Hål
Några täta dagar och jag får nästan ångest när vi inte är. Han fattas mig fast vi umgåtts i flera dygn. Hans närvaro.
Grund
Han är så ung och mycket klokare än mig, det är ju så det är. Han tar ansvar i alla led, i alla delar av livet. Även när det kostar på.
Vi är så nära och har våra planer, umgås jämt och får jävligt bra saker gjorda.
Om vi skulle ligga regelbundet skulle allt förändras. På många sätt är det spänningen under ytan som skapar förutsättningarna för allt det andra, kreativiteten, den intensiva närvaron och det som kommer kunna öka på vår försörjning rejält.
Energin som gör att vi lyser och får den uppmärksamhet som vi behöver för att bygga det andra.
Jag vet ju det. Och han vet ju det. Det betyder inte alltid att det är lätt.
Men ömheten och kärleken finns där. Liksom hans första stora comittment, att binda sig till en annan människa för en framtid som förutsätter varandra.
Men fan då att det ska vara så svårt för mitt ego att släppa!
Avsminkat
Kanske borde jag fråga vad som hände i honom de där dagarna, kanske borde vi prata ut ordentligt och inte bara gå vidare.
Men inte heller nu har jag lust att rota runt. Det känns enklare och friare samtidigt som jag på mitt sätt älskar honom. Lilla vackra.
Jag inser nog att de köttsliga männen i mitt liv måste finnas på andra håll, även om han på många andra vardagliga sätt fungerar som mannen i mitt liv.
Men det som varit har förändrat något i mig. Inte helt vidöppna dörrar och därmed inte borderlineattached.
Så vidöppen rätt in i själen, totalt osminkad som jag varit med honom har jag tidigare bara varit med ett par stycken, och då endast under stunderna vi var nakna. Det finns något tunt mellan mig och honom som inte fanns där förut, ett filter.
Jag vet inte om han märker skillnaden.
Jo det gör han, även om han inte sätter ord på det. Han söker efter något i mig. Intensivt närvarande, koketterande och nästan febrigt kontaktsökande. Han letar.
Jag tror inte han kommer att hitta det igen. Stor lättnad och lite sorgligt kanske.
Tomhet
Det är mycket trevande och en höst där vi rätt ofta kommer att vara på olika ställen. Glittret är långt bort och vi kommer nog båda två söka oss mer gentemot andra.
Det är med kluvna känslor jag närmar mig det. Åt ena sidan är det ju skönt med lite mer svalka, lite mer luft och en mer normal relation. Vänner så som vänner brukar vara.
Åt andra sidan, tanken på att förlora det nära, magiska, febrila, täta och galet glittrande, gör ont.
Vi får se vad det blir, vad som händer. Det är väl turer kvar i den här kan jag gissa. Och tid är det mycket av.
Men senaste månaderna har allt utrymme omkring mig, i mig, alla mina planer och min tid - kretsat kring honom. Nu blir det annat.
Även om det blir ganska tomt först och lite sorgligt. Vaccum efter det mycket intensiva.
Effektiv bearbetning
Det kommer antagligen inte kunna bli som förut igen, det här verkar svårare att komma över än den gången för länge sedan som vi hade sex.
Trots att vi nu borde stå så mycket stadigare.
Någonstans känner jag mig lurad, jag trodde att vi var bättre vänner, mer slitstarka, att jag var viktig för honom på riktigt och att han inte skulle släppa det vi hade.
Men tydligen så var vår vänskap inte särskilt speciellt i hans ögon. Det svider mer och betydligt djupare än att han inte vill dela säng. Och är svårare att bortse ifrån.
Allt det andra omkring oss? Det känns lite som att göra slut utan att berätta det för någon, hålla något slags sken uppe och låta tiden gå tills det inte är konstigt längre att vi inte är nära.
Och ja, jag sörjer. Ena stunden i ilska och andra i stillhet. Och så övermannas jag i microkorta stunder av brutal svartsjuka gentemot eventuella kvinnor som kommer att fylla min plats.
Men jag är ju bra på det här, att hängivet jobba mig igenom alla lager av känslor för att sedan komma ut på andra sidan. Känsloeffektivitet? Få genom åren som hängt med i svängarna där.
Dirty?
Avvaktande distans av övergående art får vi hoppas. Eller kanske är det bra med någon slags distans även lite mer permanent.
Jag vill mer, nära, tätt och lite twistat - medan han vill vänskap utan tvivel. Det är ju bara att bita huvudet av genansen och hantera. Eller låta bli att hantera och istället skruva och trixa tills han ber mig fara och flyga.
Jag är inte van vid att vara så här nära en man som inte går igång på det dekadent kantstötta hos en kvinna eller lockas av lite konstigheter - men han gör verkligen inte det. Kvinnorna i hans liv är smarta, cleareyed och reko. De som visat sig vara knepiga har han alltid avslutat snabbt med, det vet jag ju. (Hur kommer det sig att vi ändå kommit så nära?)
När han vill ha sex lite skitigare väljer han en man, men inte ens då lockas han in i skruvade relationer utan betraktar det mest från sidan. Trots sitt generöst vidlyftiga sexliv så är det helt ångestfritt och utan smuts, han är helylle och med tydlig integritet.
Frågan är hur jag påverkas när inte ens ett frågetecken finns där? Jag är inte så säker på att jag får ut samma saker av oss eller uppskattar oss lika mycket. Och jag är ju inte som dom andra kvinnorna i hans liv, inte på något sätt faktiskt, så vad är det han får ut av mig?
Vi har länge haft glittrande roligt och poppigt lätt, men jag börjar sakna lite mer skuggor och kontraster. Skavd hud och snuskiga dofter. Han skulle ju aldrig vara den jag kan bli riktigt dirty med.
And good - i miss getting really dirty.
Nu och sedan
Det är nog värre än någonsin. När vi ses är det bara så att jag känner så otroligt mycket kärlek för honom.
Just då är det okomplicerat, ett nu där varm och vänskaplig ömhet går hand i hand med busglittret och en liten underström där kropparna småpratar på egen hand.
Det är när vi sagt hejdå som det blir besvärligt.
Det är då det bara går en liten stund innan den självklara känslan börjar vändas och vridas på och tankar om sedan och kanske och varför kommer in i min skalle.
Så hörs vi strax igen och direkt är vi tillbaks i det lätta och enkla.
Vill ha honom
Den finns inte en enda typ av kvinna som han inte går igång på, dessutom en del slags män. Han kickar glatt på sex, öppet, leende, okomplicerat och helt utan skuld. Det är ren konst att se hur han fångar in dem med sin totalt avväpnande och uppslukande flört.
Och för egen del är jag mer omsvärmad än jag kan minnas att jag någonsin tidigare varit. Jag är uppvaktad av i stort sett alla män som har någon slags relation till mig. Närmanden som för mig kommit helt ur det blå. Syskons vänner, kollegor, gamla flörtar, kompisar. Ja, jag vet att lillvackra gillar att vara mig nära, att våra kroppar söker sig mot varandra, behagligt och sensuellt.
Han är inte sotis även om han markerar mig, jag är i första hand hans. Vår tid, vår grej är inte som allt det andra. Han är rädd om det, gör val och vårdar oss. Visar mig på otaliga sätt att jag går först. Jag tror faktiskt att jag är den viktigaste i hans liv sedan ett tag tillbaks.
Men han kan låta bli mig. Hur kommer det sig att han kan låta bli mig?
Drömmer han också när tankarna får löpa fritt? Eller är det så att det fysiska han känner för mig är lätthanterligt, inget som egentligen bråkar med honom? Att han inte har svårt att välja vänskapen före det andra.
Fan, jag har svårt. Jag vill bara ha honom. Tur med avståndet nu.
Dear
Förra vändan lillvackra var borta gick ju rätt bra, inte allt för stora hål. Nu ska han vara borta kortare tid och det känns som om jag kommer att sakna ihjäl mig.
Samtidigt är det antagligen bra att han inte är nära på ett tag – behöver få till lite hud och filter igen.
Sover oroligt och drömmer om honom, när nätterna slutar censurera mina tankar finns han fysiskt nära. Hans mun mot min och dansande tungor. Vill ha hans nakna hud mot min.
Och det gör mig skraj. Att förstöra och förlora eller att vara den som ber om mer?
Dear
Så finns han där lillvackra. Lyssnar, glittrar och benar ut. Befriande skratt på rätt ställen. Ångesten över en natt med den braiga lägger sig.
Lova att vi aldrig hamnar där, säger jag. Rädslan slog mig hårt, om jag kan slarva med den braiga så kan jag ju göra det med lillvackra. Tänka att slinta så där och övermannas av ångest och inte kunna prata av sig på vägen hem med honom – it would kill me.
Det går inte att jämföra med den gången det hände för länge sedan, vi är något annat för varandra nu. Jag vill inte ens tänka vad som skulle vara utan honom.
