Fu*k
Livet är bra lustigt ibland.
Råkade utan avsikt göra ett lite större avtryck än vad jag tänkt mig, lite adrenalin men samtidigt fine – jag kör det fullt ut och orkar inte längre linda in och slimma sönder.
Samtidigt verkar allt det jag var så orolig för med den lilla vackra ha blåst förbi fullständigt. Njuter av ensamtid när jag istället kunnat dansa ut i vimlet med honom och andra, ja njuter är rätt ord. Det är något nytt.
Det är en ny tid som anas i mig. Mer närvaro gentemot mig och mina närmaste – och mer uppkäftigt finger åt resten därute.
Och jag tar i honom, mjukt och självklart. Det är inte som förut, det är bättre och jag är friare.
Effektiv bearbetning
Det kommer antagligen inte kunna bli som förut igen, det här verkar svårare att komma över än den gången för länge sedan som vi hade sex.
Trots att vi nu borde stå så mycket stadigare.
Någonstans känner jag mig lurad, jag trodde att vi var bättre vänner, mer slitstarka, att jag var viktig för honom på riktigt och att han inte skulle släppa det vi hade.
Men tydligen så var vår vänskap inte särskilt speciellt i hans ögon. Det svider mer och betydligt djupare än att han inte vill dela säng. Och är svårare att bortse ifrån.
Allt det andra omkring oss? Det känns lite som att göra slut utan att berätta det för någon, hålla något slags sken uppe och låta tiden gå tills det inte är konstigt längre att vi inte är nära.
Och ja, jag sörjer. Ena stunden i ilska och andra i stillhet. Och så övermannas jag i microkorta stunder av brutal svartsjuka gentemot eventuella kvinnor som kommer att fylla min plats.
Men jag är ju bra på det här, att hängivet jobba mig igenom alla lager av känslor för att sedan komma ut på andra sidan. Känsloeffektivitet? Få genom åren som hängt med i svängarna där.
Tillit
Även om jag vetat att jag varit mer uppsnurrad och förälskad så har jag känt mig säker på att jag egentligen är viktigare i hans liv och vardag än vad han är i mitt.
Han har inte många riktigt nära, jag har en uppsjö. Mina nära och kära har också blivit hans. Min klan har omslutit honom med skratt, bus och vänskap. Men även om han är djupt älskad så är det mitt sammanhang.
Kanske känner han sig minst lika sårbar och utlämnad fast av andra skäl. Det här skulle kunna vara droppen som får honom att röra på sig igen.
Jag hoppas inte det, jag hoppas att det här är en kris som vi tar oss över och som för vänskapen ett steg vidare. Pallar vi det här borde tilliten vara orubblig.
Hur mycket krångel är han beredd att stå ut med för att ha mig i sitt liv?
Enough – please
Jag vill få behålla den här känslan ett tag. När det är njutningsfullt att sitta i min egen soffa en helgkväll utan att något särskilt händer.
Sedan den lilla dök upp har det varit dåligt med det. Och jag är rädd att rastlösheten kommer tillbaks i samma stund som honom.
Så samtidigt som jag saknar honom och tycker det ska bli kul att han snart är hemma, så vill jag det inte alls. Tänker att han kunde hålla sig borta ett bra tag till.
Jag vill få vara glad med honom, mysa i soffan, smida planer, skratta och glittra, men jag vill inte bli uppsnurrad igen.
Jag vill njuta av en egen kväll i soffan även när han är tillgänglig och inga planer är uppgjorda.
Det där bruset – det räcker nu. Lite svalka tack.
Kapitulerar
Har sovit och slappat och sovit igen i flera dagar. Tröttheten sitter djupt och lederna värker. Männen är lite mindre intressant och han är borta ett bra tag till, kanske hinner jag sova ikapp under tiden.
Han hör av sig som han brukar igen och det är gott, samtidigt vet jag inte, jag vill mer antagligen. Eller? Jag vet inte vad jag vill. Alls faktiskt.
Jag blir glad när han ringer, ler och glittrar när han är nära, dansar dansar dansar, myser fram för filmer, somnar med hans röst i telefonen, fikar, lunchar, tramsar, flörtar, pratar i timmar utan slut.
Oavsett vad jag mer kan tänka mig så är det ju inte ett alternativ. Vi skulle inte kunna funka på det andra sättet särskilt länge. Dessutom är han ju faktiskt kär i henne, den andra. Även om det inte på något sätt hindrar honom från att både förälska sig och tramsa runt med det som erbjuds.
Det är svårt att vara så nära och samtidigt undvika att prata om det där som ligger under alltihop. Att inte låtsas om det. Ändå är det enda sättet att hantera det. Att uppmärksamma det vore att rikta strålkastarn dit och jag har dåliga erfarenheter av att försöka lösa kompis vs knullagrejen med prat.
Ett drygt halvår har det hållt på så här, hit och dit och analyserat sönder mina egna känslor och tankar. Försökt ta ansvar för varenda litet steg jag tar.
Skit! Bara skit. Jag ger fan upp nu. Det får bli vad det blir. Jag tänker i alla fall inte låtsas mer. Om jag vill ena dagen och inte den andra så får det väl vara så. Nu får han ta över att rodda skiten. Lite knulla kanske?
Tröttis
Tråkig och plufsig – en sådan dag. Trots skönt häng i solen med efterlängtade vänner och en del riktigt trevliga inköp till garderoben.
Inte ens samtal från lilla vackra livade upp, fast att jag inte trott att han skulle höra av sig förrän om ett par dagar när han förflyttar sig.
Trött. I kroppen, på andra och på mig själv. Det går över.
Kanske ska jag bara krypa ner under ett täcke i soffan o zappa bort timmarna istället för den inbokade ölkvällen med den braiga.
Varför fungerar jag inte likadan med lilla vackra som med mr Bra? Vi är också nära, pratar ofta och om allt, våra kroppar har alltid haft ett nära bekvämlighetsavstånd, vi skrattar och umgås lätt, vi hade ju till och med jäkligt skön sex.
Men med den braiga är jag precis som jag brukar med män. Kul att ses när vi ses och jag är verkligen glad i honom, och jag kan tänka mig att ha sex igen någon gång, men han tar ingen plats i mig. Han irriterar inte under huden och jag freakar inte för än det ena och än det andra.
Är det så lilla vackra känner för mig? Rolig när jag är där men inte orolig när jag är elsewhere.
Men varför skulle han i så fall umgås med mig fyra gånger på en dag och sedan ringa på natten. Eller vara noga med att boka in mig samma dag som man kommer hem ifrån en längre aktivitet någon annan stans. Eller skicka sjutton sms om dagen och softa bort natten i min soffa.
Jag vet fan inte – o just nu orkar jag egentligen inte heller bry mig. *kräks*
Vill ha honom
Den finns inte en enda typ av kvinna som han inte går igång på, dessutom en del slags män. Han kickar glatt på sex, öppet, leende, okomplicerat och helt utan skuld. Det är ren konst att se hur han fångar in dem med sin totalt avväpnande och uppslukande flört.
Och för egen del är jag mer omsvärmad än jag kan minnas att jag någonsin tidigare varit. Jag är uppvaktad av i stort sett alla män som har någon slags relation till mig. Närmanden som för mig kommit helt ur det blå. Syskons vänner, kollegor, gamla flörtar, kompisar. Ja, jag vet att lillvackra gillar att vara mig nära, att våra kroppar söker sig mot varandra, behagligt och sensuellt.
Han är inte sotis även om han markerar mig, jag är i första hand hans. Vår tid, vår grej är inte som allt det andra. Han är rädd om det, gör val och vårdar oss. Visar mig på otaliga sätt att jag går först. Jag tror faktiskt att jag är den viktigaste i hans liv sedan ett tag tillbaks.
Men han kan låta bli mig. Hur kommer det sig att han kan låta bli mig?
Drömmer han också när tankarna får löpa fritt? Eller är det så att det fysiska han känner för mig är lätthanterligt, inget som egentligen bråkar med honom? Att han inte har svårt att välja vänskapen före det andra.
Fan, jag har svårt. Jag vill bara ha honom. Tur med avståndet nu.
Dear
Förra vändan lillvackra var borta gick ju rätt bra, inte allt för stora hål. Nu ska han vara borta kortare tid och det känns som om jag kommer att sakna ihjäl mig.
Samtidigt är det antagligen bra att han inte är nära på ett tag – behöver få till lite hud och filter igen.
Sover oroligt och drömmer om honom, när nätterna slutar censurera mina tankar finns han fysiskt nära. Hans mun mot min och dansande tungor. Vill ha hans nakna hud mot min.
Och det gör mig skraj. Att förstöra och förlora eller att vara den som ber om mer?
Solitärt spel
Jag tror att jag påverkas av oss på ett djupare plan än vad han gör, även om vi båda angår varandra väldigt mycket.
Vi har gått in i någon slags symbios och även han blir störd ibland när andra tar plats där. När symmetrin rubbas en aning. När vår kväll ute blir några flers kväll ute. Eller när jag låter någon annan slinka med på vår lunch. Han kan bli rätt itchy mot mig då, men strålande mot de andra.
Det är väl hans sårbarhet för det är väldigt olikt honom. Han som gillar sin publik. Men han blir lite sur på mig, straffar mig och håller sig undan lite någon dag. Jag tror inte att han gör det medvetet. Men jag sjunker som en sten. Tills han vänt och glittrar mot mig igen.
Lilla vackra, jag vet inte hur vi tar oss vidare nu. Gillar inte min sårbarhet. Utsatthet. Att mitt eget välmående är så tätt knutet till en annan människa. Att jag alltid vill ha mer. Mer glitter, mer uppmärksamhet, mer kärlek, mer tid.
Att jag måste slåss för min självständighet gentemot honom. Och han på något vis gentemot mig. Han blir arrogant då. Och triggar många fula ord långt ut på min tunga, nära att trilla över honom.
Och så är det vänner vi är.
Lekar
Jag älskar den jag är med honom. När vi umgås med andra ser dom mig med hans ögon och den kärlek och uppskattning jag möter är uppslukande.
Halvbekanta människor av båda kön dröjer sig kvar, sätter sig en stund och pratar skit. Vänner som väntar in oss till absurdum för att vi måste finnas där innan det är på riktigt. Folk på krogen som sluter upp kring oss. Vi smittar glädje och energi och andras ögon lyser när dom ser oss. Jag vet att det är som en drog och det går upp och ner.
Men det är också mycket kropp under alltihop och har varit så ett tag, redan innan han for och kom tillbaks. Båda två går runt som kåta marskatter och det flockas män och kvinnor omkring oss, både var för sig och gemensamt.
Han vill nu. Jag har ju vetat det ett tag. Han utmanar lite mer, tänjer lite. Möter mig hemma nyduschad med bara en handduk omkring sig, går runt i bara underkläder medan jag dricker vin och lojt tittar på, skojbråkas i soffan så jag hamnar under honom, skrattandes men med halvståndet tydligt tryckt mot mig. Och jag skrattar full i fan tillbaks, bekräftar hans flört med glittrande ögon men utan att låta kåtheten ta över.
Inte heller han är beredd att ta konsekvenserna av att ta det steget med varandra.
Samtidigt leker vi lite med det. Gosar i soffan när andra är med och flörtar med par som ser intresserat tillbaks. Vi kommer hamna i säng tillsammans med andra endera dagen, en ursäkt att vara kåta ihop men också för att det är roligt.
Samtidigt, mitt i det där så är det annat som är större, som upptar mer av våra tankar och energi. Vi är på väg att ta ett stort steg, ett gemensamt åtagande för lång tid framåt. Något vi vänder och vrider på, pratar om och drömmer kring. Ägnar timmar åt att forma.
Vi menar allvar, och vi tror vi klarar det ihop, men det måste få landa innan vi hoppar. Inga beslut under rus. Kanske är det därför vi twistar lite extra, vi måste klara av att hantera även det där som finns mellan våra kroppar oavsett vilken väg det tar över tid.
Vad händer om vi hamnar i säng igen? Kan vi fortfarande göra det andra då? Kan vi vara bästa vänner även sedan om vi slinter lite.
