Månadens cykler tar mig med sig. Tillbaks där kroppen fungerar som den ska i takt med månens faser. Skönt att leva utan att stoppa sig full av tillsatser som slår ut kroppens naturliga rythm.
Sedan några månvarv tillbaks dessutom utan risk för följder, knipsad, fri. Jag har mina barn, fantastiska, älskade, underbara människor. Några fler blir det aldrig mer. En del nära som vet om provoceras av det, varför kommer jag aldrig förstå. För mig är det frihet och glädje i kroppen.
Många kvinnor förbryllas över mitt sätt att leva. Att min önskan inte är sammanboende trång tvåsamhet och egentligen aldrig har varit. Men jag har alltid haft en nära, stor klanfamilj där glädjeämnen och livets svårigheter delas. Där skrattet varit nära och där egna älskade barn haft fler längtansfulla och välkomnande famnar. Det som andra ser som ensamhet har aldrig varit min.
Jag har många nära, kvinnor och män i olika åldrar. Släkt eller vänner. Hänger gärna med grabbarna och är en naturligt självklar del där. Killkompisarna har följt mig hela mitt liv, egentligen på samma sätt som tjejkompisarna med den skillanden att de sexlekar som fanns i barndomen med både tjejerna och killarna under vuxenåren nästan uteslutande kom att bli med män. Och att det krånglades till.
I mina sammanhang och umgängeskretsar är könsidentitet och sexualitet ganska flytande. Det är med människor utan behov av att definiera genus som jag trivs bäst. Många, både män och kvinnor, säger att jag är en av de mest naturligt queera pesoner de känner. Och på många sätt är det nog så.
Men sexualiteten som jag i grunden är väldigt öppensinnad kring är ändå nästan pinsamt bergfast. Jag gillar män, goood I love men! Deras kroppar, deras stånd, deras hud, känslan inom mig.
Visst har jag som vuxen även haft sex med kvinnor, mest på grund av kåthet och exprimentell lusta, men det är aldrig lika intressant. Inte lika eggande eller njutbart. Jag tycker inte kvinnor är vackra på samma sätt, blir inte berusad av kvinnors dofter och tänder inte extra på att se en annan kvinna kåt. Men okej, det är roligare och kåtare än att onanera på egen hand.
Kärlek. Förälskelse. Är det när jag vill smeka någon i ansiktet? När mina fingrar vill följa en käklinje eller stanna till vid läpparnas konturer. När ögonbrynen kan vara något vackert? Då har jag varit förälskad i ett tiotal män under mitt liv. Men det är väldigt sällan som den känslan har något med mitt övriga liv att göra. Glädje när den finns där. Annan glädje när någon annan finns.
Varför vill du inte vara ihop? Vad menar du bara ligga? Tycker du inte om mig/honom/dig själv?
Herregud! Varför ska man alltid vilja vara ihop? Seriöst. Varför är det jag som förväntas förklara mig, eller som för bakom ljuset, eller leker med känslor? Jag är fan jävligt ärlig. Det spelar ingen roll om du så vänder mig upp och ner och jag får stjärnor i ögonen – jag kommer snart vilja vara själv igen ändå. Om ett år, max två. Så jag föredrar att inte blanda in barn och sånt.
Kan vi inte bara ligga istället och skratta så länge vi skrattar?
Direktlänk
Kommentera
Jag tycker om när människor bryter mot det förväntade och gör sina egna val.
När man ser på mitt eget liv kan nog ytan ge sken av att jag väl anpassar mig efter det normala och hyfsat passande.
Fast mina val i livet sker långt under ytan. Utifrån helt andra premisser. Varken för eller emot, jag vill bara grunda dom i mig själv.
Sedan flera år följer jag min inre röst utan att trilskas. Det innebär att jag tagit steg i livet som helt bryter mot det välanpassade och förväntade, men också att det i slutändan står för mig och blir rätt.
Oavsett om det gäller barn, kärlek, jobb, bostad, könsroller eller annat. På många sätt är jag mer fri än de flesta jag känner och har en stark tillit till att jag klarar det jag behöver och vill klara.
Jag har tagit svåra beslut när jag måste. Det svåraste är att såra människor som jag älskar eller har älskat, men jag kan inte skona andra om det innebär att sakta ta död på mig själv.
Det handlar inte om hänsynslöshet utan om självrespekt och en djup kärlek till livet som jag fått. Att inte tvinga in mig i för små skor utan försöka bli den jag till fullo kan vara.
Min enda tro är egentligen att man ska vårda sig själv och sina livsval med ömhet och mod. På så vis tar man ansvar för livet självt.
Det är så man kan möta sin egen blick stadigt i spegeln och samtidigt bära på en brusande glädje i kroppen.
Jag är där även nu. Brusande glad, kärleksfull ömhet och starkt mod. Till livet – till mig själv. Men just nu är inte valen svåra, jag har en jobbig tid bakom mig och en tids frist framför mig.
Att jag gjort egna val har gett mig ett liv med så mycket skärpa och kontraster. Färgstarkt och livfullt. Och gott om bubblande glädje.
Direktlänk
Kommentera
Och han är så ung.
Jag kan fortfarande prata med mina äldsta vänner om minnen från saker vi gjort. Saker som hände innan han ens var född.
Ja – innan han ens var född.
Min hjärna klarar inte av att riktigt greppa det. Att han, den människa som kanske mer än någon annan nästlat sig in och vänt mig upp och ner, egentligen borde kunna silas mellan tänderna till frukost.
Perpektiven är förskjutna. Om det bara handlade om flört och sex skulle jag ha lättare att förstå det, han är ju snygg och hungrig liksom.
Men det handlar främst om djup vänskap. Han är fullt ut en jämbördig. Kanske den enda jag mött.
Framför allt tycks han totalt befriad från alla idéer om hur saker borde vara och skapar sina egna ramar, utan att vara i klinch med livet eller medvetet provocera. Inom alla områden.
Han gillar livet och människorna. Tar ansvar för framtid och sig själv. Drivs av samma inre övertygelse utan några drag av det självdestruktiva eller människoföraktande.
Skrattande och glittrande och samtidigt fast, som en tänjbar tusenårig ek.
Han är fri i tanken och formen på ett sätt som jag känner igen hos mig själv men aldrig mött i någon annan.
Och så ung. Övertygande.
Direktlänk
Kommentera
