Lagoma skor?

juni 30, 2009 at 12:22 f m (Flört, Framtid, Relation, Romantik, Sex, Solitär, Uppvaktad)

Kanske blir vi ihop jag och grönöga. Jag dras mot honom på det sättet. Vill ha mer av honom. Och hans ögon släpper mig inte.

Vi pratar lätt bort timmar i telefonen eller hänger en hel dag med barnen i släptåg. Han är intressant och trevlig och musiken förenar glatt, en konsert här, en där. Han tar naturlig plats i det som är mitt liv.

Vänner, flörtar, familj – han bara finns där. Han är bokstavligt talat en vuxen man som med skratt i ögonen väntar ut mig. Och tillräckligt snygg för att förutsätta att han får som han vill. Och det är fasen inte bara sex han tänkt sig.

Men jag känner mig inte redo att ge tvåsamhet. Klarar jag av att skapa något annat med honom?

Att ses, umgås i vardagen, vara vi och ändå inte ta in allt det andra: framtid, gemensamma normer, förväntningar, besvikelser, planer, att ta hänsyn ingen frågat efter, för små skor. Jag kan inte ge det där en gång till.

Och jag vet fan inte hur man gör något annat än tvåsamhet med hela paketet eller strul och lek vid sidan om det vanliga livet.

Så just nu smalnar min ögon och jag har lust att sätta mig med armarna i kors någonstans. Samtidigt som jag sneglar allt för intresserat åt grönögas håll. Skit!

Direktlänk Kommentera

Jakt på den ende

januari 11, 2009 at 10:41 e m (Familj, Kärlek, Könsroller, Kvinnor, Män, Romantik, Tvåsamhet)

Letar i mina djup när det gäller männen. Varför är det så lätt för mig att sluta älska dem när kärleken till mina barn och min familj är bergfast? Jag har inte svårt med band eller med kärlek. Jag har en hel klan av människor att luta mig med och mot. Det är den som vill vara den ende som inte räcker till.

Det kan inte vara känslomässiga skador som ger mig närhet och trygghet genom klanen, det ligger i människans natur. Det är er evinnerliga jakt på den ende som är absurd. Förvrängd genom sekler av kärleksdikter och hollywoodfilmer. Jag är jag, många är ni andra.

Att kroppar vill mötas och att de snabbare pulsarna ibland växer till band och kärlek är inte svårt att förstå – men varför ska band och kärlek tränga in kropparna i så små skor att blodet stelnar i sina vener? Livet är för kort för att stångas in i spiltor. Jag välkomnar den man som inte hindrar mitt blod.

Direktlänk Kommentera

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.