Vad jag saknar
Jag saknar inte hela tvåsamhetspaketet, känner fortfarande rent obehag av tanken.
Men jag saknar kärlek.
Någon att känna hud mot hud och leka hetsig lekar med och som är njutbar även med kläder på.
Någon att komma och gå hos.
Någon som inte vill äga och inte vill ägas men som kan älska mig obehindrat och passionerat.
Japp, det är vad jag saknar.
Träd och fuktig mossa
Lugnet sitter djupare, kanske var det viktigt att dra det till sin spets. Det har något med tillit att göra.
Jag trodde ju verkligen inte att det skulle kunna bli som vanligt igen. Men vänskapen är inte annorlunda. Det är en annan ton som skiftat. Slitstyrkan finns mer påtagligt där.
Jag känner mig säkrare, starkare - inte vekt blottad. Även i hans ögon finns en ny glimt av upphöjd beundran.
Jag är gudinnan igen, den levande starka, pulserande kvinnan som inte kontrolleras, passas in eller formas. En påminnelse om något okänt och slingrande.
Jag har hittat tillbaks till det ogripbara, svårfångade men mycket övertygande. Myllan i mig själv. Glädjen att umgås i min egen ensamhet.
Nu, just nu, har jag hittat tillbaks till mig själv. Det har tagit sin tid och varje lager har fått verka ut i egen takt. Som en bränd skog som återfår sitt liv steg för steg.
Länge ser det ut på ytan som om inget händer medan rötter, frön och sporer hittar sin jord. Sedan kommer blommorna, de spröda plantorna, öppna fält som ger fri tillgång åt solen och fjärilarna. Det tar tid innan de skuggande träden och den fuktiga mossan vuxit sig kraftig och balansen är tillbaks.
Med träden och mossan på plats i mig själv kan solen lysa skarpare och jag känna intensivt utan att det på något allvarligt sätt hotar min balans.
