Proportioner
Herregud, lilla vän.
Jag har levt länge, är gift och skild om vartannat och har gått igenom stort och smått, det är ju inte direkt så att jag ligger sömnlös om nätterna och gråter.
Jag bara känner lite. Gör det inte större än vad det är och inte dig heller. Du och det som rubbas är bara grädde på moset, lite krydda i det som annars är min grund.
Jösses liksom, lilla vackra man, relax. Det är jag som är dramaqueen, inte du.
Vägval
Ska sommarens flörtiga och täta tas ett steg vidare eller ska det lämnas bakom.
Ska det petas i eller lämnas ifred.
Jag ser hans mun när jag blundar och ler strålande när jag ser honom. Vi växlar konstant blickar över huvudet på alla andra. Han ser lika förtjust ut när han ser mig och hans händer söker sig ofta mot mig.
Stunderna då tiden stannar har varit fler och kommit med tätare intervall och min kropp ger på eget bevåg alla signaler den kan.
Det ligger i luften, men snart är han väck igen. Vart fasen står han? Vill jag veta? Ska orden formas eller hållas tysta.
Nu eller inte?
Oschysst
Ja herregud grönöga, vi kommer väl bli ihop. Det ligger så nära.
Umgås så enkelt. Åka runt i bilen, laga mat, umgås med ungarna, dela på en punkbärs, lånar en tröja med hans lukt i och samtidigt det där suget i maggropen mest hela tiden. Jag vill ta på honom, hans ansikte. Kroppen som reagerar fullt ut bara av att hans hår på armarna råkar snudda vid mig när han växlar.
Men sen då? Jag kommer ju inte vilja allt det där som han sedan kommer att vilja.
Det är antagligen inte schysst att gå in i det när jag redan från början anar hur det kommer sluta, men jag kommer göra det ändå.
På riktigt?
Det är väldigt osmart att bli förälskad i en som honom. Det finns liksom inget för mig att få ut av det. Men det är väl just därför jag påverkas så.
När vi ses vet jag ju precis vad vi har och inte har.
Det är kul, nice, småflörtigt, skrattigt, fokuserat eller bara skönt soft, en man guld att hänga med. En bästa vän.
Jag blir bekräftad och känner mig snygg, smart och glittrande. Är fullt ut bekväm med vem jag är i hans ögon och kan fokusera på det jag ska.
När vi inte ses blir avståndet i mig enormt.
Det är som om han äter sig in och tar över lugnet i mig. Alla tankar som måste formuleras och analyseras. Alla känslor som får orimliga proportioner.
Jag påverkas inte på det sättet när han är rätt framför mig.
Jag blir inte torr i munnen eller får tunnelseende. Jag drabbas inte av hjärtklappning eller plötslig åtrå. Jag känner inte så mycket konstigheter över huvudtaget när han är där.
Hur kan det då komma sig att han tar så mycket plats när han inte är?
Kärlek
Jag älskar nog, så som jag kan älska.
Jag skriver, brottas, känner och ältar – det betyder inte att jag skulle välja honom. Jag fungerar inte så.
När jag blundar finns han där, den vackra munnen, rovdjursflinet och glittret i ögonen. Hans röst och rörelser. Det är inte så många män genom åren som funnits med mig när jag blundar.
Men jag vet också att det jag älskar med honom skulle försvinna om vi parade ihop oss. Det är på riktigt. När tvåsamheten fångar in fria män och fångar in mig så förvinner saltstänket ur luften och istället blir det lätt kvavt.
Efter många försök och många turer så vet jag det. Och jag vill inte förlora det vi har. Det finns andra män jag kan älska, andra män jag kan möta med min kropp. Men honom vill jag få fortsätta att påverkas av.
Jag vet att ni inte förstår. Att de flesta av er skulle säga – du älskar ju, vad är du rädd för? Släpp sargen och kom in i matchen. Blotta ditt hjärta och hoppa!
Haha! Jag är inte rädd att blotta mig, eller att blöda. Jag är bara rädd att sluta älska, så som jag gjort så många gånger. Jag vill få värna honom. Det är omsorg för mig.
Tänker inte säga at jag vet hur det slutar. Jag misstänker att det bara är början vi sett. Det kommer finnas många år av närhet mellan oss. Närhet som förändras, blir tätare ibland och luftigare ibland.
Det finns ett par som varit nära länge, män som av olika skäl inte är det längre. Den ena gick för gott för att jag inte älskade som han ville och förtjänade. Den andra var bara ibland, och tillslut blev det äntligen storstopp.
Jag vill inte göra om mina misstag. Något måste man väl lära genom åren? Jag vill värna honom. Inte trixa, strula, finta, hålla. Det spelar ingen roll att han har många år kvar att lära det samma. För även om han tar förvånansvärt mycket ansvar och ibland är oförskämt mogen – så känner jag igen mig själv allt för väl i honom.
Han håller mig, så som jag har hållit andra. Lite lina, vevar in när det börjar dra iväg, släpper ut när det sprattlar för mycket. Jag vet det, men jag väljer en annan väg.
Luftfilter som fäster mig
Jag var gift i hyfsat många år, för att vara mig i alla fall.
Varje gång jag åkte någonstans fanns en sorg i mig för att jag tyckte det var skönt att maken inte var med. Hans krav på uppmärksamhet, närhet och gensvar höll på att sätta sig i halsen på mig och kväva mig.
Nu känner jag istället en stor saknad efter den lilla vackra. Skulle vilja blanda palmerna och den varma nattluften med hans skratt.
Män som älskar för mycket vill ha hela tiden. De män som fastnar på djupet är de som inte kräver något av mig.
Kanske är det friheten som gör mina känslor så starka. Jag vet att han aldrig kommer fästa mig vid jorden med löften och hårt knutna band.
Det är samma sak med de andra fåtal män som ätit sig in och tagit en egen plats under min hud. Ingen av dom skulle kräva mig som pris eller pant.
Ingen skulle tränga in mig i för små skor.
Eller om det är jag själv som gör det när jag blir ihop med någon på riktigt. Och därför måste hålla emot lite. Män som inte kräver behöver jag inte hålla emot.
Leka?
Och visst undrar jag. Han är verkligen vacker.
Ung och vältrimmad. Uppskattad i alla sammanhang och ovanligt social. Samtidigt som han passar in överallt så skapar han helt sina egna ramar. Minst lika mycket barbapappa som mig.
Sexuellt spelar han på båda planhalvorna och utvecklar nya. Uppvaktad till tänderna av alla sorter.
Men när han ser mig glittrar han intensivt. Ögonen söker sig mot mina i alla sammanhang och hans kropp vänder sig mot min oberoende av övrigt sällskap.
Oavsett vad han säger: han börjar bli förälskad på riktigt. Jag ser det, känner det och kickar på det. Föder mig på blicken i hans ögon.
Varför jag?
Jag är inte dum, jag vet att jag har något som uppenbart attraherar en viss typ av män. Men ändå. Det är skillnad på attraktion och förälskelse – särskilt för genuina rovdjur som han och som mig.
Jag vet inte vilken väg allt tar, men jag är inte särskilt skraj. Männen som tagit plats djupt under huden och tatuerat mig har aldrig kostat mig mer än det smakat. Kanske blir det här första gången, men i så fall är det väl helt enkelt min tur.
Men ännu ingen kropp. Och ju mer förälskad han blir desto mer lär han anstränga sig för att hålla sig ifrån det inslaget. Det gör inget, jag kan vänta och roa mig med andra under tiden.
Jag brukar alltid försöka vara ärlig mot mig själv: det är precis så här jag vill ha det.
