Min kärlek
Just nu är revorna i huden hans. Han ångar mot mig och jag går till någon annan. Den eller den? Nattliga lekar med olika män.
Slutar ändå hos honom med en cigg på fönstersmygen och benen dinglandes utanför. Han bor alltid på vägen hem.
Tack för nattmaten, eftersnacket och de långa hejdå-kramarna. Han är verkligen världens bästa!
Och ja, jag skulle så lätt krypa ner och stanna hela natten, jag som aldrig stannar natten. Ligga på hans arm och följa linjerna i ansiktet tills vi somnar så.
Men förr eller senare skulle det bli kropp och kön och allt det vi har skulle sakta omvandlas och försvinna. Börja skona varandra tills vi fängslar oss själva.
Mitt hjärta skulle brista utan honom, det får inte ske.
Big bite
Det var en period, många år, som jag var så rädd för det där jag nu välkomnande väntar på.
Länge som jag flydde undan allt vad inre röster heter av rädsla för vad det skulle kräva av mig. Jag ville inte behöva vara så stark eller ens unik.
Och visst har jag mött utmaningar, stora händelser i livet som innan kan tyckas orimligt att ta sig igenom men som aldrig varit något problem när jag väl varit där.
Jag är sällan rädd längre, inte på det genuina sättet. Jag litar på att jag fixar det vad det än må vara. Inte ens det överväldigande får mig paralyserad.
Jag vet ju att jag funkar som bäst när det krävs mycket av mig. När all min energi och min kunskap används på riktigt. När mitt mod får arbeta på helfart – då är jag som mest levande, närvarande och hel.
Det är när jag kan fixa grejerna med vänsterhanden som jag bli rastlös, lättirriterad, slarvig, ofokuserad och känner mig bortslösad.
Och samtidigt som allt mitt inre väntar på det stora, det unika, det jag förberett mig för hela livet – så drömmer jag mig ofokuserat bort till den vackras famn eller kropp och kärlek någon annan stans.
I luften mellan stegen
Väntar men vill egentligen bara vidare
nästa steg i livet
som vanligt ett nytt liv med det gamla bakom
förutom allt det där viktigaste i livet som alltid följer med
det gör ont i kroppen att vara så redo
och samtidigt hålla igen.
Försöker med förnuft tänka ut vad nästa steg borde bli
om inte det där jag väntar sker
det är svårt eftersom de andra bilderna är så starka.
Något annat i alla fall – något nytt – här kan jag inte fortsätta så länge till.
På något sätt har jag redan lämnat det gamla men inte satt ner foten i något nytt, så jag hänger där i luften mellan stegen. Väntar.
Avsminkat
Kanske borde jag fråga vad som hände i honom de där dagarna, kanske borde vi prata ut ordentligt och inte bara gå vidare.
Men inte heller nu har jag lust att rota runt. Det känns enklare och friare samtidigt som jag på mitt sätt älskar honom. Lilla vackra.
Jag inser nog att de köttsliga männen i mitt liv måste finnas på andra håll, även om han på många andra vardagliga sätt fungerar som mannen i mitt liv.
Men det som varit har förändrat något i mig. Inte helt vidöppna dörrar och därmed inte borderlineattached.
Så vidöppen rätt in i själen, totalt osminkad som jag varit med honom har jag tidigare bara varit med ett par stycken, och då endast under stunderna vi var nakna. Det finns något tunt mellan mig och honom som inte fanns där förut, ett filter.
Jag vet inte om han märker skillnaden.
Jo det gör han, även om han inte sätter ord på det. Han söker efter något i mig. Intensivt närvarande, koketterande och nästan febrigt kontaktsökande. Han letar.
Jag tror inte han kommer att hitta det igen. Stor lättnad och lite sorgligt kanske.
Vänta
Väntar
allt som lagrats och pekat åt bestämda håll
snart borde det ske
skulle kunna vara hjärnspöken
men är kanske än värre om det inte är just det
hur ska jag hantera och ta in om det verkligen sker
allt vad det innebär som jag inte har med att göra
allt som det innebär som jag måste göra
och så oron, tänk om det inte händer.
Hur länge ska jag i så fall vänta på det som inte sker?
Nya vägar
Allt det som fått verka i bakgrunden och som kommit närmre och närmre ytan har nu blommat ut med full kraft.
Jag måste göra något annat, jag måste tänja mer gränser, jag måste göra kraftigare avtryck!
Det vore ju lättare om livet hjälpte till med reda pengar för att kunna rikta all energi åt rätt håll men oavsett vilket så måste jag hitta vägarna för något annat, något mer.
Vanmakt, frustrerad energi och full of kärleksfull punk. Jag är redo nu, ska bli spännande att se vilka vägar som öppnar sig.
Träd och fuktig mossa
Lugnet sitter djupare, kanske var det viktigt att dra det till sin spets. Det har något med tillit att göra.
Jag trodde ju verkligen inte att det skulle kunna bli som vanligt igen. Men vänskapen är inte annorlunda. Det är en annan ton som skiftat. Slitstyrkan finns mer påtagligt där.
Jag känner mig säkrare, starkare - inte vekt blottad. Även i hans ögon finns en ny glimt av upphöjd beundran.
Jag är gudinnan igen, den levande starka, pulserande kvinnan som inte kontrolleras, passas in eller formas. En påminnelse om något okänt och slingrande.
Jag har hittat tillbaks till det ogripbara, svårfångade men mycket övertygande. Myllan i mig själv. Glädjen att umgås i min egen ensamhet.
Nu, just nu, har jag hittat tillbaks till mig själv. Det har tagit sin tid och varje lager har fått verka ut i egen takt. Som en bränd skog som återfår sitt liv steg för steg.
Länge ser det ut på ytan som om inget händer medan rötter, frön och sporer hittar sin jord. Sedan kommer blommorna, de spröda plantorna, öppna fält som ger fri tillgång åt solen och fjärilarna. Det tar tid innan de skuggande träden och den fuktiga mossan vuxit sig kraftig och balansen är tillbaks.
Med träden och mossan på plats i mig själv kan solen lysa skarpare och jag känna intensivt utan att det på något allvarligt sätt hotar min balans.
Effektiv bearbetning
Det kommer antagligen inte kunna bli som förut igen, det här verkar svårare att komma över än den gången för länge sedan som vi hade sex.
Trots att vi nu borde stå så mycket stadigare.
Någonstans känner jag mig lurad, jag trodde att vi var bättre vänner, mer slitstarka, att jag var viktig för honom på riktigt och att han inte skulle släppa det vi hade.
Men tydligen så var vår vänskap inte särskilt speciellt i hans ögon. Det svider mer och betydligt djupare än att han inte vill dela säng. Och är svårare att bortse ifrån.
Allt det andra omkring oss? Det känns lite som att göra slut utan att berätta det för någon, hålla något slags sken uppe och låta tiden gå tills det inte är konstigt längre att vi inte är nära.
Och ja, jag sörjer. Ena stunden i ilska och andra i stillhet. Och så övermannas jag i microkorta stunder av brutal svartsjuka gentemot eventuella kvinnor som kommer att fylla min plats.
Men jag är ju bra på det här, att hängivet jobba mig igenom alla lager av känslor för att sedan komma ut på andra sidan. Känsloeffektivitet? Få genom åren som hängt med i svängarna där.
Proportioner
Herregud, lilla vän.
Jag har levt länge, är gift och skild om vartannat och har gått igenom stort och smått, det är ju inte direkt så att jag ligger sömnlös om nätterna och gråter.
Jag bara känner lite. Gör det inte större än vad det är och inte dig heller. Du och det som rubbas är bara grädde på moset, lite krydda i det som annars är min grund.
Jösses liksom, lilla vackra man, relax. Det är jag som är dramaqueen, inte du.
Hur intimt kan vänskap vara?
Är vi inte bättre vänner än att det här ska ta kål på oss?
Nu tvekar även han, jag känner det i luften. Kan vi hitta tillbaks, till något annat, ta oss vidare, bortom, hur viktiga är vi för varandra? Jag vet inte och han är ung.
En del av mig vet ju att jag försökt göra det enkelt, tvinga bort honom, skapa luft att andas och slippa brottas med känslor som tar plats och ibland gör ont.
Slippa vara sårbar, uppslukad och utan kontroll genom att fösa honom ur mitt liv. Och nu när jag kanske lyckats så undrar jag vad fan jag håller på med. Seriöst.
Åt andra sidan: känslorna är ju där, det är inte enbart som vapen jag håller upp dom. Det handlar om sanning och nakenhet. Klarar han av att ta mina känslor? Klarar jag?
Men kan man vara så nakna vänner att allt finns öppet och tätt. Intimt. Det är jag som har svårt med gränserna där, vet inte när han får nog och kan inte låta bli att peta och dra lite, tvinga fram saker. Även om jag hållt mig på rätt sida förvånansvärt länge.
Vad klarar vänskapen egentligen av?
