Även en solitär är ensam ibland
En av männen som en gång tog plats under huden var både vän och kropp. Även en solitär behöver dela närhet ibland, då när huden saknar för mycket och ensamheten blir ensam.
Det var de mörkaste nätterna som vi tog oss igenom med hjälp av varandra. Delade på en flaska Whisky och ägnade gryningen åt högläsning av Bukowski. Sedan sov vi hud mot hud.
Också han var ung, mötte andra kroppar i hetsig dans. Hans ord om sin kärlek och mig tog jag lätt. Inte ens när han tvingade mig att lyssna så förstod jag. Jag har saknat honom i många år efter det att han försvann.
Att packa ihop fem år av ett delat liv gör ont. Jag saknar åter igen en man som är både vän och kropp. Den jag kan krypa ihop en stund hos utan förklaringar eller framtid. Somna hud mot hud, utan löften eller lager av otalade ord.
