Vattenhål
Torkan är över – prisa gudarna.
Nu finns fri tillgång vid ett vattenhål i staden, mycket efterlängtat. VIP-kortet lär glöda. Ett ställe där både nytta och nöje förenas i en underbar blandning.
Samtidigt som det köttsliga livet fått en rejäl nystart händer allt det här andra.
Den lilla vackra och jag har tröskat oss igenom fler och djupare lager de sista veckorna än vad jag gjort med någon annan vän. Ut och in-vänd. Tårar, skratt, ilska, ilska, kramar, uppriktiga gränsdragningar och glädje.
Sedan tog vi steget vi planerat i evigheter. En annan slags registrerat parterskap. Kunde inte ha tajmat företagsstarten bättre. Nu bygger vi nätverket person för person och varumärket steg för steg.
I början nästan i lönndom för att sedan välta er över ända.
Beware out there!
Syrligt
Min lilla vackra, hur är det?
Han är febrigt uppmärksam, provocerande, utstuderat taskig och extragullig om vartannat.
Och så fysiskt bråkig. Skulle dra mig i flätorna om jag hade några. Jag förstår det inte. Jag är ju öppen för mer, det är han som sätter stopp för det. Så what´s all the fuss about?
Och jag blir påverkad, irriterad och sårad om vartannat. Men så slår han över och blir ömt kärleksfull. Mina ögon smalnar och jag är mer och mer på min vakt gentemot honom. Blir syrlig.
Fuck it! Snart ber jag honom fara och flyga på riktigt.
Nya vägar
Allt det som fått verka i bakgrunden och som kommit närmre och närmre ytan har nu blommat ut med full kraft.
Jag måste göra något annat, jag måste tänja mer gränser, jag måste göra kraftigare avtryck!
Det vore ju lättare om livet hjälpte till med reda pengar för att kunna rikta all energi åt rätt håll men oavsett vilket så måste jag hitta vägarna för något annat, något mer.
Vanmakt, frustrerad energi och full of kärleksfull punk. Jag är redo nu, ska bli spännande att se vilka vägar som öppnar sig.
Solitärt spel
Jag tror att jag påverkas av oss på ett djupare plan än vad han gör, även om vi båda angår varandra väldigt mycket.
Vi har gått in i någon slags symbios och även han blir störd ibland när andra tar plats där. När symmetrin rubbas en aning. När vår kväll ute blir några flers kväll ute. Eller när jag låter någon annan slinka med på vår lunch. Han kan bli rätt itchy mot mig då, men strålande mot de andra.
Det är väl hans sårbarhet för det är väldigt olikt honom. Han som gillar sin publik. Men han blir lite sur på mig, straffar mig och håller sig undan lite någon dag. Jag tror inte att han gör det medvetet. Men jag sjunker som en sten. Tills han vänt och glittrar mot mig igen.
Lilla vackra, jag vet inte hur vi tar oss vidare nu. Gillar inte min sårbarhet. Utsatthet. Att mitt eget välmående är så tätt knutet till en annan människa. Att jag alltid vill ha mer. Mer glitter, mer uppmärksamhet, mer kärlek, mer tid.
Att jag måste slåss för min självständighet gentemot honom. Och han på något vis gentemot mig. Han blir arrogant då. Och triggar många fula ord långt ut på min tunga, nära att trilla över honom.
Och så är det vänner vi är.
Vila igen?
Är så jävla trött på mitt eget ältande – ändå blir det lite till och lite till.
Önskar att jag bara kunde skita i honom ett tag. I lugn och ro, inte genom ilska eller självkontroll.
Men även som nu, när det är lite itchy och inte så skimrande och vi bara skulle behöva lite vila från varandra, så hörs vi.
Och samtidigt som jag känner att lite avstånd vore skönt så rubbas mina cirklar när jag misstänker att han också vill ha in lite vila.
Stressad. Som när han köper en glass utan att köpa med åt mig, eller utan att fråga om jag ska med.
Jag orkar fan inte mer, är för gammal för sånt här. Back to basecamp. Over and out!
Braineater
Ett par ilskna dagar, i mig har det bott. Allt bottnar i den lilla, hjärnkäkaren.
Hade tänkt mig ett par dagars paus, hade nog behövt det. Men inte då. En film mitt i natten, häng mitt på dagen. Det är ju så lätt att ses och så svårt att säga nej, inte idag. Jag finns fan där jämt. Snart för given.
Fast det är ju han som brukar fundera kring sådant, som brukar spela spel med folk, jag har slutat sedan länge. (Fast jag har nog egentligen aldrig spelat, bara följt känslan som däremot växlat.)
Det kanske är han som är rädd att bli tagen för given, eller bli för sårbar, för knuten kring en person, oavsett vem det är.
Och nu är han rastlös igen – som fan. Cirklar runt och flackar med blicken åt alla håll. Lättretlig. Men landar här igen, gång på gång. Låter bli att ta i mig igen, inte ens när han var full, särskilt inte när han var full. Markerar mig inför andra män men skulle inte gilla om jag markerade honom.
Han är verkligen den mest rubbade relation jag haft. Som ihop fast inte alls. Tuggummi som kletar sig in och sätter spår. Vad fan vill han egentligen?
Osande eder
Har mest lust att svära mer. Trolöse djävul.
Han är verkligen som en hundvalp som glatt springer till nästa spännande ben med ivrigt viftande svans.
Och jag blir sotis – något som knappt hänt mig med någon tidigare.
Jag vill vara den som hans svans viftar ivrigast omkring. Alltid och jämt. Oavsett vem som kan tänkas springa förbi honom eller vem mina ögon kastar varma blickar mot.
Skiter i att det är jobbfolk, sådana som både han och jag ska få må bra och vara jävligt nöjda. Det är ändå mig jag vill att han ska glittra varje sekund mot.
Så han skrattar, fixar och donar - tar hand om gästerna och gör det så jäkla bra. Alla är glada och nöjda utom jag som får smala ögon och känner mig låg.
Trots att han där emellan slänger iväg ett sms eller ett snabbsamtal till mig. Trots att jag själv glittrar mot andra av besökarna och nog ser jäkligt upptagen ut. Trots att jag är jäkligt nöjd med allt som vi lyckas rodda rätt tillsammans.
Tänk att jag kan bli sån här. Jag vill inte kännas vid det själv. Tycker det är helt absurdt.
Fan i helvetes jävla skit!
Jösses
And ever since we met you’ve had a hold on me
It happens to be true
I only wanna be with you
Fåniga låtar får mening, börjar känna mig som Chandler i ”vänner”.
Jösses.
Tror inte det är bra att honom omkring mig hela tiden, han är kanske en zoombie som äter min hjärna.
Han den andra, den fina, han hörs jag också med nästan varje dag. Jag blir glad och flörtar och tramsar. Vi chattar och smsar och ses och smådejtar, och med honom reagerar jag precis som jag brukar. Har full koll på vem jag är och varför. Är glad när vi ses eller hörs - och glömmer bort honom där emellan.
Men lilla vackra – hjärnkäkaren – han sitter som Karlssons klister. Jag tror jag går med fötterna i taket och har blodstockning i skallen. Varje jävla dag i timme efter timme umgås vi, och ändå så måste vi ses lite till, höras lite till. Sitta och titta på i två timmar när den andra jobbar klart så vi kan gå och göra något ihop, en film, en fika, laga mat – vad som helst - innan var och en går hem till sig. Och sedan: skicka ett sms, ett mail, chatta en stund.
Nä, fy fan och god natt.
Ilsket vilse
Är på det klara med att jag finns med en vecka till i hans planering
så lugnet infinner sig.
My god.
Jag fattar det inte, är fortfarande i smått chocktillstånd, hur kan det komma sig att jag blir så osäker på honom och att det tar så mycket plats?
Han ger mig mer bekräftelse än vad någon tidigare gjort och han finns där jämt. Han har aldrig valt bort mig. Han är uppmärksam och tillgänglig. Glittrande och fysisk.
Ändå blir jag osäker när en kommande helg inte är uppbokad eller avstämd tillsammans. Och lugn när den är det.
Det är fan inte sunt det här.
Jag har haft gott om skruvade relationer i mina dar, men hur skruvade de än varit i andras ögon så har jag själv varit på det klara med vad som händer i mig. Känt mig trygg i mig själv.
Men det här är helt utanför mina referensramar. Och jag blir fasen förbannad på mig själv.
Seriöst – vad fan är det som händer?
Far o flyg
Fan fan fan!
Så är han lite kort i tonen och all skön känsla rinner av mig.
Far åt helvete.
Jag skiter i om han har mycket att göra och är på språng mellan möten. Jag skiter i att vi ändå ska höras senare och antagligen ses när han är klar. Jag behöver ha honom strålande mot mig när jag ringer.
Stadigt…
Några djupa andetag, påminner mig själv om att fokusera på det viktiga - och det landar i mig. Remember this.
