Vattenhål
Torkan är över – prisa gudarna.
Nu finns fri tillgång vid ett vattenhål i staden, mycket efterlängtat. VIP-kortet lär glöda. Ett ställe där både nytta och nöje förenas i en underbar blandning.
Samtidigt som det köttsliga livet fått en rejäl nystart händer allt det här andra.
Den lilla vackra och jag har tröskat oss igenom fler och djupare lager de sista veckorna än vad jag gjort med någon annan vän. Ut och in-vänd. Tårar, skratt, ilska, ilska, kramar, uppriktiga gränsdragningar och glädje.
Sedan tog vi steget vi planerat i evigheter. En annan slags registrerat parterskap. Kunde inte ha tajmat företagsstarten bättre. Nu bygger vi nätverket person för person och varumärket steg för steg.
I början nästan i lönndom för att sedan välta er över ända.
Beware out there!
Big bite
Det var en period, många år, som jag var så rädd för det där jag nu välkomnande väntar på.
Länge som jag flydde undan allt vad inre röster heter av rädsla för vad det skulle kräva av mig. Jag ville inte behöva vara så stark eller ens unik.
Och visst har jag mött utmaningar, stora händelser i livet som innan kan tyckas orimligt att ta sig igenom men som aldrig varit något problem när jag väl varit där.
Jag är sällan rädd längre, inte på det genuina sättet. Jag litar på att jag fixar det vad det än må vara. Inte ens det överväldigande får mig paralyserad.
Jag vet ju att jag funkar som bäst när det krävs mycket av mig. När all min energi och min kunskap används på riktigt. När mitt mod får arbeta på helfart – då är jag som mest levande, närvarande och hel.
Det är när jag kan fixa grejerna med vänsterhanden som jag bli rastlös, lättirriterad, slarvig, ofokuserad och känner mig bortslösad.
Och samtidigt som allt mitt inre väntar på det stora, det unika, det jag förberett mig för hela livet – så drömmer jag mig ofokuserat bort till den vackras famn eller kropp och kärlek någon annan stans.
Avgörande band och tillit eller bara galenskap
När jag andas lite och landar så kommer det andra nära. Bilderna, den tysta kunskapen som bara finns och som jag inte kan sätta rättvisande ord på.
Det blir kristallklart varför han korsat mitt liv och var han ska ta vägen sedan. Varför han tar över, kryper under skinnet och klistrar ihop oss.
Banden är viktiga, avgörande för det som kommer. Vi bygger slitstark tillit och intitution inför varandra, så att vi kan stå rygg mot rygg när det krävs och befinna oss på helt olika platser där emellan.
Utan det som är nu, intensivt och febrilt, nära väldigt snabbt- får vi inte det som vi behöver sedan.
Jag ser honom jobba, ser honom knyta band och skapa nätverk, vet att vi blir som allra bäst ihop när det är tufft och att vi klarar av att hålla varandra uppe och igång.
Och mitt i allt det där blixtrar andra bilder, andra situationer, farligare mark. Och han kommenterar bilderna i mitt huvud utan att jag nämnt dom. Skriver undertexterna.
Det där som alltid följt mig, kunskapen om sedan, som hetsat och skapat så många ångestfyllda nätter, framtiden som den ter sig i mina bilder – det känns lättare att axla utmaningarna och veta att han är en av dom som tillsammans kommer att slåss.
Grunden till mycket är lagd, nätverken utvecklade, nu väntar jag på startskottet. Alla år som det följt mig och som jag tagit steg för steg, allt i mig säger att snart är det äntligen dags. Pengarna som ska komma i mängder, verktyget för allt det andra.
Just det där är väldigt påtagligt – antingen kommer pengamängderna och då är det bara att följa bilderna som följt mig i år efter år och ta tag i det som ska göras – eller så kommer det inga pengar i mängder och bilderna som följt mig genom livet är bara ett tecken på galenskap.
Facit lär komma. Fast det där med tidsuppfattning tycks alltid vara svårt när det gäller mina kunskaper. Jag har fortfarande inte lärt mig tolka tiden rätt – aldrig. Nu kan vara om flera månader.
Ilsket vilse
Är på det klara med att jag finns med en vecka till i hans planering
så lugnet infinner sig.
My god.
Jag fattar det inte, är fortfarande i smått chocktillstånd, hur kan det komma sig att jag blir så osäker på honom och att det tar så mycket plats?
Han ger mig mer bekräftelse än vad någon tidigare gjort och han finns där jämt. Han har aldrig valt bort mig. Han är uppmärksam och tillgänglig. Glittrande och fysisk.
Ändå blir jag osäker när en kommande helg inte är uppbokad eller avstämd tillsammans. Och lugn när den är det.
Det är fan inte sunt det här.
Jag har haft gott om skruvade relationer i mina dar, men hur skruvade de än varit i andras ögon så har jag själv varit på det klara med vad som händer i mig. Känt mig trygg i mig själv.
Men det här är helt utanför mina referensramar. Och jag blir fasen förbannad på mig själv.
Seriöst – vad fan är det som händer?
Far o flyg
Fan fan fan!
Så är han lite kort i tonen och all skön känsla rinner av mig.
Far åt helvete.
Jag skiter i om han har mycket att göra och är på språng mellan möten. Jag skiter i att vi ändå ska höras senare och antagligen ses när han är klar. Jag behöver ha honom strålande mot mig när jag ringer.
Stadigt…
Några djupa andetag, påminner mig själv om att fokusera på det viktiga - och det landar i mig. Remember this.
Needy
Ångest.
Galla i magen.
Jag var mer än inbjuden, det är jag som valt bort – ändå blir jag rädd att han glider ifrån. Att han hittar något roligare att göra än att umgås med mig.
Som att något annat roligt skulle tränga bort allt annat. Så är han ju inte annars, varför sätter det sig i huvudet och kroppen på mig. Som hetsiga taggar?
Sedan hörs vi och han berättar om sin kväll och alla jobbiga känslor rinner av mig – igen.
Jag blir lugn när jag vet att jag är ett av hans centrum. Jag misstänker att jag inte är den första som känner och reagerar så. Men jag är inte van.
Perspektiv
Jag ska lova mig själv lite perspektiv.
Min tid och mina beslut kan inte kretsa kring hans planer, jag har mitt liv i full skala precis omkring mig.
Han är bara en annan människa, en man jag gillar på många sätt, men inte det som får mitt liv att gå.
Vad är det som gör att febern tar över?
Ta kontrollen
Att vakna flera gånger på natten med honom ekandes i huvudet. Det är fan inte normalt, jag måste lugna mig.
Ta kontrollen över den där hetsen inom mig som vill veta: när vi ses nästa gång, vad han vill, vad jag vill, om han ska med, vad han gör nu, vad han gör sen och med vem.
Tills vi bestämmer något – då är jag lugn en stund. Rubbat.
Utforskaren
Vackra – du gör mig glad. Brusigt störd och självmedven.
På något märkligt sätt skulle jag vilja gömma dig för andra och ha allt för mig själv.
Äganderätt – inte en känsla som jag känner igen. Varken när det gäller älskare eller vänner.
Varje dag är som en safaritur i ett landskap där jag aldrig tidigare varit.
Jag blickar förundrat in i mig själv och måste formulera orden, för att överhuvudtaget försöka förstå det.
Ibland känns det som om jag slår knut på mig själv. Varför han? Varför nu? Vad är det som händer med mig?
Och jag tror uppriktigt inte att samma saker händer i honom. Jag tror att han är som jag förut varit när någon kommit in under skinnet.
Jag har antagligen fäst djupt i honom, är viktig, skaver lite och har en egen plats långt under huden. Men det är inte han som vänds upp och ner. Hans liv fortsätter utan hål i luften när jag inte är där. Så som mitt alltid förut gjort.
Sprakande
En dag där det gnistrar. Där hans händer söker sig mot mina armar, axlar eller ett knä. Skrattandes, nära lutandes – en viskning i ett öra och andningens värme dröjer sig kvar. Glitter utan förbehåll, rätt in.
Safe? My ass!
Sprakande.
Och det är han som twistar – min tur att ta det klokt och cool med andra ord.
