Roligt
Jag vet faktiskt inte om lejonguy flörtar eller inte. Det rimliga vore ju då att anta att han inte gör det, men njae, något gör han rätt intensivt i alla fall.
Jag blir ovanligt självmedveten med honom omkring mig. Har svårt att prata och bete mig som vanligt.
Och han blir lite fumlig sådär. Han som annars är loj och rätt fräck, rodnar nästan ibland Ja, jag antar att även han blir ganska självmedveten med mig i närheten.
Vi får se i slutet på veckan hur han väljer. En utekväll med mig och en kompis eller en hemmakväll.
Väljer han en hemmakväll är det ju en rätt fet signal om att han inte är ”på”. Det spelar ingen roll att han redan innan det kom på tal sa att han nog ville vara hemma och ta det lugnt.
Lite roligt är det ju i alla fall. Brus.
Egen dräng
Tror jag ska lägga ner sex och män ett tag. Trycka på paus och ägna mig helhjärtat åt annat.
Med hård träning och rejäla blåmärken några dagar i veckan behöver jag inte ligga för att kroppen ska må bra. Så är det.
Ingen träning jag hållt på med tidigare har gett samma totala genomkörare av kroppen så som ett rejält helnattspass kan göra. Slag, sparkar och genomsvettig smärta verkar vara min melodi.
Fokusera överskottsenergin på mig själv.
Utrymme
Så himla sköna dagar med barnen. Ni vet, så där helt närvarande och i samma tempo, som man sällan lyckas vara.
Greja, strosa, pyssla, prata, lyssna, skratta, gosa, tramsa, sjunga, busa, dela.
När myskramen i soffan aldrig behöver rättas till.
Dom har blivit så stora att det ibland gör ont. Inser att dom inte i första hand är mina så länge till.
Sonen i senare tonåren, även om kärleken och skrattet finns där så är distansen påtaglig. Det är inte längre med mig han delar sina inre tankar. Precis så som det ska vägen in i vuxenlivet, men det kan vara sorgligt likväl.
Dottern, ska även dottern försvinna lite från mig samma väg? Inte på länge ännu. Några år till får jag vara den som alla hemligheter vill prövas med, som får höra tankarna som far omkring precis innan sömn. Som får teckningar med hjärtan och varma kramar att vakna till.
Fantastisk kärlek. Kanske kommer jag kunna ge mer av det till andra när mina barn inte längre är barn. När dom inte finns omkring att överösa med allt jag har.
Då kommer jag antagligen sitta här med ett överskott av kärlek.
Yrvaken
Den lilla vackra känns avlägset. Som när man blir nykter och minns en överdrucken kväll rätt suddigt.
Jag gillar honom nu med men förstår inte riktigt vad som vände mig upp och ner.
Jag vet ju att det var så, märkligt länge, ända in. Men jag kan inte förstå det. Kan inte återkalla känslan.
Kanske handlar inget av det här om männen i sig utan bara om något i mig som kommer och går.
Det har varit mycket att ta sig igenom, många år, många lager, många känslor.
Vet inte vad som händer i mig efter det här. En ny punkt. Som en annan plattform.
Huvudtrassel
Tankarna söker sig mot honom. Vet inte om det är för hans egen skull eller om tankarna bara gillar att söka sig mot någon och han är den som är lämplig.
Fast det känns som jag försöker låta bli. Kanske är det när jag försöker låta bli som jag faller hårdast. Dom jag inte haft något emot att ge av mig själv till har sällan hamnat under min hud.
Jag gör något i huvudet på helt egen hand.
Lustiga familjen
Så mycket av det bästa
mina barn
min familj
- dom är mitt rede av mossa att vila i
alltid dom som får mig att skratta mest och som ger all kärlek och styrka som behövs för att erövra världen eller vardagarnas gråa lunk
och så få som har det så.
Skuggdansar
Ett par dagars socialiserande där lejonguy är med. Vet inte när det varit så avvaktat trevande med någon förut.
Ibland bara roligt, skrattigt, pratigt och nära. Sedan tvärback och knappt en blick.
Tänker mer på giftiga ormars närmande än stora kattdjur. Eller så tar han lejonets nackgrepp på mig när jag minst anar det.
Ingen uppvaktar den andra. Ändå. Intensivt uppmärksam. Medveten på det där sättet att det inte blir naturligt.
Vi får se. Om det lägger sig eller trappas upp.
Sockerdricka
Har någonslags pirrig förväntan i mig. Det brusar och bubblar som glad sockerdricka. Vet inte för vad.
Men det känns som dags att fira, något?
Nya fighter
Nya aktiviteter som formar kroppen och gör över med varenda gnutta rastlös energi tycks vara ett gott alternativ. Att lejonkillen är med gör väl inte det hela sämre.
Jag kan hans sort, det är som min egen. Ännu håller jag distansen, trevlig men inte på det där sättet som triggar.
Jag tänker inte gå in i några konstigheter med honom. Fortsätter de forskande ögonkasten tänker jag göra det på rätt sätt den här gången. Av eller på, inget av det där mittemellan strulet som jag är så bra på.
Ögonkontakt i spegeln
Ett år av turbulens med lillavackra lägger sig lite i taget.
Jag kräver fortfarande lite mer av honom än av andra, men snart inte.
Kan jag helt släppa att han var längst in och sedan inte längre är under alla mina lager av hud.
Skrattar, tramsar, ringer, lunchar, dansar, skvallrar. Men jag går inte längre först i alla lägen och därför inte heller han.
Ändå är han mer än dom flesta under min dag.
Vänner?
Kanske blir vi helt normala sådana under vägen fram. Det vore ju en första gång för mig i så fall.
Eller så glider vi lite till och lite till tills avståndet inte längre håller ihop.
Jag har i alla fall sörjt, hanterat, processat, accepterat och vilat i att han inte längre har egna rum i mig.
Vuxet. Trots allt. Inga uppförstorade dramer eller dolda hav av känslor.
Jag är fan helt okej på det här, så vad är det jag är rädd för?
