I want to breake free
Åhååå vad jag vill att det där andra ska hända nu.
Så att jag helhjärtat kan få ägna mig åt det där som mitt huvud är fyllt av, inte bara lite där och då.
Jag har inte tålamod med det andra, det vardagliga som jag förut brunnit så för. Och jag märker att min rastlöshet börjar gå ut över andra. Inte bra.
Dessutom ett onödigt slöseri med energi. Jag är som en tävligshäst som frustrande skrapar med hovarna i marken i väntan på att få sätta av.
Spring spring spring – släpp hästarna fria! Release meee. I want to breake freee!
Vattenhål
Torkan är över – prisa gudarna.
Nu finns fri tillgång vid ett vattenhål i staden, mycket efterlängtat. VIP-kortet lär glöda. Ett ställe där både nytta och nöje förenas i en underbar blandning.
Samtidigt som det köttsliga livet fått en rejäl nystart händer allt det här andra.
Den lilla vackra och jag har tröskat oss igenom fler och djupare lager de sista veckorna än vad jag gjort med någon annan vän. Ut och in-vänd. Tårar, skratt, ilska, ilska, kramar, uppriktiga gränsdragningar och glädje.
Sedan tog vi steget vi planerat i evigheter. En annan slags registrerat parterskap. Kunde inte ha tajmat företagsstarten bättre. Nu bygger vi nätverket person för person och varumärket steg för steg.
I början nästan i lönndom för att sedan välta er över ända.
Beware out there!
Fejka för framtiden?
Jag är vuxen och jag behöver verkligen ett aktivt och regelbundet sexliv.
Jag får inte det av den vackra, jag vill inte vara ihop och jag finner tydligen inget nöje längre i onenights-krogenragg.
Jag måste helt enkelt se till att bygga kk-relationer igen.
Men det funkar inte om jag ska vara så jäkla lat och låta allt rinna ut i sanden, för att jag tappar flörtintresset efter två mail eller tre sms.
Men hur fasen fejkar man intresse emellan, bara för att behålla tillgången? Jag är dålig på att fejka överlag. Jag går på känsla eller inte.
Big bite
Det var en period, många år, som jag var så rädd för det där jag nu välkomnande väntar på.
Länge som jag flydde undan allt vad inre röster heter av rädsla för vad det skulle kräva av mig. Jag ville inte behöva vara så stark eller ens unik.
Och visst har jag mött utmaningar, stora händelser i livet som innan kan tyckas orimligt att ta sig igenom men som aldrig varit något problem när jag väl varit där.
Jag är sällan rädd längre, inte på det genuina sättet. Jag litar på att jag fixar det vad det än må vara. Inte ens det överväldigande får mig paralyserad.
Jag vet ju att jag funkar som bäst när det krävs mycket av mig. När all min energi och min kunskap används på riktigt. När mitt mod får arbeta på helfart – då är jag som mest levande, närvarande och hel.
Det är när jag kan fixa grejerna med vänsterhanden som jag bli rastlös, lättirriterad, slarvig, ofokuserad och känner mig bortslösad.
Och samtidigt som allt mitt inre väntar på det stora, det unika, det jag förberett mig för hela livet – så drömmer jag mig ofokuserat bort till den vackras famn eller kropp och kärlek någon annan stans.
I luften mellan stegen
Väntar men vill egentligen bara vidare
nästa steg i livet
som vanligt ett nytt liv med det gamla bakom
förutom allt det där viktigaste i livet som alltid följer med
det gör ont i kroppen att vara så redo
och samtidigt hålla igen.
Försöker med förnuft tänka ut vad nästa steg borde bli
om inte det där jag väntar sker
det är svårt eftersom de andra bilderna är så starka.
Något annat i alla fall – något nytt – här kan jag inte fortsätta så länge till.
På något sätt har jag redan lämnat det gamla men inte satt ner foten i något nytt, så jag hänger där i luften mellan stegen. Väntar.
Brytningstid
Sjuktider och softa kvällar, samtidigt bultar det på bakom – mer!
Har varit på ett och samma jobb längre än någonsin och jag borde vilja vara kvar minst ett år till, men inuti mig är jag klar. Dags att bryta upp igen och rikta energin åt andra håll.
Problemet är att jag vet vad jag väntar på och att det inte är något som jag styr över själv. Jag som alltid brukar styra mina steg när det är dags.
Gnistan saknas i det jag gör nu och allt mer energi och tankemöda läggs på det som borde komma sen, snart. Bilderna är starka.
Jag har svårt att vänta, svårt med tålamod. Energin tryter, blir rastlös och obefogat irriterad på omständigheterna omkring.
Jag är fullt redo för att sätta tänderna i det andra, det som ännu inte är. Kom nu, så jag kan lämna det här och använda mig själv fullt ut.
Förmultna och nya liv
Jag har nog lättare än de flesta att lämna saker bakom mig, jag ältar sällan sådant som en gång var eller fastnar i romantiserade tillbakablickar.
Men det är inte så att jag förtränger eller skärmar av, jag är nog bara ovanligt bra på att jobba mig igenom sådant som skakar om mig. Jag tar mig an känslor, nästan frossar i dom, analyserar, hänger mig och bekräftar.
Det finns gånger som jag gråtit oceaner, flera dagar i sträck. Eller andra då jag i mörker krypit ihop i fosterställning och låtit väggarna pressa mig inåt. Ofta låter jag sömnen och de talande drömmarna läka mig, i långa samtal som tar vid ena natten där den andra slutade.
Ganska snart kommer man ut på andra sidan, mer hel och varm. Stadig och säker på vad man lämnat och vart man är på väg.
Nu är jag mitt i processen, känslor som växlar hej vilt och sömnen som slukar mig. Sorg över att lämna det febrigt magiska som varit och lättnad över att det täta blir mindre tätt.
Jag börjar ana stigen framför. Något mer fast, något mer luftig. Vänskap på riktigt men inte unik. Inte så hudlöst men ändå generös. När jag är igenom så är jag igenom. Några backlash kan det bli men även dom kommer jag ta mig an med hull och hår.
Det blir något annat och det som var får dö.
Effektiv bearbetning
Det kommer antagligen inte kunna bli som förut igen, det här verkar svårare att komma över än den gången för länge sedan som vi hade sex.
Trots att vi nu borde stå så mycket stadigare.
Någonstans känner jag mig lurad, jag trodde att vi var bättre vänner, mer slitstarka, att jag var viktig för honom på riktigt och att han inte skulle släppa det vi hade.
Men tydligen så var vår vänskap inte särskilt speciellt i hans ögon. Det svider mer och betydligt djupare än att han inte vill dela säng. Och är svårare att bortse ifrån.
Allt det andra omkring oss? Det känns lite som att göra slut utan att berätta det för någon, hålla något slags sken uppe och låta tiden gå tills det inte är konstigt längre att vi inte är nära.
Och ja, jag sörjer. Ena stunden i ilska och andra i stillhet. Och så övermannas jag i microkorta stunder av brutal svartsjuka gentemot eventuella kvinnor som kommer att fylla min plats.
Men jag är ju bra på det här, att hängivet jobba mig igenom alla lager av känslor för att sedan komma ut på andra sidan. Känsloeffektivitet? Få genom åren som hängt med i svängarna där.
Vägval
Ska sommarens flörtiga och täta tas ett steg vidare eller ska det lämnas bakom.
Ska det petas i eller lämnas ifred.
Jag ser hans mun när jag blundar och ler strålande när jag ser honom. Vi växlar konstant blickar över huvudet på alla andra. Han ser lika förtjust ut när han ser mig och hans händer söker sig ofta mot mig.
Stunderna då tiden stannar har varit fler och kommit med tätare intervall och min kropp ger på eget bevåg alla signaler den kan.
Det ligger i luften, men snart är han väck igen. Vart fasen står han? Vill jag veta? Ska orden formas eller hållas tysta.
Nu eller inte?
Blottlagd snart
Här kommer orden osminkade minns det om ni tar dom till er. Det finns stunder som han gör mig ledsen och där jag egentligen vill be honom fara och flyga, men han har ingen aning.
Det handlar om andra vänner som han naturligt tar i och som han på ett självklart sätt upplåter sängplats till. Han skulle aldrig göra det åt mig. Inte på det bekväma sättet.
Det är då jag undrar vad för slags vänner vi är egentligen. Varför han håller den distansen till mig men inte till henne, eller henne. Och det gör ont, avståndet.
Det är då jag inte vill prata med honom mer. Vill stänga bort honom. Jag undrar om jag kan.
Kanske blir det en scen någon gång, då kommer allt bara välla fram och inget blir som innan. Sårade känslor som blottar allt det andra bakom. Sanning. Kanske är det dags snart.
