Behind
Han, jag, hon och massor av andra. Galet, dansande, skrattande. Han glittrande glad över att se mig, händer runt min arm, på min rygg, nära viskande, sökande när jag dansar vidare med andra, lämnar dom i tvåsamhet samtidigt som jag busar, brusar, skimrar och rör mig från sällskap till sällskap.
Någonstans gör jag det med flit, för att jag vet att det stör honom. För att hans tvåsamhet blir tydlig där och då när jag vet att han helst skulle vilja svepa med, bubblande och strålande utan band av förväntningar gentemot någon.
Samtidigt som han vill finnas där med henne. Hon som sedan lättar sitt hjärta, bondar, luskar, pratar, umgås, med mig – hans bästa vän. För första gången känner jag mig inte reko.
Avtryck
Jag är äldre, har fortfarande aldeles för många kilon, gravitationen gör sitt och huden är inte lika lätt att ha att göra med – ändå är jag antagligen snyggare än jag var som yngre.
Inte klassiskt vacker, inte särskilt söt, men tydligen hyfsat snygg. Jag är en sådan som många lägger märke till. Jag vet vad jag trivs i och i vilka sammanhang jag gör mig bäst.
En gammal bekant kom fram till mig här om dagen, hon hade inte känt igen mig först utan tänkt – vilken cool kvinna – gud vad snygg!!! Det är ju självklart kul att höra.
Jag förstår det inte riktigt, varför. Men jag ser det ju nästan dagligen i andras ögon, på stan, i affären, på krogen, på väg. Olika åldrar visar det på olika sätt, liksom kvinnor och män. Uppskattning, intresse, flörtigt trevliga.
Att hitta tillbaks till min kropp, min kåthet, mitt skratt, min rythm. Att vara mitt i sig själv och hungrig. Det gör én tydligen snygg på något vis. Det är alltid lättare att göra avtryck som singel.
Det där i pannan – som står knulla.
Smicker
Blir påmind ibland.
Som när han sitter i min soffa och vi kollar på TV och den vackra kvinnan i programmet direkt efteråt hör av sig till honom.
Eller när en annan ringer från turnébilen jäkligt sent på kvällen och han svarar på mobilen samtidigt som han busar med min katt (som liksom alla andra i min närhet bara kapitulerat och älskar honom rakt av).
Det finns många fler. Kvinnor som ler betydligt bredare när han kommer. Allihop är dom smarta, snygga och framgångsrika -uppsnurrade medan han skrattar och glittrar.
Herregud, jag är så jäkla B.
Känner mig delvis utvald för att det är hos mig han käkar sin medhavda hamburgare, glor på TV, dricker te eller bara pratar bort ännu en kväll i soffan.
Är smickrad av att det är mig han träffar på stan sent på kvällen, att det är mig han bokar upp sina luncher med och att jag är den första han ringer när något speciellt har hänt och han behöver bubbla av sig.
Är glad över att det är med mig han gnabbas och fixar och gör sig i ordning när vi ska ut och busa och dansa och flörta.
Det är jag som på något märkligt sätt har fått honom som min bästa vän. Och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av honom. För det är inte bara ”safe” och kompis kompis.
Vi binder båda två upp varandra på ett annat sätt. Jag är inte ung och naiv, jag vet ju vad det är som händer (som att han inte skulle veta). Herregud, jag måste skaffa en ordentlig älskare.
Systerskap
Den lilla vackra har prövande gått tillbaks till sitt ex, det var ett tag sedan men har känts som att det inte har med oss att göra överhuvudtaget. Hon finns långt bort på annan ort.
Men så dök hon oannonserat upp inför en planerad helkväll, jag tror det var med mig i sikte.
Det som hade kunnat bli så fel blev så rätt. Vi tog oss fokuserat an varandra, den vackra fick göra annat under tiden medan vi närmade oss varandra och drack bubbel i solen.
Her I like. Vi klickade helt enkelt. Det är stort.
Och rätt lustigt. Nu är det safe på allvar. Jag har inga moraliska aspekter på att vara för nära någon som har en annan, så där generellt. Men en annan kvinna som jag fått connection med och gillar skulle jag aldrig gå bakom ryggen på.
Systerskap är större än män.
Det märkliga är att jag inte ens känner mig sorgsen. Mest lättad.
Enough is enough
Vi umgås så mycket. Gör något roligt och skrattar ihop. GÖR. Men det är inte så ofta vi pratar om viktiga saker, trots att vi båda är människor som annars pratar om sådant med vänner som är nära.
Jag frågar honom inte om särskilt mycket. Jag vet inte ens vart han är nu, bara att han är någon annan stans och ungefär hur många dagar han är där. Ändå kan vi umgås och prata i många timmar varje dag. Konstigt.
Har en väninna. Vi håller på att lära känna varandra och det är egentligen han som mer ordentligt fört oss samman i vardagen. Ändå har vi halvkänt varandra i flera år.
Vi pratar om helt andra saker. Rör oss in i varandras djup. Okomplicerat och nyfiket men med ömsesidig respekt. Jag har aldrig haft svårt att få kvinnliga vänner. Och jag är glad över att komma henne nära.
Jag har mina underbara! Min familj, mina syskon, mina vänner och mina girls. Vad skulle jag göra utan mina girls? Jag älskar er verkligen.
Och ändå: han den lilla sätter skav. Hur kan jag låta honom ta så mycket plats ifrån allt det andra? Nä, fy fan. Nu räcker det.
Ego-boast
Vet inte vart jag går igen, vad jag vill eller vad jag hoppas.
Jag är lugn när det bara är vi, cool, inget spänt. Men när hans glitter är vänt mot andra blir det tomt där jag är.
En vän sa här om dagen att det hon saknar mest är att få sitta en sen kväll med en man mitt emot som vill höra allt om henne, som slukar henne med ögonen och inte bryr sig om att tiden går.
Att lära känna en ny människa, att lära kännas av en annan.
Han har gjort det bättre än de flesta. Jag knarkar ju på hans närvaro, hans nyfikenhet och totala uppmärksamhet. En big big ego-boast. Attraktionen kryddar ytterligare.
Jag vill ha mer, aldrig nog. Slukad i sinnet. Det här är min drog, bättre än sex.
Fast att ha sex med en som slukar ens sinne är bättre än det mesta. Omsluten och utplånad. Men det var en annan.
Nedlagt byte
”Ni umgås mycket – vet du att det börjar skvallras?”
Far åt helvete med er, skvallra på om ni vill. Ja, jag vet att han är ung, jag vet exakt hur mycket yngre han är. Som jag var en gång. Den gången skvallrades det om mig och en som då var som jag är nu.
Men han är min bästa vän. Jag tänker inte låtsas eller gömma det. Jag står för vår vänskap – hur märklig den än är i en del andras ögon – hur skulle vi kunna låta bli att skratta och glittra ihop?
Jag försöker minnas hur vi närmade oss.
Han berättade för inte så länge sedan: En gång, då när vi bara kände till varandra, hade han sett mig och vetat att han någon gång skulle ha mig. Tänkt att det kommer i sinom tid.
Fast han blev omtalad som den nya, unga och vackra redan innan han fanns på sin post. Vi skämtade om det. Första gången han sågs synade vi honom noga – han blev godkänd som fägring, men för ung för att tankarna skulle fly iväg någon annan stans.
Han hittade mig. Tvingade mina ögonkast kvar i hans glittrande och utmanande. Hörde av sig, fixade och grejade, och kröp närmre och närmre. Och jag vet när jag upptäckte honom på det andra sättet.
Han tog stolen mitt emot min - mitt framför ögonen på ett gammalt strul som jag sett fram emot att svinga en bira med, där bland alla andra i sällskapet. Nu när jag känner honom och sett honom in action flera gånger inser jag att han hade bestämt sig för att hooka mig, och ja – jag flörtade glatt tillbaks.
Han jobbade på det och det tog ju lite tid. Men shit vad jag är fångad. Nedlagt byte. Skinnet upphängt på väggen. Det gick tydligen med mig med. Han med alla nedlagda skaror omkring sig.
Där är det! Han är den enda som fått korn på mig först, som tagit ut siktet och som helt uppenbart jobbat på att fälla mig. Som drivit mig i fållan där jag trampat omkring och varken tagit steg framåt eller bakåt.
Som gjort mig osäkert stående och utan kontroll. Det här var aldrig mitt val eller i min takt. Det är inte jag som styrt och petat. Det är hans egna intresse som varit riktat mot mig, inte jag som frammanat det. Alltså vet jag inte hur man håller det kvar eller hur reglerna ser ut.
Och så blev vi vänner på kuppen. Samtidigt som det skaver irriterande under huden. Kanske är det för honom som det en annan gång var för mig, att han fångats själv och nu är uppriktigt rädd att förlora oss.
Hahaha, det blev en jakt med en twist i så fall. Klart att han våndas. Jag har varit där förut, man kan streta emot länge. Men jag kommer sätta spår i honom, så som ett par har satt spår i mig.
Fjäderlätt
Någon sa att jag påminde om Montmarte.
Vad jag skulle ha gemensamt med fjäderlätta och sparvlika fransyskor övergår mitt förstånd. Jag som är bondskt tung med blod blandat av vallonska bergsmän och pigor och drängar från slätter i både Sverige och andra länder. Förståndig och kapabel. Inte skör. Fast en del tycks förväxla självständighet med fjäderlätta själar.
Jakt på den ende
Letar i mina djup när det gäller männen. Varför är det så lätt för mig att sluta älska dem när kärleken till mina barn och min familj är bergfast? Jag har inte svårt med band eller med kärlek. Jag har en hel klan av människor att luta mig med och mot. Det är den som vill vara den ende som inte räcker till.
Det kan inte vara känslomässiga skador som ger mig närhet och trygghet genom klanen, det ligger i människans natur. Det är er evinnerliga jakt på den ende som är absurd. Förvrängd genom sekler av kärleksdikter och hollywoodfilmer. Jag är jag, många är ni andra.
Att kroppar vill mötas och att de snabbare pulsarna ibland växer till band och kärlek är inte svårt att förstå – men varför ska band och kärlek tränga in kropparna i så små skor att blodet stelnar i sina vener? Livet är för kort för att stångas in i spiltor. Jag välkomnar den man som inte hindrar mitt blod.
