Månadens cykler tar mig med sig. Tillbaks där kroppen fungerar som den ska i takt med månens faser. Skönt att leva utan att stoppa sig full av tillsatser som slår ut kroppens naturliga rythm.
Sedan några månvarv tillbaks dessutom utan risk för följder, knipsad, fri. Jag har mina barn, fantastiska, älskade, underbara människor. Några fler blir det aldrig mer. En del nära som vet om provoceras av det, varför kommer jag aldrig förstå. För mig är det frihet och glädje i kroppen.
Många kvinnor förbryllas över mitt sätt att leva. Att min önskan inte är sammanboende trång tvåsamhet och egentligen aldrig har varit. Men jag har alltid haft en nära, stor klanfamilj där glädjeämnen och livets svårigheter delas. Där skrattet varit nära och där egna älskade barn haft fler längtansfulla och välkomnande famnar. Det som andra ser som ensamhet har aldrig varit min.
Jag har många nära, kvinnor och män i olika åldrar. Släkt eller vänner. Hänger gärna med grabbarna och är en naturligt självklar del där. Killkompisarna har följt mig hela mitt liv, egentligen på samma sätt som tjejkompisarna med den skillanden att de sexlekar som fanns i barndomen med både tjejerna och killarna under vuxenåren nästan uteslutande kom att bli med män. Och att det krånglades till.
I mina sammanhang och umgängeskretsar är könsidentitet och sexualitet ganska flytande. Det är med människor utan behov av att definiera genus som jag trivs bäst. Många, både män och kvinnor, säger att jag är en av de mest naturligt queera pesoner de känner. Och på många sätt är det nog så.
Men sexualiteten som jag i grunden är väldigt öppensinnad kring är ändå nästan pinsamt bergfast. Jag gillar män, goood I love men! Deras kroppar, deras stånd, deras hud, känslan inom mig.
Visst har jag som vuxen även haft sex med kvinnor, mest på grund av kåthet och exprimentell lusta, men det är aldrig lika intressant. Inte lika eggande eller njutbart. Jag tycker inte kvinnor är vackra på samma sätt, blir inte berusad av kvinnors dofter och tänder inte extra på att se en annan kvinna kåt. Men okej, det är roligare och kåtare än att onanera på egen hand.
Kärlek. Förälskelse. Är det när jag vill smeka någon i ansiktet? När mina fingrar vill följa en käklinje eller stanna till vid läpparnas konturer. När ögonbrynen kan vara något vackert? Då har jag varit förälskad i ett tiotal män under mitt liv. Men det är väldigt sällan som den känslan har något med mitt övriga liv att göra. Glädje när den finns där. Annan glädje när någon annan finns.
Varför vill du inte vara ihop? Vad menar du bara ligga? Tycker du inte om mig/honom/dig själv?
Herregud! Varför ska man alltid vilja vara ihop? Seriöst. Varför är det jag som förväntas förklara mig, eller som för bakom ljuset, eller leker med känslor? Jag är fan jävligt ärlig. Det spelar ingen roll om du så vänder mig upp och ner och jag får stjärnor i ögonen – jag kommer snart vilja vara själv igen ändå. Om ett år, max två. Så jag föredrar att inte blanda in barn och sånt.
Kan vi inte bara ligga istället och skratta så länge vi skrattar?
Direktlänk
Kommentera
Omvända roller, äntligen lite hångel med grönöga men bara för att han tror att jag vill mer, sedan.
Inte för att jag sagt det, men njaaa jag kanske har gett lite mer generösa signaler än vad jag kan stå för.
Jag spelar med i något slags tvåsamhetsspel just nu bara för att få ligga.
För fan vad jag vill ligga med honom. Min kropp drar sig mot hans hela tiden, öppnar sig, visar sig tillgänglig. Min halspuls blottad, mina bröst hela tiden vända mot honom, jag finner mig själv i märkliga positioner, på filten, bredvid i soffan, när vi lagar mat i köket.
Jag tycker om att röra vid honom, luta mig mot hans axel, kyssa hans vackra mun, följa senorna på hans händer med mina fingrar. När han ser in i mina ögon drar hela mitt sköte ihop sig, pulserar.
Och jag ser ju att han vill. Och ändå håller han på sig – ja, det är fasen vad han gör. Varför gör han det? Han skjuter på liggandet men lagar mat åt mig, får mig att stanna en stund till, planerar en heldag och nästa, skojar om husköp och tar fram sina bästa sidor.
Varför ska det vara så svårt att hitta en trevlig kille som bara vill ligga? Det var aldrig svårt förr. Fast även då slutade det ju ofta med att dom ville mer och så blev det anklagelser och jobbiga uppträdanden.
Direktlänk
Kommentera
Letar i mina djup när det gäller männen. Varför är det så lätt för mig att sluta älska dem när kärleken till mina barn och min familj är bergfast? Jag har inte svårt med band eller med kärlek. Jag har en hel klan av människor att luta mig med och mot. Det är den som vill vara den ende som inte räcker till.
Det kan inte vara känslomässiga skador som ger mig närhet och trygghet genom klanen, det ligger i människans natur. Det är er evinnerliga jakt på den ende som är absurd. Förvrängd genom sekler av kärleksdikter och hollywoodfilmer. Jag är jag, många är ni andra.
Att kroppar vill mötas och att de snabbare pulsarna ibland växer till band och kärlek är inte svårt att förstå – men varför ska band och kärlek tränga in kropparna i så små skor att blodet stelnar i sina vener? Livet är för kort för att stångas in i spiltor. Jag välkomnar den man som inte hindrar mitt blod.
Direktlänk
Kommentera
