Skriket
Ser bara närbilder av hans ansikte på näthinnan och äger en kropp som sänder honom signaler på eget bevåg genom luften, drömmarna och tankarna.
Det är som revor i huden där dimliknande ångor snirklande söker sig fram mot honom och ett tyst skrik vibrerar i kroppen, stående på ett berg och blöder. Amazonlikt med rak rygg och breda axlar.
Filtret jag trodde var, är inte där.
Hans mun, hans vackra vassa tänder. Bit mig – i läppen halsen o pulsådern. Låt tungan fylla hela min jävla gom. Fuck it. Fuck. Wanna fuck?
Nej visst ja, senast tyckte han ju inte att vi skulle och jag kommer aldrig be och böna. Är inte mer punk än att det fasen är han som får ta initiativet nästa gång.
Vart fan är stenarna att krypa under? Paus, luft, nu. Rikta dina strålkastarögon åt ett annat håll en stund och låt mig skrapa ihop lite värdighet inför mig själv.
Bandet mellan oss håller han hårt och tight inrullat. Inträngd i ett hörn och med värkande leder flackar blicken min åt alla håll, han där, eller den där? Många broar byggs att fly till.
Vägval
Ska sommarens flörtiga och täta tas ett steg vidare eller ska det lämnas bakom.
Ska det petas i eller lämnas ifred.
Jag ser hans mun när jag blundar och ler strålande när jag ser honom. Vi växlar konstant blickar över huvudet på alla andra. Han ser lika förtjust ut när han ser mig och hans händer söker sig ofta mot mig.
Stunderna då tiden stannar har varit fler och kommit med tätare intervall och min kropp ger på eget bevåg alla signaler den kan.
Det ligger i luften, men snart är han väck igen. Vart fasen står han? Vill jag veta? Ska orden formas eller hållas tysta.
Nu eller inte?
Enough – please
Jag vill få behålla den här känslan ett tag. När det är njutningsfullt att sitta i min egen soffa en helgkväll utan att något särskilt händer.
Sedan den lilla dök upp har det varit dåligt med det. Och jag är rädd att rastlösheten kommer tillbaks i samma stund som honom.
Så samtidigt som jag saknar honom och tycker det ska bli kul att han snart är hemma, så vill jag det inte alls. Tänker att han kunde hålla sig borta ett bra tag till.
Jag vill få vara glad med honom, mysa i soffan, smida planer, skratta och glittra, men jag vill inte bli uppsnurrad igen.
Jag vill njuta av en egen kväll i soffan även när han är tillgänglig och inga planer är uppgjorda.
Det där bruset – det räcker nu. Lite svalka tack.
Klara stunder
Substanser upp och ner, jag vet ju att jag påverkas lite mer än många andra av det som kroppen själv producerar. Bipolär light.
Jag gillar att vara glad, att mycket händer omkring mig och med en lagom dos av akutstress. Jag gillar när det pumpar ut endorfiner, serotenin och dopamin och jag kan kicka på mina egna sammanhang.
Men så lugnar det ner sig lite, vardagen blir lite mer vardagslik och det som förut pumpats ut i strid ström flyter istället stilla. Då blir det grått och långsamt. Jag blir trött och lite fulare. Och vill gömma mig under täcket tills kroppen fått ordning på substanserna igen.
Jag är van att hantera det för egen del och blir sällan särskilt stressad av det längre. Jag känner igen mina mönster och försöker hålla lite koll på det. Mina upp-perioder är alltid betydligt längre än mina down så på det stora hela går jag plus. Och när det är dags att helt byta sammanhang brukar jag göra det.
Men ibland blir kurvorna brantare. Det har hänt ett par gånger i mitt liv att jag börjat tappa kontrollen över upp och ner och istället bara åkt med i bergodalbanan. När jag vill att det ska gå upp - upp hela tiden och en volt bara får det att hisna förtjust i magen.
Jag är och tummar lite där nu. Jag finner ingen tjusning alls i mina down-dagar. Kan inte njuta av att göra ingenting eller sträcka ut mig redan tidigt en kväll. Trots att kroppen skriker efter sömn och stillhet retas det under huden och jag vill göra något annat. Ut. Män. Dans. Flört. Skratt. Girlsen. Fika.
Jag triggar ju till och från jämt. Ofta med jobb. Men då är det hanterbara vågor. Att jag nu börjar närma mig andra gränser – jag vet ju att det är den lilla vackra. Ihärdigheten i det. Att det inte lägger sig på riktigt. Att det fortsätter att retas och sporras. Dopamin som kickar i lite hela tiden. Endorfiner som flödar.
Jag har ju gjort det en gång förut. Jag lyckades hålla det i schack den gången. På och av under många år. Men där var hela vardagen ett avstånd. Nu finns det mitt i.
Jag tror att jag behöver en stund av klarhet.
Vill ha honom
Den finns inte en enda typ av kvinna som han inte går igång på, dessutom en del slags män. Han kickar glatt på sex, öppet, leende, okomplicerat och helt utan skuld. Det är ren konst att se hur han fångar in dem med sin totalt avväpnande och uppslukande flört.
Och för egen del är jag mer omsvärmad än jag kan minnas att jag någonsin tidigare varit. Jag är uppvaktad av i stort sett alla män som har någon slags relation till mig. Närmanden som för mig kommit helt ur det blå. Syskons vänner, kollegor, gamla flörtar, kompisar. Ja, jag vet att lillvackra gillar att vara mig nära, att våra kroppar söker sig mot varandra, behagligt och sensuellt.
Han är inte sotis även om han markerar mig, jag är i första hand hans. Vår tid, vår grej är inte som allt det andra. Han är rädd om det, gör val och vårdar oss. Visar mig på otaliga sätt att jag går först. Jag tror faktiskt att jag är den viktigaste i hans liv sedan ett tag tillbaks.
Men han kan låta bli mig. Hur kommer det sig att han kan låta bli mig?
Drömmer han också när tankarna får löpa fritt? Eller är det så att det fysiska han känner för mig är lätthanterligt, inget som egentligen bråkar med honom? Att han inte har svårt att välja vänskapen före det andra.
Fan, jag har svårt. Jag vill bara ha honom. Tur med avståndet nu.
My drug of choice
Jag känner mig ensam utan honom. Avskärmad - trots alla mina andra fina, underbara o bästa som finns här.
Jag går runt lite som en ledsen hundvalp, och vill inte att någon ska se och märka det. Låter bli att gny helt enkelt.
Risken är jag kommer hänge mig åt både grönöga och den braiga – bara för att minska tomheten lite.
Sex is my drug of choice – i know.
När kåtheten bränner och en mans händer gör vad de kan för att ta fatt den, då försvinner saknad bakom brusande ljus. Jag finns mitt i min egen kropp, i ett blankt nu och tänker varken på förut eller sedan. Och så går jag ett par dagar på alla frigjorda endorfiner.
Boys boys boys
Det har inte varit så mycket hål de här veckorna efter den lilla vackra. Jag trodde att jag skulle längta sönder mig men jag har haft mina tankar på så många olika håll och han har varit så nära ändå.
Ingen hets, bara närvaro.
Men så är han tillbaks och vilan blir mindre. Lite retning, rastlöshet, irritation - vaffan kommer han inte raka vägen till mig för?
Vad handlar det om. Han har ringt mig i tid och otid. Jag vet att han saknat mig, antagligen mer påtagligt än vad jag saknat honom.
Men något är annorlunda i mig. Istället för att känna det där svårkontrollerade välla upp i mig blir jag småirriterad och vägrar sitta och vänta.
Ringer grönöga. Han vill roa sig med mig. Han är snygg och min kropp blir glad. Ibland behöver det inte vara krångligare än så. (Även om ja – jag vet, det ÄR krångligare än så – han vill mer. Han vill sova över, käka frukost, åka på utflykt, planera helgen och jag känner mig som en usling när jag klär påmig och går.)
Men den tankarna vandrat några extra varv omkring är exstrulet. Jag måste få honom. Men han är inte den enklaste att få dit jag vill. Han har på något märkligt sätt fått för sig att jag är en annan slags tjej, en sådan han vill ha på pedistal. Så han måste få tro att det är han som fäller mig.
Suck. Varför ska det vara så svårt att bara få ligga?
Drunkna i någon
Jag har många av goda vänner som alltid verkar redo att umgås med mig. Jag har min underbara släkt och familj som finns där för upptåg eller en soft kväll. Jag har en hel del flörtar att tramsa med och och jag har massor av planer och roliga saker som händer i mitt liv.
Ändå - fan vad jag saknar den lilla vackra.
Jag vet inte vart jag ska göra av det för jag tycker själv att det är larvigt. Några dagar utan honom, och jag känner mig ensam mitt bland alla mina darlings. Jag skiter i alla er andra, grönöga whatever, jag vill ha min bästa på plats, alltid och jämt. Men han kommer vara borta beydligt mer än han är hemma under hela sommaren. Skit.
Vet inte vad det är som händer med mig. Jag som alltid längtat till min ensamhet och haft svårt för allt för mycket kletig närhet, vill mest bara bli älskad nu. Av den lilla vackra, av grönöga, av snyggot jag brukar möta vid hörnet, av tamefan vem som helst.
Jag vill bara drunkna i någon. Det är inte jag, det har aldrig varit jag. Jag förstår verkligen ingenting.
Inhale – exhale
Jag vet: vi har umgåtts en hel dag och kväll - men varför hör han inte av sig innan han somnar? Tanken går som en loop i huvudet.
Hur var det med chillandet bruden?
Tänk om jag blev sådan här över någonting annat, men det finns ju inte. Varför blir jag sådan när det gäller honom?
Andas. Eller be honom bosätta sig här och andas ihop.
Vila igen?
Är så jävla trött på mitt eget ältande – ändå blir det lite till och lite till.
Önskar att jag bara kunde skita i honom ett tag. I lugn och ro, inte genom ilska eller självkontroll.
Men även som nu, när det är lite itchy och inte så skimrande och vi bara skulle behöva lite vila från varandra, så hörs vi.
Och samtidigt som jag känner att lite avstånd vore skönt så rubbas mina cirklar när jag misstänker att han också vill ha in lite vila.
Stressad. Som när han köper en glass utan att köpa med åt mig, eller utan att fråga om jag ska med.
Jag orkar fan inte mer, är för gammal för sånt här. Back to basecamp. Over and out!
