Stradivarius
Så vad vill han då?
Hans ögon som äger mig. Blicken, jag kommer aldrig med ord kunna förklara blicken. Den som sväljer mig. Överskuggar. Och samtidigt är naket utlämnad.
Han styr allt och jag smälter. Inga hårda fingrar. Inga handleder fästa mot sängbotten med ett stadigt tag. Bara fingertoppar, retsamma läppar och ögon som kräver mig. Varje uns av mig.
Han njuter, styr och iakttar.
Ibland ser han ut som om även han går sönder vilken sekund som helst bara av att hålla fast mina ögon. Kärlek finns i varje rörelse. Men han tappar inte kontrollen. Det är inte han som är stumt överväldigad och glömmer sig själv.
När han nästan sover men stryker långsamt med fingrarna på min axel när jag ligger på hans arm. Eller när han låter mig forma honom efter mig. Så mjukt, så följsamt. Ändå vet jag att alla steg som tas egentligen är hans.
Inte ens Hjärnspöket har fått mig att känna mig så ägd och naket utlämnad. Han försvinner in i ljuset tillsammans med mig och är lika yrvaken och nyfödd som jag när vi kommit tillbaks.
Anders ser bara genuint lycklig och vördnadsfull ut över mig som läggs ut där för honom att göra vad han vill med. Som att han räknar med att det kommer försvinna lika snabbt som det kom. Det är Anders som ger referenser till låttexter om överväldigande kärlek eller som kommer med stora ord. Men det är också han som har osynliga galler emellan vår hudlöshet. En skärpt distans i det där jag redan är en blöt flcäk som bara han kan torka upp.
Jag bara ger mig. Nej, jag blir förhäxad. Ägd. Förvandlad. Utan egen vilja eller tanke. Jag vill bara ha hans ögon.
Han spelar på mig. Som en stor musikalisk konstnär. Man kan inte skapa stor konst utan att ge av sig själv- av själ, ljus och skugga. Men jag är instrumentet. Han styr, leder, får fram ljuden, magin och konsten. Som en stor violinist som får hjärtan att brista.
Jag vill fylla varje cell med honom. Är gärna hans Stradivarius livet ut.
Jag kan inte föreställa mig hur jag ska ska behöva vara utan det nu. Någon dag är det mitt hjärta som brister i tusen skärvor. Jag förstår det i huvudet – men hjärtat har sin egen övertygelse. Och jag går dit hjärtat går.
Katharsis
Inatt har jag klättrat berg. På tio fullödiga sidor har jag skrivit ner min berättelse om oss. Nu kan jag sova. Lämna bubblan en stund. Rösten inom mig är nöjd för stunden. Jag vet inte för vem som orden är satta.
Bubbla
Jag har semester, en söndag med inget på agendan, massor av olästa böcker på mitt bord och vänner osm vill ses. Ändå är den här bubblan omkring mig, i mig och jag kan inte ta nästa sak i min hand förrän jag ridit ut det.
Gud i mig. Känslan av att någon vill mig något just nu och jag får inte fatt på vad det är som jag förväntas göra.
Och så han som finns överallt. Skriket som vill ut.
Kom och låt mig drunkna.
Kom
Han skriker i mig högre än han gjort på länge. Som några muskler inuti som konstant är sammandragna av väntan på att få andas ut. Han sitter i bröstet, i magen och längst bak där kraniet rundas mot lillhjärnan.
Hela tiden förs små viskande samtal under huden. Om jag blundar blir rösterna högre och hans ögon finns där. Som brinnande cirklar som följer mig på håll, jag känner den brännande närvaron vad jag än gör.
Vad vill du mig?
Jag tror det var boken som satte igång det den här gången, men varför så starkt. Är det jag som sänder den här gången och han som ska fånga upp allt som en stor parabol som inte går att värja sig för?
Fast det känns som om det är han sänder. Som om hans röst och drömmar slingrar sig in i mina. Ropar efter mig. Vill få mig att göra något. Vad ska jag göra?
Jag har redan gett dig mitt hjärta på fat. Jag har överräckt min själ om och om igen och nyss i form av en bok. Du behöver inte ropa, du behöver bara komma. Du har fri tillgång till mig närhelst du vill.
Kanske är det när han slåss med rösten i sig själv som det blir så starkt i mig.
Förr och nu
Började kolla gamla dagböcker och mailkonversationer från förr. Och det kommer nästan smärtsamma stön ur min kropp. Herregud vad skruvade vi varit i realtion till varandra.
Alla tvära kast mellan höga murar och total distanslöshet.
Jag har skrivit saker till honom som jag idag inte förstår hur jag lyckats få ur mig för jag rodnar nu flera år senare av den brutala hudlösheten i det.
Att han kom tillbaks gång på gång. Det är helt ofattbart.
Boken är ju ingenting jämfört med alla ord som vi delat genom åren. Och ändå är berättelsen så lik.
Så många gånger som vi försökte göra oss fria från varandra på sätt som är allt annat än humana, och lika många gånger ett trevande sökande tillbaks. Och det är bara det som finns på pränt. Det mesta av hudlösheten har ju skett i mötet ansikte mot ansikte.
Vi var så unga. Då. Och nu är vi äldre och trots alla år som gått finns allt det där kvar i lagren under. Jag har fortfarande gud och demoner i mig när det kommer till honom. Borderline.
Men jag är stadigare i mig själv så därför inte lika skrämd. Han har alltid varit räddare än mig. Och kanske räddare för mig. Men jag har redan kostat honom allt det han var rädd att jag skulle kosta. Det värsta i hans ögon har redan hänt.
Och ändå hittade vi tillbaks ännu en gång, även om det var oceaner av år och tystnad emellan. Och i min hudlöshet utlagd på ett fat för honom att göra vad han vill med. Han i rädsla på än den ena foten och än den andra, precis som förr.
Men jag finns här på ett helt annat sätt än förr. Utan motstånd. Utan rädsla. Jag har accepterat hans plats i mig och gett honom total tillgång att komma och gå som han vill.
Vad tror han rimligen att jag skulle kunna kosta honom igen? Jag spelar inga spel längre. Min nakenhet är uppriktig.
Uthängd
Han säger att han blev nyfiken och ska läsa den. Jag bad honom skriva en rad när han gjort det. Vi får väl se om han förstår, om han drabbas så som jag drabbades.
Åt andra sidan, om han inte drabbas av den lär han aldrig göra det på samma sätt igen. Då tror jag på att han har tagit sig förbi det som var vi.
I natt har han funnits nära.
Hjärnspöket
Så kommer den där boken, precis rätt, vid rätt tillfälle i livet. Det har hänt några gånger förut.
En som berör allt det där längst in och får mig att minnas vad som är jag. Som drabbar kärleken till gud och demonerna i mig själv. Allt det som är svårt att sätta ord på men som jag vet är sant.
Berättelserna som går genom allt som varit mitt, om kärleken som följt mig genom liv efter liv och hur han som funnits i alla lager slår bort det som galenskap. Fast jag inte förstår hur han kan blunda bort det när det talar så högt i mig.
Jag visste vem han var innan vi först sågs. Rädslan när han väl dök upp. Hur svårt det blev att hålla isär rösterna inom mig och det som andra uppfattar som den verkliga världen.
Jag trodde att det jag fruktat mest till slut skulle ske. Att bilderna om det man inte kan veta, om liv som levdes för länge sedan, om drömmar som följer i natten skulle ta över mig, uppsluka mig och helt enkelt få mig att klippa allt som höll mig fast vid jord och form.
Han har sagt saker så många gånger som bekräftat att han också har bilderna. Och ändå kan han välja bort det. Han kommer att vara vilsen ända tills han accepterar. Kanske gör han inte det i det här livet.
I ett liv var jag prästinna och han min präst. Jag bar ormarna och han draken och jag offrade hans blod för rikets skull. I ett annat var det han som bar svarta kåpan och brände mig på bål samtidigt som jag älskade honom ändå.
I det här har vi offrat varandra på nutidens altare och gudabarnet föddes. Min kärlek är en del av mig själv på ett sätt som går utanför tid och rum. Alla dessa år. Inte så konstigt kanske att jag ändå står ut, jag har varit utan honom många gånger.
Och det räcker inte med hans hud eller hans närhet, om han samtidigt inte vågar se det andra. Det blir som en lögn när jag vet så mycket mer om vad våra kroppar pratar om och han lägger förnuft som distans emellan.
Jag har blottat allt så många gånger. Gett mig själv på fat. Starkt och ärligt. Även om det krävdes åren av avstånd för att jag skulle acceptera fullt ut jag med. Att det inte bara handlar om en gemensam mani som snurrar till sinnena. Att han trots nio års tystnad fanns kvar, inuti, mellan drömmarna. Och att kroppen mindes allt rätt när han väl fanns där.
Nu gjorde jag det igen, fast på ett annat sätt. Skickade honom tips om boken. Om han väl läser den och det inte väcker honom, vet jag inte vad som gör det. Något hårt i skallen från ovan möjligtvis.
Hur kan han stå emot den där inre rösten som pratar med gud?
Nattliga promenader
En nästan sömnlös natt där det kändes som om Hjärnspöket var påtagligt närvarande. Vet inte varför det blir så där ibland, som från ingenstans.
Kanske borde jag höra av mig, men egentligen så tror jag att det bästa är att lämna honom i fred. Han har saker att brottas med och han vet att jag finns om han vill höras. Jag är inte intresserad av att trixa mig till hans uppmärksamhet och närvaro.
Jag är vuxen och kan stå för vad jag vill och inte vill, vad jag är beredd att möta och vad jag inte är beredd att möta. Han är väl också vuxen, i stort sett i alla fall.
Jag vill ha honom mot min hud. Hans ögon i mina och hans smak i min mun. Jag säger ja till magi och utplånande bubbla när som helst. När han vill ha mig mot sin hud och försvinna en stund i mig, så lär han med all sannolikhet höra av sig. Men det är uppenbart inte när som helst för honom.
Evangelium
Med gamla minnen nära inpå försöker jag sortera och reda ut. Landa.
Jag har haft så många män. En del som krypit under mitt skinn, andra som jag bara lekt lekar med. Jag har älskat. Gråtit. Skrattat. Knullat. Gett allt. Busat. Slutat älska. Sörjt och gått vidare.
Även nu finns många män. Bra män. Mindre bra män. Bara igår var det tre som hörde av sig och som ville ses. En del av dom sådana som jag kan tänka mig att ta fler steg med. Andra som jag bara vill ha för att värma min kropp.
Med Hjärnspöket har det varit så många konstiga vändingar. Så mycket hudlöst hjärta som jag gett. Så många gånger som jag gått för att skydda mig själv. Flera gånger som jag trott att nu, nu finns ingen väg tillbaks och känt både lättnad och sorg i det.
Ändå hittar jag en väg tillbaks.
Det som gör honom annorlunda än dom andra är just det. Att jag inte tröttnat. Att jag trots alla avstånd och sårade känslor, trots hans alla skruvade bilder av mig, känner mig hemma hos honom.
Jag känner mig hemma på ett sätt som jag inte kan förklara eller jämföra med de andra männen som jag gett mitt hjärta till. När vi ligger hud mot hud är jag så nära en annan människa att jag inte vet vart jag slutar och han börjar.
Jag är en levande människa. Sprakande och skrattande. Eftertänksam och jublande. Jag tror att jag är en mer komplett och nyanserad än dom flesta. Men den där lilla biten som hela tiden fattas i mig, finns på plats när han är där.
Hel med honom.
Det är med det här långa avståndet som referens och att vi trots det lättar på locket igen som gör att jag gett upp. Att jag någonstans inser att jag tillhör honom på ett sätt som jag inte har valt själv. Att jag inte orkar slåss mot det än gång till.
Ändå, jag vill inte vara den enda som kapitulerat. Som bara accepterar att det finns där. Som vill ha hans hud mer och närmre. Jag är mer än vuxen. Jag orkar inte leka lekar eller dölja mig.
Det här är jag. Ta mig om du vill. Men jag tänker inte twista mer.
Kapitulerar
Det finns många män som påverkar mig i mitt liv. Som ger mig glädje, närhet och kärlek.
Men det är när jag ligger vid hans hud som jag drunknar och är hel på samma gång, som jag är hemma i mig själv.
Det är mot det som närheten till dom andra ställs, medvetet och omedvetet. Som det alltid varit. Kanske alltid kommer vara.
Kapitulerar – det finns en sorg i det.
