Solitär – igen – alltid
PJ Harvey och Bodil Malmsten. Jag i soffan. Får man vara ensam utan att vara konstnär?
I mitt jobb träffar jag folk hela dagarna, spännande människor som brinner. Olika sammanhang, spridda åldrar – en del är vanliga men de flesta är udda, bryter av mot sin egen grupps norm. Och jag är så glad över att jag får se dem.
Min familj, stor, inskränkt i sin generositet och varma famn. Jag vill inte vara utan människor.
Skilde mig igen. Jag trodde jag var mogen för tvåsamhet, gemensamma rum och frågor om när jag kommer hem. Men en annans närhet tränger sig in på mig i soffan, även när han är någon annanstans. Mina barns närhet tränger inte som männens. Barnen har aldrig gjort mig mindre, eller jagat mig från rum till rum.
Ensamstående. Ensam stående. Är det omoget? Något som går över med åren. Jag har haft bra äktenskap ändå: Fri, fri, fri, fri!
Fri att vara ensam.
