Drabbad
Saker på plats, lugnet i magen och med den lilla är det cool. Det är annat jag väntar på nu, redo för allt det som komma skall. Fokus.
Känns som om jag står mitt i allt precis innan det ska ske, med ett förväntansfullt lugn.
Och så mitt i det där, det stora framför och det som just upptagit så mycket energi omkring hela mig, så fladdrade det till.
En man som bara dyker upp och finns där. Allt omkring tystnar när blickarna möts och jag sugs långt in, förvirrat och naket.
En bästa väns nyfunna förälskelse, sådant tabu som jag alltid hållt mig långt ifrån. Tre gånger på två dagar, korta överrumplande möten och det känns som vi gör något fel fast vi bara pratat, där bland alla andra.
Jag vet inte när jag blev drabbad så sist. Jag hoppas det bara är någon märklig men tillfällig bugg.
Proportioner
Herregud, lilla vän.
Jag har levt länge, är gift och skild om vartannat och har gått igenom stort och smått, det är ju inte direkt så att jag ligger sömnlös om nätterna och gråter.
Jag bara känner lite. Gör det inte större än vad det är och inte dig heller. Du och det som rubbas är bara grädde på moset, lite krydda i det som annars är min grund.
Jösses liksom, lilla vackra man, relax. Det är jag som är dramaqueen, inte du.
Konturer av fast mark
Skratt och mycket tid men jag känner mig nykter när jag ser honom. Inte flörtigt påverkad.
Han däremot flörtar och ligger med allt just nu. I förbifarten och jag blir inte det minsta sugen på honom, jag har sällan känt behov av någon ensamrätt, men jag vill alltid vara förstahandsvalet. Unik.
Han har inget förstahandsval, han vill ha alla utan inbördes rangordning. Dessutom lyckas hans glitter och uppslukande närvaro locka dom flesta med i säng. Samtidigt som han har henne far han fram som en lekande orkan. Öppet, inga lögner.
Inombords skakar jag tveksamt på huvudet. Lite full i skratt men också med distans. Riktigt så där kan jag väl inte ha varit?
(Närmare tjugo älskare på en sommar när jag var precis lika gammal som han, hur gick det till annars om inte skrattande, glittrande och i förbifarten?)
Jag gillar den fasta mark som nu anas under fötterna. Jag gillar att jag inte hörde av mig som jag brukar, för att jag helt enkelt inte tänkte på det. Jag gillar att han sms:at utan att jag märkt det. Jag gillar att jag senare kan ringa mitt i natten och prata bort en timma.
Change – yes we can
Varma och mörka sensommarnätter, med tyngd i mitt centrum igen. Att njuta av en egen stund och lyssna på stadens brus nedanför. Ett stort lugn som alltid precis innan förändring. Som ett djupt koncentrerat andetag i hela själen.
Det har varit mycket otåligt kli innan, rastlöst väntande och nu verkar det vara dags. Vad är dags? Bära eller brista men otvivelaktigt bara en väg framåt.
Jag känner mig inte längre ens säker på att det har med den lilla att göra. För mitt filter är på nu, skeptisk distans till honom och jag tror inte att han river det så lätt.
Har ingen lust längre att tramsa iväg med honom i rusig dans eller bländas av vårt glitter. Det har varit tillräckligt med avstånd för att få mig att nyktra till efter många månader av förvirring. Fokuserat, som jag gjort ett par gånger förut, inte ens med sorg.
Jag vet inte vad. Jag vet bara att det är något annat och att jag kommer att göra det till hundra procent.
Klara stunder
Substanser upp och ner, jag vet ju att jag påverkas lite mer än många andra av det som kroppen själv producerar. Bipolär light.
Jag gillar att vara glad, att mycket händer omkring mig och med en lagom dos av akutstress. Jag gillar när det pumpar ut endorfiner, serotenin och dopamin och jag kan kicka på mina egna sammanhang.
Men så lugnar det ner sig lite, vardagen blir lite mer vardagslik och det som förut pumpats ut i strid ström flyter istället stilla. Då blir det grått och långsamt. Jag blir trött och lite fulare. Och vill gömma mig under täcket tills kroppen fått ordning på substanserna igen.
Jag är van att hantera det för egen del och blir sällan särskilt stressad av det längre. Jag känner igen mina mönster och försöker hålla lite koll på det. Mina upp-perioder är alltid betydligt längre än mina down så på det stora hela går jag plus. Och när det är dags att helt byta sammanhang brukar jag göra det.
Men ibland blir kurvorna brantare. Det har hänt ett par gånger i mitt liv att jag börjat tappa kontrollen över upp och ner och istället bara åkt med i bergodalbanan. När jag vill att det ska gå upp - upp hela tiden och en volt bara får det att hisna förtjust i magen.
Jag är och tummar lite där nu. Jag finner ingen tjusning alls i mina down-dagar. Kan inte njuta av att göra ingenting eller sträcka ut mig redan tidigt en kväll. Trots att kroppen skriker efter sömn och stillhet retas det under huden och jag vill göra något annat. Ut. Män. Dans. Flört. Skratt. Girlsen. Fika.
Jag triggar ju till och från jämt. Ofta med jobb. Men då är det hanterbara vågor. Att jag nu börjar närma mig andra gränser – jag vet ju att det är den lilla vackra. Ihärdigheten i det. Att det inte lägger sig på riktigt. Att det fortsätter att retas och sporras. Dopamin som kickar i lite hela tiden. Endorfiner som flödar.
Jag har ju gjort det en gång förut. Jag lyckades hålla det i schack den gången. På och av under många år. Men där var hela vardagen ett avstånd. Nu finns det mitt i.
Jag tror att jag behöver en stund av klarhet.
Tillit
Ibland vet jag att jag betyder aldeles för mycket för att han ska tycka att det är bekvämt. Att han umgås med mig mer frekvent än vad han normalt umgås med någon.
Det finns något mellan oss och jag borde bara lita på det bandet.
Jag får nog sluta försöka förstå och istället acceptera att det finns. Det som är menat att vara, är och kommer att bli.
Glad
Jo, det har varit chill ett par dagar.
Inte så tätt, men lugnt leende och en kram i förbifarten.
På språng åt olika håll och korta blickar av samförstånd.
Jag är så glad att han finns.
