Framtid
Den senaste tiden verkar mina vibbar hamna på plats. Saker som rösten inifrån sagt är på ett visst sätt fastän det verkar orimligt. Fortfarande står det och väger lite på vissa områden och jag blir orolig och rastlös. Varför kan jag inte bara lita till?
Om jag ska lita? Då kommer det gå vägen med jobbet så som jag hela tiden anat men där det fortfarande står och väger. Då kommer ekonomin att lösa sig ytterligare förutom det som tack och lov har löst sig nu. Då kommer Micke betyda något mer än det han gör nu, han kommer att ta plats på ett mer påtagligt sätt i min vardag och han kommer älska mig sanslöst, trots att det tycks helt orimligt idag.
Och om jag ska lita till så kommer Hjärnspöket trixa lite hit och dit några år till innan han kapitulerar han med. Det är den vägen fram som jag bävar för. Som kommer att kräva en hel del av ett hudlöst jag. Som jag helst skulle vilja gå omvägar omkring. Och ändå inser att jag bara har att förhålla mig till. Ge det jag har utan mask och skydd.
Jag tror att Micke också är en person med starka vibbar. Kanske kommer jag att göra honom illa i slutändan. Det han motarbetar men ändå verkar dras mot.
Förnuft eller känsla
Allt i livet öppet framför mig med vägval och starka vibbar. Jag tvingas välja tilliten eller inte.
Jag vet att jag står vid ett stort vägskäl i mitt liv. Fyrvägskorsning. Att det är just här som flera saker händer och beroende på hur jag hanterar det så kommer mitt liv påverkas på flera fronter.
Jag är precis där man riskerar att göra avtal med någon som tar själen i pant.
Kärlek, jobb och pengar på en och samma gång. Och det är jag som väljer vart jag sätter ner foten steg för steg.
Jag vet vart jag ska trampa om jag lyssnar på röst och riktning - om jag väljer tilliten.
Samtidigt som mitt huvud protesterar vilt och skriker andra saker åt mig. Som vill göra andra överenskommelser med vem fan som helst bara vägen blir en annan att gå. För att skydda mig själv, vara klok. Mer vanlig och mindre ensam.
Fast jag har ju lovat sedan länge, om det löser sig med pengar så följer jag med dit livet vill ha mig. Även om det verkar bli en knölig och rätt så påfrestande promenad. Att hudlöst bjuda på mig själv, ingen mask och inga filter. Sårbar ta mig an det som är mitt att hantera.
Krocken sätter sig i axlarna och käkarna. Spänd som en fjäder och det värker.
”I’ve spent so many years in question to find I’ve known this all along. So good to see you. I’ve missed you so much. So glad it’s over. I’ve missed you so much. Came out to watch you play. Why are you running away. I opened my eye and there we were. So good to see you once again I thought that you were hiding from me. And you thought that I had run away. Chasing a trail of smoke and reason.”
”I don’t want it. I just need it. To feel, to breathe, to know I’m alive. Finger deep within the borderline. Show me that you love me and that we belong together. Relax, turn around and take my hand. I can help you change tired moments into pleasure. Say the word and we’ll be well upon our way. Blend and balance pain and comfort deep within youtill you will not have me any other way. It’s not enough. I need more. Nothing seems to satisfy. I don’t want it. I just need it. To feel, to breathe, to know I’m alive. Knuckle deep inside the borderline. This may hurt a little but it’s something you’ll get used to. Relax. Slip away. Shoulder deep within the borderline. Relax, turn around and take my hand.”
Big bite
Det var en period, många år, som jag var så rädd för det där jag nu välkomnande väntar på.
Länge som jag flydde undan allt vad inre röster heter av rädsla för vad det skulle kräva av mig. Jag ville inte behöva vara så stark eller ens unik.
Och visst har jag mött utmaningar, stora händelser i livet som innan kan tyckas orimligt att ta sig igenom men som aldrig varit något problem när jag väl varit där.
Jag är sällan rädd längre, inte på det genuina sättet. Jag litar på att jag fixar det vad det än må vara. Inte ens det överväldigande får mig paralyserad.
Jag vet ju att jag funkar som bäst när det krävs mycket av mig. När all min energi och min kunskap används på riktigt. När mitt mod får arbeta på helfart – då är jag som mest levande, närvarande och hel.
Det är när jag kan fixa grejerna med vänsterhanden som jag bli rastlös, lättirriterad, slarvig, ofokuserad och känner mig bortslösad.
Och samtidigt som allt mitt inre väntar på det stora, det unika, det jag förberett mig för hela livet – så drömmer jag mig ofokuserat bort till den vackras famn eller kropp och kärlek någon annan stans.
Brytningstid
Tiden brutes, ny tid eller mer nytt av den gamla tiden.
Fan, något är det.
Klagar på att jag inte får sex – men låter bli att ägna mig åt det när tillfälle ges. Något som kunnat bli en enkel favorit i repris blev ett godnatt och jag som smet till mitt eget rum.
Män och jag.
Här låter det som om männen upptar all min tid, i verkligheten utanför tangentbordet så är det mer ett marginellt fenomen. Några kommer o går, någon består lite längre andra kommer tillbaks – men mitt liv löper på i egen takt oavsett männen.
Den lilla vackra har tagit mer utrymme än jag kunnat förstå, men egentligen är det väl kanske så de flesta blir drabbade när dom väl blir det.
Lilla fina, han har det inte så lätt just nu av flera skäl, men jag är friare.
Brytningstid
Sjuktider och softa kvällar, samtidigt bultar det på bakom – mer!
Har varit på ett och samma jobb längre än någonsin och jag borde vilja vara kvar minst ett år till, men inuti mig är jag klar. Dags att bryta upp igen och rikta energin åt andra håll.
Problemet är att jag vet vad jag väntar på och att det inte är något som jag styr över själv. Jag som alltid brukar styra mina steg när det är dags.
Gnistan saknas i det jag gör nu och allt mer energi och tankemöda läggs på det som borde komma sen, snart. Bilderna är starka.
Jag har svårt att vänta, svårt med tålamod. Energin tryter, blir rastlös och obefogat irriterad på omständigheterna omkring.
Jag är fullt redo för att sätta tänderna i det andra, det som ännu inte är. Kom nu, så jag kan lämna det här och använda mig själv fullt ut.
Vänta
Väntar
allt som lagrats och pekat åt bestämda håll
snart borde det ske
skulle kunna vara hjärnspöken
men är kanske än värre om det inte är just det
hur ska jag hantera och ta in om det verkligen sker
allt vad det innebär som jag inte har med att göra
allt som det innebär som jag måste göra
och så oron, tänk om det inte händer.
Hur länge ska jag i så fall vänta på det som inte sker?
My drug of choice
Jag känner mig ensam utan honom. Avskärmad - trots alla mina andra fina, underbara o bästa som finns här.
Jag går runt lite som en ledsen hundvalp, och vill inte att någon ska se och märka det. Låter bli att gny helt enkelt.
Risken är jag kommer hänge mig åt både grönöga och den braiga – bara för att minska tomheten lite.
Sex is my drug of choice – i know.
När kåtheten bränner och en mans händer gör vad de kan för att ta fatt den, då försvinner saknad bakom brusande ljus. Jag finns mitt i min egen kropp, i ett blankt nu och tänker varken på förut eller sedan. Och så går jag ett par dagar på alla frigjorda endorfiner.
My wingmate
En vecka då vi inte setts utan bara hörts på avstånd, återseendets glädje var stor.
Kramar och barnsligt lyckliga skratt. (Inte vibrerande längtan.)
Lunch om 40 min? Han sände frågan medan han ännu inte kommit fram. Så visst lunch mitt i min späckade dag.
Tillbaks på våra vanliga ställen, inte sida vid sida under arbetsdagarna. Ändå kom han förbi flera gånger inom loppet av några timmar. Snabb fika, ett hej på språng mellan möten och sedan hela kvällen bara vi, smet undan från dom andra.
Min fina.
Och allt som trillat ner i magen fanns där. Vi har bollat och nosar på nästa steg. Mer av det som borde göras. Det är på gång nu, jag kan ana konturerna. Och vi gör det ihop. Samlar dom som behöver samlas.
Fasen, det börjar nu. Små steg i början, större sen. I got my wingmate.
Nydaning
Känslan har trillat ner i magens centrum och flyttar inte en tum – det är dags att göra mer.
Jag vet ännu inte vad.
Funderar om det finns någon annan att bolla med, att hitta infallsvinklar och formulera delmål med.
Jag försöker komma runt det men den enda som jag på ett seriöst sätt kan tänka mig är den vackra.
Jag gör mer än de flesta, men det räcker inte. Nu måste jag formulera målen och vägen utförligare – uppkäftigare. Hitta nya steg.
När det väl är formulerat kommer jag inte kunna gå någon annanstans. Snart får jag veta.
