helt bekväma med kropp.
Som en kärleksrelation fast helt utan det fysiska. Luftkuddar mellan våra rörelser för att inte ens trigga det. Och vi lägger en del energi i varandet på att inte trigga det. Jag har aldrig förut haft den här typen av tät relation utan att den också är sexuell.
Men samtidigt så är han en vän mer än många andra. Och mindre. Vi har ju sjukt kul ihop när vi är på det humöret. Samtidigt tror jag ingen annan människa har haft så stor möjlighet att göra mig ledsen som han.
Jag vet inte ens vad som är rätt. Att tillåta en relation som skaver hårt ibland eller att undvika den. Jag litar inte riktigt på mitt eget omdöme eller mina skäl till det ena eller andra. Jag gillar inte att bli sårad, och det är ju sunt. Men samtidigt är det väl en del i att släppa människor inpå sig och som jag är bra på att stänga av, låta bli att utsätta mig för.
Tänker ibland på känslan inför när vi lärde känna varandra. Att han var en av de där få som skulle krypa in under skinnet på mig och ställa saker på huvudet, och jag inte för mitt liv kunde förstå hur det skulle gå till med den där lilla flörtiga saken.
Ja djäflar, där hade starka vibbar mer rätt än jag kunde greppa.
Energispar
Med smalnande ögon och rovdjurständer är jag mer soft. Tempot går ner och kontrollen i livet tillbaks. Distans mellan mig och det andra där ute.
Välbehövligt. Efterlängtat. Vilsamt.
Det visar sig snart om jag hittat lugnet i mig själv eller om det är frånvaron av den lilla saken som ger utrymme för det. Inga ekande hål i alla fall. Bara lite mindre färgsprakande.
Jägarblicken är där, scannar kritiskt av terrängen med jämna intervall, filtrerar vanemässigt och min uppmärksamhet kan ägnas till annat. Vettigare saker än jakten på sex.
I de nystartstider som är känner jag att jag längtar efter ett mer långsamt tempo, tid inåt och hemmåt efter så mycket brusande utåt och bort.
Ändå, så lätt att söka dopaminet.
Sharp
Känner igen en annan retlighet i mig från förr, som jag inte känt annat än mycket korta perioder senaste åren. Nu har det funnits där ett tag. Ett filter, avstånd.
Ögonen smalnar och tänderna blir vassare. Inte bara hungrigare, vill leka också. Jag nästan sniffar långsamt i luften, söker efter vad som finns att roa sig med.
Jag har varit rädd om männen tillräckligt länge nu.
Teaser
I perioder är han väldigt flörtig, nära med kroppen och tänjer gränser. Då håller jag oss i schack.
Egentligen helt idiotiskt, jag skulle ju kunna tänka mig att ha sex med honom nästan när som helst. Hemma, på jobbet, på en toa på krogen.
Det är han som har problems att hantera det, som sedan inte blir bekväm med benen för nära i soffan och som stänger inne glittret. Som låter det gå ut över vänskapen.
Och om jag måste välja så väljer jag tydligen vänskap, glitter och soffmys. Sex kan jag ju få hos andra. Men nästa gång han tänjer gränserna och teasar min kropp tänker jag fasen teasa tillbaks. Det är inte bara jag som ska ha det jobbigt.
Predator har vaknat till liv igen.
Turtagning
Han är på jakt igen, ögonen smalare och flinet vassare när han ser mig. Fan vad snygg han är då.
Men han kan inte tro att det är som förut nu, jag är inte osäkert stående.
Inget jävla trixande med mig, vi är förbi det.
Trots det, något är det. Jag ser det i hans ögon när jag bokar en kväll med den softa. Hur dom smalnar ännu mer och får en farlig glimt.
Men det är inte jag som dejtar 80 stycken samtidigt och som fladdrar med blicken mot allt som rör sig. Eller som tjurigt väntar flera dagar med att höra av mig.
För inte länge sedan var det jag som trixade och han som var klok. Det är väl bra att vi turas om.
Predator vaknar till
När det kommer att dröja många dagar innan vi ses igen. Jag vet att min soffa kommer att fyllas med hål. Kanske var det därför jag gick dit fast klockan redan var sen.
Drog ut på tiden så att nästan hela natten gick med slöprat och småjobb. Roligt och skönt avslappat. Ingen nerv fastän bara han och jag. Min vackra vän. Jag blir så glad.
Ändå – på vägen hem – vet du vad jag tänker?
Om en stund, många fler dagar, då när vardagen blivit vardag tillslut och vi glömt att hålla avståndet, då kommer våra kroppar närma sig igen.
En tillsynes oskyldig övernattning en av de där gångerna då man särskilt behöver en varm och ömsint arm att sova på. Med kläder emellan förstås.
Det kunde ha blivit idag, om det inte varit för nära inpå. Jag tänker inte bli osäkert stående igen, så när luften började stå långsamt still knöt jag på mig min halsduk och sa ett enkelt hejdå.
Se upp du lilla vackra, nu tar jag tillbaks mig själv.
Nedlagt byte
”Ni umgås mycket – vet du att det börjar skvallras?”
Far åt helvete med er, skvallra på om ni vill. Ja, jag vet att han är ung, jag vet exakt hur mycket yngre han är. Som jag var en gång. Den gången skvallrades det om mig och en som då var som jag är nu.
Men han är min bästa vän. Jag tänker inte låtsas eller gömma det. Jag står för vår vänskap – hur märklig den än är i en del andras ögon – hur skulle vi kunna låta bli att skratta och glittra ihop?
Jag försöker minnas hur vi närmade oss.
Han berättade för inte så länge sedan: En gång, då när vi bara kände till varandra, hade han sett mig och vetat att han någon gång skulle ha mig. Tänkt att det kommer i sinom tid.
Fast han blev omtalad som den nya, unga och vackra redan innan han fanns på sin post. Vi skämtade om det. Första gången han sågs synade vi honom noga – han blev godkänd som fägring, men för ung för att tankarna skulle fly iväg någon annan stans.
Han hittade mig. Tvingade mina ögonkast kvar i hans glittrande och utmanande. Hörde av sig, fixade och grejade, och kröp närmre och närmre. Och jag vet när jag upptäckte honom på det andra sättet.
Han tog stolen mitt emot min - mitt framför ögonen på ett gammalt strul som jag sett fram emot att svinga en bira med, där bland alla andra i sällskapet. Nu när jag känner honom och sett honom in action flera gånger inser jag att han hade bestämt sig för att hooka mig, och ja – jag flörtade glatt tillbaks.
Han jobbade på det och det tog ju lite tid. Men shit vad jag är fångad. Nedlagt byte. Skinnet upphängt på väggen. Det gick tydligen med mig med. Han med alla nedlagda skaror omkring sig.
Där är det! Han är den enda som fått korn på mig först, som tagit ut siktet och som helt uppenbart jobbat på att fälla mig. Som drivit mig i fållan där jag trampat omkring och varken tagit steg framåt eller bakåt.
Som gjort mig osäkert stående och utan kontroll. Det här var aldrig mitt val eller i min takt. Det är inte jag som styrt och petat. Det är hans egna intresse som varit riktat mot mig, inte jag som frammanat det. Alltså vet jag inte hur man håller det kvar eller hur reglerna ser ut.
Och så blev vi vänner på kuppen. Samtidigt som det skaver irriterande under huden. Kanske är det för honom som det en annan gång var för mig, att han fångats själv och nu är uppriktigt rädd att förlora oss.
Hahaha, det blev en jakt med en twist i så fall. Klart att han våndas. Jag har varit där förut, man kan streta emot länge. Men jag kommer sätta spår i honom, så som ett par har satt spår i mig.
Otuggad
Ocensurerade tankar och ord – här är dom bara för mig att samla.
Vi har landat och ändå kommer den lilla vackra att ta plats länge, lite mer närvaro. Jag har svårt att bortse från honom och sådant stör mig lite ibland. Men inte mer än det stör honom.
Jag kan titta på honom och se vem jag var förut, alla relationer som jag lekte bort, även med människor som kom under huden på mig. Det känns märkligt att se min egen historia utifrån, hos någon annan.
Och det är vän jag vill. Även om kropp finns under ytan och inte längre tillåter oss att lika lättsamt ligga med benen i varandras knä eller skeda i soffan en filmkväll, så vet jag vart jag har mig själv. Och jag tänker undvika de värsta fällorna.
Lite luft är på väg in och jag har sänkt mitt tempo något. Inte heller bland goda vänner behöver det vara så tätt.
Jag skulle kunna slukas av honom, otuggad. Jag inser det. Och jag är glad att han inte är sorten som triggas av utplåning. Han är inte ute efter död, varken min eller sin egen.
Lilla vackra man, jag är glad att det är min vän du är.
Männen i mitt liv
Under huden. Ännu en sådan. Vänskap med eller utan sex? Frågan bollas mellan oss. Den lilla vackra.
Herregud, varför trivs jag så här?
Vänskap säger jag, låt oss inte knasa sönder det vi har. Jag vill ju vara rädd om människor som det totalklickar med (det händer ju inte så ofta).
Och jo – jag menar det. Även om jag antar att vi förr eller senare kommer kropp mot kropp. Jag är ju inte dum i huvudet och jag har varit här förut. Ibland känns det som jag lurar honom fast jag menar varje ord jag säger.
Så vi fikar, fikar och fikar. Ligger med fötterna mot hans ben i soffan. Kramar hej och hejdå. Glittrar, busar, pratar, sms i mängder och luncherna vi äter ihop med andra.
Han är ett formidabelt rovdjur, men ännu ganska nykläckt. Jag visste det ju. Kände igen honom. Och plockade upp honom.
Och jag är glad. Kan ha strulen vid sidan av och samtidigt ha min lekkamrat i soffan, framför filmen, i mobilen, på spelkvällen. Han är vacker i mitt kök och en bästa vän.
Kanske är jag konstig som vill ha det så här med männen i mitt liv?
Vackert rovdjur
Det känns lite ovant men hans blixtrande tänder, fräcka blick och koncentrerade rynka mellan ögonen börjar sätta sig som en bild när jag blundar.
Jag har bestämt mig för att inget göra. Flört och skratt men inga ”moves” och ingen kropp.
Kvinnor och män av alla sorter och i alla åldrar känner sig utvalda av honom, förlorar sig i honom. Jag ser det vid varje tillfälle. En märklig makt det där. En märklig man. Han är så ung och byter skepnad som en kameleont. Intrycket skiftar men arten är konstant och under alla vackra tänder finns en ovanlig vilja. Som en töjbar men tusenårig ek.
Jag misstänker att han är det mest välkomponerade rovdjur jag någonsin träffat på. Inte ond, bara artbestämd. Ändå kan enkla samtal med mig tydligen få honom att rodna. Jag vill samla på honom, undersöka variationerna och se vart han tar vägen. Han har hela världen framför sina fötter.
Älskare är tillfälliga och utbytbara – den här är för intressant för att slösas bort på sådant.
