Dröm mig
Du finns i mina drömmar ibland, precis mellan vakenhet och sömn. Jag känner igen doften.
Undrar om vi skulle drunkna i nuet igen.
Men det var då, nu är nu. Jag är förnuftig.
Men så drömmer jag orden: kom hit.
Släpa din mun över min och bit i min läpp. Utforska tänderna med din tunga. Lukta mig under näsan och slicka mig i mitt armveck. Ögonen som tränger in i allt, överskuggar nuet och knullar min själ.
Dröm mig och möt mig där.
Tillit
Ibland vet jag att jag betyder aldeles för mycket för att han ska tycka att det är bekvämt. Att han umgås med mig mer frekvent än vad han normalt umgås med någon.
Det finns något mellan oss och jag borde bara lita på det bandet.
Jag får nog sluta försöka förstå och istället acceptera att det finns. Det som är menat att vara, är och kommer att bli.
Avgörande band och tillit eller bara galenskap
När jag andas lite och landar så kommer det andra nära. Bilderna, den tysta kunskapen som bara finns och som jag inte kan sätta rättvisande ord på.
Det blir kristallklart varför han korsat mitt liv och var han ska ta vägen sedan. Varför han tar över, kryper under skinnet och klistrar ihop oss.
Banden är viktiga, avgörande för det som kommer. Vi bygger slitstark tillit och intitution inför varandra, så att vi kan stå rygg mot rygg när det krävs och befinna oss på helt olika platser där emellan.
Utan det som är nu, intensivt och febrilt, nära väldigt snabbt- får vi inte det som vi behöver sedan.
Jag ser honom jobba, ser honom knyta band och skapa nätverk, vet att vi blir som allra bäst ihop när det är tufft och att vi klarar av att hålla varandra uppe och igång.
Och mitt i allt det där blixtrar andra bilder, andra situationer, farligare mark. Och han kommenterar bilderna i mitt huvud utan att jag nämnt dom. Skriver undertexterna.
Det där som alltid följt mig, kunskapen om sedan, som hetsat och skapat så många ångestfyllda nätter, framtiden som den ter sig i mina bilder – det känns lättare att axla utmaningarna och veta att han är en av dom som tillsammans kommer att slåss.
Grunden till mycket är lagd, nätverken utvecklade, nu väntar jag på startskottet. Alla år som det följt mig och som jag tagit steg för steg, allt i mig säger att snart är det äntligen dags. Pengarna som ska komma i mängder, verktyget för allt det andra.
Just det där är väldigt påtagligt – antingen kommer pengamängderna och då är det bara att följa bilderna som följt mig i år efter år och ta tag i det som ska göras – eller så kommer det inga pengar i mängder och bilderna som följt mig genom livet är bara ett tecken på galenskap.
Facit lär komma. Fast det där med tidsuppfattning tycks alltid vara svårt när det gäller mina kunskaper. Jag har fortfarande inte lärt mig tolka tiden rätt – aldrig. Nu kan vara om flera månader.
Vill vill vill
Vetskapen om lite avstånd och ångesten nosar i magen, som ett stort sugande hål som hotar att krypa rätt igenom kroppen.
Är det frånvaron av honom som skapar ångesten, eller hans närvaro som överskuggar den?
Jag vill att han håller mig genom nätterna, vaggar och hyschar. En sårbarhet i mig som inte känns igen. (Mitt i rastlösheten, glittret och tokdansen. Han är inte typen som blir kletigt omsorgsfull, kanske är det just därför jag vill ha det av honom.)
Jag vill att han otippat avbryter sina viktigheter och ringer mig bara för att säga att det blev ett hål i luften omkring honom när jag tog flyget bort. (Men please, han skulle väl inte göra det oavsett, liksom jag inte gjort det dom andra gångerna.)
Jag vill att hans glittrande ögon är uppslukade av mig alltid, i varje stund där jag är. (Yeah, right. Siamesiska? Jag som rör mig ofta, han som rör sig ofta – skulle vi fästas ihop?)
Drunknad
Och så slog det mig – han glittrar nu som han gjorde innan. Så som jag längtat tillbaks till. Så som jag trodde var borta.
Som att det bara finns jag där, oavsett vem som mer finns där - ohejdat, okamuflerat.
Samtidigt som vänskapen är så mycket närmre.
Jag drunknar i glittrande värme. Den lilla vackra har blivit stor i mig.
Hemtamt
Vi gick tillsammans han och jag med en av frontfigurerna i mitt gebit, en som jag har stor respekt för och känner väl sedan länge, hon är årsbarn med hans mamma.
Hon såg forskande på honom och konstaterade uppskattande: ”Du är ingen vanlig man”.
Nej, höll jag med tyst i mitt huvud, han är ingen vanlig man. Och jag inser att han tagit plats i mig för lång tid framöver.
Hemtamt nära vill jag ha honom. Inte längre bort än jag kan se skrattet i ögonen och känna hans hand på min rygg då och då.
Ett retsamt gnabbandes om hur grönsakerna ska hackas eller ett eftertänksamt samtal om viktiga steg i livet.
Eller dansandes, alltid dansandes, uppseendeväckande, befriande. En som dansar som jag.
Även han är en som brukar tröttna på andra och behöva oändligt med luft. Trots det så hörs och ses vi nästan varje dag, ofta i många timmar.
Men nu ska jag bort i flera dagar - min älskade vän, det är din tur att få hål i soffan.
Boy toy
Och han är så ung.
Jag kan fortfarande prata med mina äldsta vänner om minnen från saker vi gjort. Saker som hände innan han ens var född.
Ja – innan han ens var född.
Min hjärna klarar inte av att riktigt greppa det. Att han, den människa som kanske mer än någon annan nästlat sig in och vänt mig upp och ner, egentligen borde kunna silas mellan tänderna till frukost.
Perpektiven är förskjutna. Om det bara handlade om flört och sex skulle jag ha lättare att förstå det, han är ju snygg och hungrig liksom.
Men det handlar främst om djup vänskap. Han är fullt ut en jämbördig. Kanske den enda jag mött.
Framför allt tycks han totalt befriad från alla idéer om hur saker borde vara och skapar sina egna ramar, utan att vara i klinch med livet eller medvetet provocera. Inom alla områden.
Han gillar livet och människorna. Tar ansvar för framtid och sig själv. Drivs av samma inre övertygelse utan några drag av det självdestruktiva eller människoföraktande.
Skrattande och glittrande och samtidigt fast, som en tänjbar tusenårig ek.
Han är fri i tanken och formen på ett sätt som jag känner igen hos mig själv men aldrig mött i någon annan.
Och så ung. Övertygande.
