Tack min fina vän
Lilla fina vackra, tack för att du är så bra.
För latten du kommer förbi med, eller kramen som ibland behövs och för skrattet som bubblar i magen varje gång vi ses. För buset och bråken och för att du älskar min vänner och min familj. För soffhänget eller fredagsmyset. För tokdansen och alla vilda planer. För alla idéer som vi förverkligar. För stunderna vi kan sitta tyst och jobba med vårt. För att du är snygg och finns bredvid mig. För de långa samtalen i varsin säng innan vi somnar. För alla gånger som vi varit osams på riktigt och du så självklart tar tag i försoning och tvingar upp mig på banan igen. För fikapauserna på jobbet och alla oändliga timmar i provhytter eller med hög musik framför din spegel. För alla gånger vi suttit och spanat ihop och sedan uppdaterar varandra om resultatet. För kvällar som annars blivit rätt ensamma men då du kommer förbi med käk och slår på tv:n. För alla underbara konserter och festivaler fyllda av nyktert rus, svett och blåmärken. För alla nattliga timmar i en bil med hög volym och inga ord. För alla fina sms och tokroliga familjestunder.
Tack min fina fina vän.
Glädje!
Tänk att vara så lyckosam att man kan hänga en vanlig kväll med familj, vänner och barn och skratta sig trött i magen.
Läsk, smågodis, bus, skrattattacker och kärlek.
Det viktiga är att vara tillsammans. Jag är tacksam över att jag har dom jag har.
Soulmate
Själva vänskapen är inget jag ifrågasätter längre.
Jag har inte haft en vän som honom tidigare men jag är väldigt glad att jag har det nu. Att matcha med en annan människa på så många plan är lite speciellt, märkligt nästan.
Vi pratar uppslukat bort timmar över en fika eller i soffan. Reagerar på samma scensekvenser i filmerna vi ser. Upplever konserter eller teater intensivt och är uppfyllda på samma sätt och av samma saker efteråt. Kompletterar varandra nästan kusligt bra i jobbet, fyller upp brister och triggar den andra på ett bra sätt. Skrattar ohejdat åt samma saker eller tjafsar och bråkar med jämlikt motstånd.
Aldrig sitter något fast och vi hittar på väldigt mycket saker att göra. Våra andra vänner gillar varandra och alla delar av min familj välkomnar honom med vidöppen famn. Vi är jäkligt sociala ihop men lika ofta smiter vi undan och är bara vi, för att vi behöver den där stunden.
Jag funderar ibland på det där, hur det kan komma sig att två kan vara så lika trots att det skiljer så många år. Även i relation till andra är han precis som jag var då. Fast utan hål, han är solid och luft på samma gång.
Jag skulle känna mig väldigt ensam utan honom nu när jag fått dela så mycket med en annan människa. Det finns ingen annan som jag upplevt det där med, med alla bitar av mig själv.
Han är ung, kan nog inte förstå riktigt hur ovanligt det där är. Eller så är det just det han gör. Han värnar mig ju på alla sätt som går. Kämpar sig igenom lager som han normalt aldrig skulle befatta sig med och ger stora tecken på tillit, smygparanoida fina som aldrig annars litar på.
Jag som alltid vill ha mitt space och min ensamhet men som nu aldrig får nog, han kan allid få en stund till utan att det stör mig. Och han som alltid håller sina vägar öppna och kräver mycket luft, umgås dygnet runt och binder upp sig juridiskt. Och ändå hela tiden tar sin egen väg.
Kanske är det bara tiden jag behövt. Tid som visar att det finns kvar – för det verkar ju så osannolikt. Han den riktigt unga, flyktiga, uppmärksammade, vackra mannen och så jag.
Fu*k
Livet är bra lustigt ibland.
Råkade utan avsikt göra ett lite större avtryck än vad jag tänkt mig, lite adrenalin men samtidigt fine – jag kör det fullt ut och orkar inte längre linda in och slimma sönder.
Samtidigt verkar allt det jag var så orolig för med den lilla vackra ha blåst förbi fullständigt. Njuter av ensamtid när jag istället kunnat dansa ut i vimlet med honom och andra, ja njuter är rätt ord. Det är något nytt.
Det är en ny tid som anas i mig. Mer närvaro gentemot mig och mina närmaste – och mer uppkäftigt finger åt resten därute.
Och jag tar i honom, mjukt och självklart. Det är inte som förut, det är bättre och jag är friare.
Greatful
En dag där jag varit så där extra tacksam för allt jag har, mina fina vänner, min släkt och min familj. Så mycket värme och uppriktig kärlek.
Uppfylld och glad!
X
Okej, jag har svårt att hantera det. Att en vuxen människa betyder så mycket för mig som han gör. Jag har inte behövt förhålla mig till sådana känslor förut.
Och det med en människa som är så flyktig. Dels för att han är solitär, autonom. Men också för att han är så ung och mobil. Han kan finnas någon annan stans än här om bara några månader, en annan stad, ett annat jobb, ett annat sammanhang.
Hela mitt liv har vänner och män kommit och gått, vissa har satt sig djupare och vissa har funnits kvar. Några har blivit saknade så det svider, men aldrig har jag känt att jag – mitt liv – i grunden skakas. Har inte behövt någon annan på det sättet. Varit glad för det som varit, saknat, sörjt och gått vidare.
Men jag behöver honom. Vill inte tänka på en tid utan honom. Och sårbarheten i det är obehaglig ibland. Riktigt ångestfullt. Fosterställningsjobbigt.
Min lilla vackra – varför du av alla jag mött?
Borttappad solitär
Lite låg efter allt upp.
Lilla vackra är borta några dagar igen, vilket inte passar mig alls. Önskar mig en skön slökväll i soffan, men min soffmate is gone. Inte heller finns han där för att få mig att glittrande skratta. Känner mig tråkig och ensam utan honom.
Och grönöga är inte på den nivån. Han är ju inte på någon nivå alls. Lite sms men inte närkontakt. Och fasen vad jag behöver närkontakt. Det är dags för honom eller någon annan att göra ett move.
Tur man har sina girls. Solitären i mig känns långt bort.
