Sotis
Och så attacksvartsjuka i hela magen.
Det är två kompisar, dom är nog lika tighta som jag och den lilla vackra. Vi umgås i samma kretsar. Henne har jag känt länge, honom mer nyligen.
Och jag flörtar med honom. Rejält. Ensamma över ett glas vin, mycket prat på krogen eller en stund på chatten. Antingen händer något snart, eller också inte.
Och den lilla vackra flörtar med henne. Inte ens lika mycket. Jag tror inte att hon är mer än smickrad av hans uppmärksamhet. Och jag tror inte att han blir särskilt intresserad av henne på riktigt. Mest bara roligt så där.
Och ändå gillar jag det inte alls. Nej, inte alls faktiskt. Jag vill göra, men jag vill inte att han ska. Säger förstås inte ett knyst om det.
Var fasen kommer den här svartsjukan ifrån – innan jag lärde känna honom har jag aldrig känt det. Det måste ju betyda något som inte är helt sunt.
Skriket
Ser bara närbilder av hans ansikte på näthinnan och äger en kropp som sänder honom signaler på eget bevåg genom luften, drömmarna och tankarna.
Det är som revor i huden där dimliknande ångor snirklande söker sig fram mot honom och ett tyst skrik vibrerar i kroppen, stående på ett berg och blöder. Amazonlikt med rak rygg och breda axlar.
Filtret jag trodde var, är inte där.
Hans mun, hans vackra vassa tänder. Bit mig – i läppen halsen o pulsådern. Låt tungan fylla hela min jävla gom. Fuck it. Fuck. Wanna fuck?
Nej visst ja, senast tyckte han ju inte att vi skulle och jag kommer aldrig be och böna. Är inte mer punk än att det fasen är han som får ta initiativet nästa gång.
Vart fan är stenarna att krypa under? Paus, luft, nu. Rikta dina strålkastarögon åt ett annat håll en stund och låt mig skrapa ihop lite värdighet inför mig själv.
Bandet mellan oss håller han hårt och tight inrullat. Inträngd i ett hörn och med värkande leder flackar blicken min åt alla håll, han där, eller den där? Många broar byggs att fly till.
Avsminkat
Kanske borde jag fråga vad som hände i honom de där dagarna, kanske borde vi prata ut ordentligt och inte bara gå vidare.
Men inte heller nu har jag lust att rota runt. Det känns enklare och friare samtidigt som jag på mitt sätt älskar honom. Lilla vackra.
Jag inser nog att de köttsliga männen i mitt liv måste finnas på andra håll, även om han på många andra vardagliga sätt fungerar som mannen i mitt liv.
Men det som varit har förändrat något i mig. Inte helt vidöppna dörrar och därmed inte borderlineattached.
Så vidöppen rätt in i själen, totalt osminkad som jag varit med honom har jag tidigare bara varit med ett par stycken, och då endast under stunderna vi var nakna. Det finns något tunt mellan mig och honom som inte fanns där förut, ett filter.
Jag vet inte om han märker skillnaden.
Jo det gör han, även om han inte sätter ord på det. Han söker efter något i mig. Intensivt närvarande, koketterande och nästan febrigt kontaktsökande. Han letar.
Jag tror inte han kommer att hitta det igen. Stor lättnad och lite sorgligt kanske.
Förmultna och nya liv
Jag har nog lättare än de flesta att lämna saker bakom mig, jag ältar sällan sådant som en gång var eller fastnar i romantiserade tillbakablickar.
Men det är inte så att jag förtränger eller skärmar av, jag är nog bara ovanligt bra på att jobba mig igenom sådant som skakar om mig. Jag tar mig an känslor, nästan frossar i dom, analyserar, hänger mig och bekräftar.
Det finns gånger som jag gråtit oceaner, flera dagar i sträck. Eller andra då jag i mörker krypit ihop i fosterställning och låtit väggarna pressa mig inåt. Ofta låter jag sömnen och de talande drömmarna läka mig, i långa samtal som tar vid ena natten där den andra slutade.
Ganska snart kommer man ut på andra sidan, mer hel och varm. Stadig och säker på vad man lämnat och vart man är på väg.
Nu är jag mitt i processen, känslor som växlar hej vilt och sömnen som slukar mig. Sorg över att lämna det febrigt magiska som varit och lättnad över att det täta blir mindre tätt.
Jag börjar ana stigen framför. Något mer fast, något mer luftig. Vänskap på riktigt men inte unik. Inte så hudlöst men ändå generös. När jag är igenom så är jag igenom. Några backlash kan det bli men även dom kommer jag ta mig an med hull och hår.
Det blir något annat och det som var får dö.
Que?
Så vad är problemet egentligen? Obesvarad kärlek, det är knappast första eller sista gången i världens historia.
Men han är ung, ovarsam med det som inte händer så ofta – för honom är fortfarande allt möjligt och allt utbytbart. Även jag. Det är vad som svider mest – jag vet att han älskar mig på sitt sätt och ändå är jag utbytbar. Så som andra varit för mig.
Om man tror på någon slags karma så förtjänar jag det jag får. Att trilla dit på den värsta ever.
Han är ju densamma idag som igår. Vad är det som är väsenskilt i mig? Uttalad kärlek. Men jag är ju fan vuxen, det finns värre saker än obesvarad kärlek – att inte känna alls eller sluta älska.
Ändå, jag behöver filter. Vila från hans glittrande ögon och vackra mun. Distans.
Utan sedan
Jag får ju ge honom en eloge i alla fall, han gör vad han kan för att hitta balansen och inte tappa mig.
Det är ju inte hans fel att jag känner mer och han ryggar inte inför det.
Tänkte väl också att det kunde vara bra att ses över kaffet så som han föreslog. Han tar oss på allvar och det kändes helt okej att ses, rätt skönt just då i solen, bakom mörka glasögon utan massor av ord.
Ett varsamt hejdå på hans väg till tåget, bekräftelse kring planerna om sedan och så en tid borta igen.
Jag kunde inte skydda mig mot sorgen efter. Det kan ju inte komma att funka som förut för mig. In i skalet och backa under stenen. Han får dansa vidare utan mig.
Stopp
Han vill ju inte att något ska förändras men jag tror inte att jag kan gå tillbaka dit jag var.
Det är förändrat och jag vet inte vad som då finns kvar. Sorg och distans.
Jag har varit naken i alla fall, vet i magen att jag gjorde rätt även om det innebär att det magiska och det nära inte längre får plats. Tror inte att han har en aning om vad det innebär.
Spets med udd
Jag drog det till sin spets så att orden var tvungen att formas. Det känns lite sorgligt nu. Allt förändras och det är jag som måste lägga in filter.
Med filter emmellan blir det inte samma sak. Inte lika glittrande eller nära. Kanske blir det något annnat härifrån, eller så rinner det ut i sanden nu.
Jag vet faktiskt inte om jag vill mer.
Lyckokemi
Well, jag försöker hålla fast vid lite svalka. På något sätt når det fram för han är mer angelägen, sökande, planerande. Växlar mellan ungt trevande leenden och riktiga charmkavalakader.
Men om jag ska se sanningen i vitögat så är jag strax lika uppsnurrad som vanligt.
Vi har så jäkla kul ihop helt enkelt. Skrattet och glittret och långa närvarande samtal. All lyckokemi i kroppen fullkomligen flödar.
Jag knarkar honom. Utan att det egentligen är något konstigt vi håller på med.
Och sedan blir det tomt stiltje. Det är skönare att ses. Så vi ses, och ses och ses. Det är där min svalka bränns bort.
Change – yes we can
Varma och mörka sensommarnätter, med tyngd i mitt centrum igen. Att njuta av en egen stund och lyssna på stadens brus nedanför. Ett stort lugn som alltid precis innan förändring. Som ett djupt koncentrerat andetag i hela själen.
Det har varit mycket otåligt kli innan, rastlöst väntande och nu verkar det vara dags. Vad är dags? Bära eller brista men otvivelaktigt bara en väg framåt.
Jag känner mig inte längre ens säker på att det har med den lilla att göra. För mitt filter är på nu, skeptisk distans till honom och jag tror inte att han river det så lätt.
Har ingen lust längre att tramsa iväg med honom i rusig dans eller bländas av vårt glitter. Det har varit tillräckligt med avstånd för att få mig att nyktra till efter många månader av förvirring. Fokuserat, som jag gjort ett par gånger förut, inte ens med sorg.
Jag vet inte vad. Jag vet bara att det är något annat och att jag kommer att göra det till hundra procent.
