I want to breake free
Åhååå vad jag vill att det där andra ska hända nu.
Så att jag helhjärtat kan få ägna mig åt det där som mitt huvud är fyllt av, inte bara lite där och då.
Jag har inte tålamod med det andra, det vardagliga som jag förut brunnit så för. Och jag märker att min rastlöshet börjar gå ut över andra. Inte bra.
Dessutom ett onödigt slöseri med energi. Jag är som en tävligshäst som frustrande skrapar med hovarna i marken i väntan på att få sätta av.
Spring spring spring – släpp hästarna fria! Release meee. I want to breake freee!
Grund
Han är så ung och mycket klokare än mig, det är ju så det är. Han tar ansvar i alla led, i alla delar av livet. Även när det kostar på.
Vi är så nära och har våra planer, umgås jämt och får jävligt bra saker gjorda.
Om vi skulle ligga regelbundet skulle allt förändras. På många sätt är det spänningen under ytan som skapar förutsättningarna för allt det andra, kreativiteten, den intensiva närvaron och det som kommer kunna öka på vår försörjning rejält.
Energin som gör att vi lyser och får den uppmärksamhet som vi behöver för att bygga det andra.
Jag vet ju det. Och han vet ju det. Det betyder inte alltid att det är lätt.
Men ömheten och kärleken finns där. Liksom hans första stora comittment, att binda sig till en annan människa för en framtid som förutsätter varandra.
Men fan då att det ska vara så svårt för mitt ego att släppa!
I luften mellan stegen
Väntar men vill egentligen bara vidare
nästa steg i livet
som vanligt ett nytt liv med det gamla bakom
förutom allt det där viktigaste i livet som alltid följer med
det gör ont i kroppen att vara så redo
och samtidigt hålla igen.
Försöker med förnuft tänka ut vad nästa steg borde bli
om inte det där jag väntar sker
det är svårt eftersom de andra bilderna är så starka.
Något annat i alla fall – något nytt – här kan jag inte fortsätta så länge till.
På något sätt har jag redan lämnat det gamla men inte satt ner foten i något nytt, så jag hänger där i luften mellan stegen. Väntar.
Brytningstid
Sjuktider och softa kvällar, samtidigt bultar det på bakom – mer!
Har varit på ett och samma jobb längre än någonsin och jag borde vilja vara kvar minst ett år till, men inuti mig är jag klar. Dags att bryta upp igen och rikta energin åt andra håll.
Problemet är att jag vet vad jag väntar på och att det inte är något som jag styr över själv. Jag som alltid brukar styra mina steg när det är dags.
Gnistan saknas i det jag gör nu och allt mer energi och tankemöda läggs på det som borde komma sen, snart. Bilderna är starka.
Jag har svårt att vänta, svårt med tålamod. Energin tryter, blir rastlös och obefogat irriterad på omständigheterna omkring.
Jag är fullt redo för att sätta tänderna i det andra, det som ännu inte är. Kom nu, så jag kan lämna det här och använda mig själv fullt ut.
Nya vägar
Allt det som fått verka i bakgrunden och som kommit närmre och närmre ytan har nu blommat ut med full kraft.
Jag måste göra något annat, jag måste tänja mer gränser, jag måste göra kraftigare avtryck!
Det vore ju lättare om livet hjälpte till med reda pengar för att kunna rikta all energi åt rätt håll men oavsett vilket så måste jag hitta vägarna för något annat, något mer.
Vanmakt, frustrerad energi och full of kärleksfull punk. Jag är redo nu, ska bli spännande att se vilka vägar som öppnar sig.
Lekar
Jag älskar den jag är med honom. När vi umgås med andra ser dom mig med hans ögon och den kärlek och uppskattning jag möter är uppslukande.
Halvbekanta människor av båda kön dröjer sig kvar, sätter sig en stund och pratar skit. Vänner som väntar in oss till absurdum för att vi måste finnas där innan det är på riktigt. Folk på krogen som sluter upp kring oss. Vi smittar glädje och energi och andras ögon lyser när dom ser oss. Jag vet att det är som en drog och det går upp och ner.
Men det är också mycket kropp under alltihop och har varit så ett tag, redan innan han for och kom tillbaks. Båda två går runt som kåta marskatter och det flockas män och kvinnor omkring oss, både var för sig och gemensamt.
Han vill nu. Jag har ju vetat det ett tag. Han utmanar lite mer, tänjer lite. Möter mig hemma nyduschad med bara en handduk omkring sig, går runt i bara underkläder medan jag dricker vin och lojt tittar på, skojbråkas i soffan så jag hamnar under honom, skrattandes men med halvståndet tydligt tryckt mot mig. Och jag skrattar full i fan tillbaks, bekräftar hans flört med glittrande ögon men utan att låta kåtheten ta över.
Inte heller han är beredd att ta konsekvenserna av att ta det steget med varandra.
Samtidigt leker vi lite med det. Gosar i soffan när andra är med och flörtar med par som ser intresserat tillbaks. Vi kommer hamna i säng tillsammans med andra endera dagen, en ursäkt att vara kåta ihop men också för att det är roligt.
Samtidigt, mitt i det där så är det annat som är större, som upptar mer av våra tankar och energi. Vi är på väg att ta ett stort steg, ett gemensamt åtagande för lång tid framåt. Något vi vänder och vrider på, pratar om och drömmer kring. Ägnar timmar åt att forma.
Vi menar allvar, och vi tror vi klarar det ihop, men det måste få landa innan vi hoppar. Inga beslut under rus. Kanske är det därför vi twistar lite extra, vi måste klara av att hantera även det där som finns mellan våra kroppar oavsett vilken väg det tar över tid.
Vad händer om vi hamnar i säng igen? Kan vi fortfarande göra det andra då? Kan vi vara bästa vänner även sedan om vi slinter lite.
My wingmate
En vecka då vi inte setts utan bara hörts på avstånd, återseendets glädje var stor.
Kramar och barnsligt lyckliga skratt. (Inte vibrerande längtan.)
Lunch om 40 min? Han sände frågan medan han ännu inte kommit fram. Så visst lunch mitt i min späckade dag.
Tillbaks på våra vanliga ställen, inte sida vid sida under arbetsdagarna. Ändå kom han förbi flera gånger inom loppet av några timmar. Snabb fika, ett hej på språng mellan möten och sedan hela kvällen bara vi, smet undan från dom andra.
Min fina.
Och allt som trillat ner i magen fanns där. Vi har bollat och nosar på nästa steg. Mer av det som borde göras. Det är på gång nu, jag kan ana konturerna. Och vi gör det ihop. Samlar dom som behöver samlas.
Fasen, det börjar nu. Små steg i början, större sen. I got my wingmate.
Smygande
Mycket tid men ingen ensamhet.
Många långa blickar över huvudet på de andra. Breda leenden och glitter.
”Hej, du är fin”, säger någon ordlöst, eller ”hör av mig sen”.
Som i smyg, fast att vi inte har något att smyga med.
