Skriket
Ser bara närbilder av hans ansikte på näthinnan och äger en kropp som sänder honom signaler på eget bevåg genom luften, drömmarna och tankarna.
Det är som revor i huden där dimliknande ångor snirklande söker sig fram mot honom och ett tyst skrik vibrerar i kroppen, stående på ett berg och blöder. Amazonlikt med rak rygg och breda axlar.
Filtret jag trodde var, är inte där.
Hans mun, hans vackra vassa tänder. Bit mig – i läppen halsen o pulsådern. Låt tungan fylla hela min jävla gom. Fuck it. Fuck. Wanna fuck?
Nej visst ja, senast tyckte han ju inte att vi skulle och jag kommer aldrig be och böna. Är inte mer punk än att det fasen är han som får ta initiativet nästa gång.
Vart fan är stenarna att krypa under? Paus, luft, nu. Rikta dina strålkastarögon åt ett annat håll en stund och låt mig skrapa ihop lite värdighet inför mig själv.
Bandet mellan oss håller han hårt och tight inrullat. Inträngd i ett hörn och med värkande leder flackar blicken min åt alla håll, han där, eller den där? Många broar byggs att fly till.
Hål
Några täta dagar och jag får nästan ångest när vi inte är. Han fattas mig fast vi umgåtts i flera dygn. Hans närvaro.
Syrligt
Min lilla vackra, hur är det?
Han är febrigt uppmärksam, provocerande, utstuderat taskig och extragullig om vartannat.
Och så fysiskt bråkig. Skulle dra mig i flätorna om jag hade några. Jag förstår det inte. Jag är ju öppen för mer, det är han som sätter stopp för det. Så what´s all the fuss about?
Och jag blir påverkad, irriterad och sårad om vartannat. Men så slår han över och blir ömt kärleksfull. Mina ögon smalnar och jag är mer och mer på min vakt gentemot honom. Blir syrlig.
Fuck it! Snart ber jag honom fara och flyga på riktigt.
Dröm mig
Du finns i mina drömmar ibland, precis mellan vakenhet och sömn. Jag känner igen doften.
Undrar om vi skulle drunkna i nuet igen.
Men det var då, nu är nu. Jag är förnuftig.
Men så drömmer jag orden: kom hit.
Släpa din mun över min och bit i min läpp. Utforska tänderna med din tunga. Lukta mig under näsan och slicka mig i mitt armveck. Ögonen som tränger in i allt, överskuggar nuet och knullar min själ.
Dröm mig och möt mig där.
Avsminkat
Kanske borde jag fråga vad som hände i honom de där dagarna, kanske borde vi prata ut ordentligt och inte bara gå vidare.
Men inte heller nu har jag lust att rota runt. Det känns enklare och friare samtidigt som jag på mitt sätt älskar honom. Lilla vackra.
Jag inser nog att de köttsliga männen i mitt liv måste finnas på andra håll, även om han på många andra vardagliga sätt fungerar som mannen i mitt liv.
Men det som varit har förändrat något i mig. Inte helt vidöppna dörrar och därmed inte borderlineattached.
Så vidöppen rätt in i själen, totalt osminkad som jag varit med honom har jag tidigare bara varit med ett par stycken, och då endast under stunderna vi var nakna. Det finns något tunt mellan mig och honom som inte fanns där förut, ett filter.
Jag vet inte om han märker skillnaden.
Jo det gör han, även om han inte sätter ord på det. Han söker efter något i mig. Intensivt närvarande, koketterande och nästan febrigt kontaktsökande. Han letar.
Jag tror inte han kommer att hitta det igen. Stor lättnad och lite sorgligt kanske.
Dirty?
Avvaktande distans av övergående art får vi hoppas. Eller kanske är det bra med någon slags distans även lite mer permanent.
Jag vill mer, nära, tätt och lite twistat - medan han vill vänskap utan tvivel. Det är ju bara att bita huvudet av genansen och hantera. Eller låta bli att hantera och istället skruva och trixa tills han ber mig fara och flyga.
Jag är inte van vid att vara så här nära en man som inte går igång på det dekadent kantstötta hos en kvinna eller lockas av lite konstigheter - men han gör verkligen inte det. Kvinnorna i hans liv är smarta, cleareyed och reko. De som visat sig vara knepiga har han alltid avslutat snabbt med, det vet jag ju. (Hur kommer det sig att vi ändå kommit så nära?)
När han vill ha sex lite skitigare väljer han en man, men inte ens då lockas han in i skruvade relationer utan betraktar det mest från sidan. Trots sitt generöst vidlyftiga sexliv så är det helt ångestfritt och utan smuts, han är helylle och med tydlig integritet.
Frågan är hur jag påverkas när inte ens ett frågetecken finns där? Jag är inte så säker på att jag får ut samma saker av oss eller uppskattar oss lika mycket. Och jag är ju inte som dom andra kvinnorna i hans liv, inte på något sätt faktiskt, så vad är det han får ut av mig?
Vi har länge haft glittrande roligt och poppigt lätt, men jag börjar sakna lite mer skuggor och kontraster. Skavd hud och snuskiga dofter. Han skulle ju aldrig vara den jag kan bli riktigt dirty med.
And good - i miss getting really dirty.
Heartbroken
Jag har aldrig tidigare trillat dit på det här sättet, långt under skinnet och obesvarat. Dessutom i en man som är så otroligt mycket yngre.
- Tänk att något så larvigt kan kännas så hårt, göra så brutalt ont.
Det var väl min tur att drabbas, något lär jag mig väl om ödmjukhet och dom som sårats av mig.
Jag kan i alla fall inte låtsas längre. Även om det innebär att vi tar stora kliv åt olika håll. Han vet att jag känner och det kommer ju att förändra oss.
Det finns ju en frihet i det också, så uppsnurrad som jag varit – sorgen är kanske lättare att hantera. Även om det blir stora hål länge.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Vissa saker få man helt enkelt härda ut, en stund i taget.
Saknad till exempel, och obesvarad kärlek.
Nog
Gav goda råd till någon annan – kanske skulle ta och lyssna på dom själv.
Det där att påverkas av någon på djupet, att en annan människas göranden kan överskugga allt annat inuti. Det är ju skitjobbigt men det händer sällan i livet. Kanske ska man bara vara glad att det sker och låta tiden utvisa vad det blir.
Man kan inte konstruera fram gränser, när det är nog är det nog. Och jag har inte fått nog.
Hudlös
Jag känner mig sjukt sårbar. Han kommer att göra mig så illa.
Det är väl en sådan dag – men insikten är brutal och jag har ont.
Utan att han gjort något. Utan att något hänt. Jag är bara hudlös.
X
Okej, jag har svårt att hantera det. Att en vuxen människa betyder så mycket för mig som han gör. Jag har inte behövt förhålla mig till sådana känslor förut.
Och det med en människa som är så flyktig. Dels för att han är solitär, autonom. Men också för att han är så ung och mobil. Han kan finnas någon annan stans än här om bara några månader, en annan stad, ett annat jobb, ett annat sammanhang.
Hela mitt liv har vänner och män kommit och gått, vissa har satt sig djupare och vissa har funnits kvar. Några har blivit saknade så det svider, men aldrig har jag känt att jag – mitt liv – i grunden skakas. Har inte behövt någon annan på det sättet. Varit glad för det som varit, saknat, sörjt och gått vidare.
Men jag behöver honom. Vill inte tänka på en tid utan honom. Och sårbarheten i det är obehaglig ibland. Riktigt ångestfullt. Fosterställningsjobbigt.
Min lilla vackra – varför du av alla jag mött?
