Vems nära
Inte opåverkad och inte helt cool med vad som helst, men jag jobbar på det.
Att hantera när han flörtar med kvinnor som finns i våra kretsar, jag är inte helt bekväm. Men jag gör det ju själv med män på samma avstånd. Och så måste det få vara.
Det finns gränser och dom uttalar jag tydligt. Sådana som står mig för nära och som jag inte vill att han ligger med. Gränser som han respekterar rätt av, även om han inte alltid förstår.
Men vi kan ju inte gränsa upp hela vårt nätverk, då vore det ju som om vi knullade varandra. Så vi botaniserar fritt utanför det allra närmsta.
Och förstår samtidigt att det inte alltid är helt enkelt att hantera. Att ena stunden stå sida vid sida genom vad som helst, en annan ha tryckt svettiga kroppar mot varandra och hoppat med till timslånga konserter och ytterligare någon ha smågnabbats och utan blygsel provat ut kläder i mängder inför utgång – för att sedan se den andra tätt ihop med någon annan.
Han kan beskriva precis hur den senaste älskaren rörde vid mig eller viskade mig i örat. Som om varje detalj blir synlig för honom och att han finner något perverst nöje det. För egen del går jag hellre undan än ser det samma.
Vi är olika.
Fejka för framtiden?
Jag är vuxen och jag behöver verkligen ett aktivt och regelbundet sexliv.
Jag får inte det av den vackra, jag vill inte vara ihop och jag finner tydligen inget nöje längre i onenights-krogenragg.
Jag måste helt enkelt se till att bygga kk-relationer igen.
Men det funkar inte om jag ska vara så jäkla lat och låta allt rinna ut i sanden, för att jag tappar flörtintresset efter två mail eller tre sms.
Men hur fasen fejkar man intresse emellan, bara för att behålla tillgången? Jag är dålig på att fejka överlag. Jag går på känsla eller inte.
Vägval
Ska sommarens flörtiga och täta tas ett steg vidare eller ska det lämnas bakom.
Ska det petas i eller lämnas ifred.
Jag ser hans mun när jag blundar och ler strålande när jag ser honom. Vi växlar konstant blickar över huvudet på alla andra. Han ser lika förtjust ut när han ser mig och hans händer söker sig ofta mot mig.
Stunderna då tiden stannar har varit fler och kommit med tätare intervall och min kropp ger på eget bevåg alla signaler den kan.
Det ligger i luften, men snart är han väck igen. Vart fasen står han? Vill jag veta? Ska orden formas eller hållas tysta.
Nu eller inte?
Konturer av fast mark
Skratt och mycket tid men jag känner mig nykter när jag ser honom. Inte flörtigt påverkad.
Han däremot flörtar och ligger med allt just nu. I förbifarten och jag blir inte det minsta sugen på honom, jag har sällan känt behov av någon ensamrätt, men jag vill alltid vara förstahandsvalet. Unik.
Han har inget förstahandsval, han vill ha alla utan inbördes rangordning. Dessutom lyckas hans glitter och uppslukande närvaro locka dom flesta med i säng. Samtidigt som han har henne far han fram som en lekande orkan. Öppet, inga lögner.
Inombords skakar jag tveksamt på huvudet. Lite full i skratt men också med distans. Riktigt så där kan jag väl inte ha varit?
(Närmare tjugo älskare på en sommar när jag var precis lika gammal som han, hur gick det till annars om inte skrattande, glittrande och i förbifarten?)
Jag gillar den fasta mark som nu anas under fötterna. Jag gillar att jag inte hörde av mig som jag brukar, för att jag helt enkelt inte tänkte på det. Jag gillar att han sms:at utan att jag märkt det. Jag gillar att jag senare kan ringa mitt i natten och prata bort en timma.
Avtryck
Jag är äldre, har fortfarande aldeles för många kilon, gravitationen gör sitt och huden är inte lika lätt att ha att göra med – ändå är jag antagligen snyggare än jag var som yngre.
Inte klassiskt vacker, inte särskilt söt, men tydligen hyfsat snygg. Jag är en sådan som många lägger märke till. Jag vet vad jag trivs i och i vilka sammanhang jag gör mig bäst.
En gammal bekant kom fram till mig här om dagen, hon hade inte känt igen mig först utan tänkt – vilken cool kvinna – gud vad snygg!!! Det är ju självklart kul att höra.
Jag förstår det inte riktigt, varför. Men jag ser det ju nästan dagligen i andras ögon, på stan, i affären, på krogen, på väg. Olika åldrar visar det på olika sätt, liksom kvinnor och män. Uppskattning, intresse, flörtigt trevliga.
Att hitta tillbaks till min kropp, min kåthet, mitt skratt, min rythm. Att vara mitt i sig själv och hungrig. Det gör én tydligen snygg på något vis. Det är alltid lättare att göra avtryck som singel.
Det där i pannan – som står knulla.
Boys boys boys
Det har inte varit så mycket hål de här veckorna efter den lilla vackra. Jag trodde att jag skulle längta sönder mig men jag har haft mina tankar på så många olika håll och han har varit så nära ändå.
Ingen hets, bara närvaro.
Men så är han tillbaks och vilan blir mindre. Lite retning, rastlöshet, irritation - vaffan kommer han inte raka vägen till mig för?
Vad handlar det om. Han har ringt mig i tid och otid. Jag vet att han saknat mig, antagligen mer påtagligt än vad jag saknat honom.
Men något är annorlunda i mig. Istället för att känna det där svårkontrollerade välla upp i mig blir jag småirriterad och vägrar sitta och vänta.
Ringer grönöga. Han vill roa sig med mig. Han är snygg och min kropp blir glad. Ibland behöver det inte vara krångligare än så. (Även om ja – jag vet, det ÄR krångligare än så – han vill mer. Han vill sova över, käka frukost, åka på utflykt, planera helgen och jag känner mig som en usling när jag klär påmig och går.)
Men den tankarna vandrat några extra varv omkring är exstrulet. Jag måste få honom. Men han är inte den enklaste att få dit jag vill. Han har på något märkligt sätt fått för sig att jag är en annan slags tjej, en sådan han vill ha på pedistal. Så han måste få tro att det är han som fäller mig.
Suck. Varför ska det vara så svårt att bara få ligga?
Männen
Högoddsarn lär förbli en fantasi, ett märkligt sammanträffande men det var roligt.
Med grönöga är korten lagda på bordet och han säger sig finnas tillgänglig på mina premisser, vi får se hur det är med det. Jag tvivlar på uthålligheten i det men är väl glad så länge de varar. Jag gillar hans ögon fästa i mina och händerna på min kropp.
Exstrulet ska jag ha. Jag vill, vill, vill. Ingen ska få veta. Jag går ju igång bara av att se honom, han ser så sjukt brutal ut. Nu ska han släppa till också, vilket jag tror är lugnt så fort han förstår att jag bara vill leka i smyg.
Lillvackra. Well. Han fungerar väl på många sätt som mannen i mitt liv: den snygga killkompisen som det finns något under ytan med och väl egentligen inte är säker på vart man ska hamna jämt, samtidigt är han ju bögkompisen som nästan är min bästa girlfriend.
Det är med honom jag pratar om allt det andra innan jag somnar. Det är med honom jag sitter i soffan och glor på film eller är på krogen o spanar på killar. Det är med lillvackra jag funderar på bästa läppstiftet eller testar av vilka kläder som funkar bäst. Men det är också vi som ibland slirar iväg på aldeles för intimt sexprat eller blir lite för sensuellt fysiska med varandra.
Vi är mest nära o fysiska när vi är trygga med att inget kommer hända, när massor av andra är med, när vi är nyktra, när någon dejtar en annan, när han har sina gaydagar, eller vi vet att var och en måste hem till sitt. När vi är ensamma och onyktra är det fysiska avståndet stort.
Fasen vad jag håller på – och fasen vad jag gillar det.
Högoddsare
Alla dessa män och märkliga sammanträffanden.
Det finns en högoddsare – så sjukt snygg. Under några dagars sus och dus möttes vi på en liten ort, sprang oplanerat på varandra upprepade gånger bland tiotusentals andra rusiga personer. Jag visste inte ens hans namn men vi fick kontakt och delade en hel del upplevelser där och då.
Flera veckor senare är jag på tillfälligt besök i en helt annan stad och sitter på en halvtom pub och så bara finns han där, det är som en dålig film. Båda undrar skeptiskt hur fasen det är möjligt. Ägnar timmar åt prat över ett par öl.
Han är för snygg för mig. Så jag vågar inte flörta, vi pratar o pratar o pratar. Lämnar kontaktuppgifter och kramas hejdå. En sådan där märklig upplevelse mitt i det som är livet. Kanske ses vi aldrig mer, kanske gifter jag mig med honom – fan vet.
Lite distans
Ha! Det kanske löser sig ändå.
Efter att ha nojat ett tag om hur seriös grönöga egentligen är och dragit ut på att höra av mig, tog jag äntligen tag i det och ringde.
Och han var underbar och trevlig men inte överdrivet angelägen. Hade en del att göra. Vi kunde ju höras senare eller dagen efter.
Släpig distans i rösten och jag blev aldeles lycklig.
Bunden
Han har inte frågat något om en framtid och jag har inte lovat något. Vi har precis börjat träffas. Han kan inte veta än om jag är personen som han vill umgås med om en vecka eller några månader.
Så varför får jag dåligt samvete?
För att jag vet att det spelar ingen roll ens om jag blir kär, jag kommer ändå inte vilja tvåsamheten. Jag vill inte drömma om gemensamma semestrar eller känna mig manad att stämma av mina planer en fredagskväll. Jag vill inte känna den där strängen i ryggen som säger att det nog är dags att skicka ett sms eller höra av sig.
Jag får lätt ångest bara av insikten att jag måste prata om det med honom. Jag vill inte prata, jag vill leka och tramsa. Knulla och skratta. Flörta och dansa.
Jag vill inte vara bunden ens med spindelvävstunna trådar. Fan.
