Musik
När jag är utan man så kommer musiken tillbaks. Stereon blir centrum, som den alltid varit. Musiken är viktig för mig, inte lika uppenbart närvarande som böckerna men den finns där. Kanske handlar det om kön. Jag är flicka, tjej, kvinna – alltså läser jag. Om jag hade varit pojke, kille, man – hade musiken dominerat då? Kanske hade jag fått en elgitarr och musiklektioner istället för danskurser och bokprenumerationer.
Varför väljer jag bort musiken när jag lever ihop med en man? Den blir till bakgrund. Böckerna skulle aldrig bli bakgrund. Dom ligger där travade på varandra och låter mig fly från dag eller natt beroende på vad jag önskar.
Musiken är ingen tillflykt, att lyssna är att konfronteras med mig själv. Ibland smärtsamt uppriktigt. Dissekerad och uppspikad på väggen. Varenda känsla kräver min uppmärksamhet och mitt medvetande. Visst kan jag följa med och uppslukas men det är alltid jag själv som finns mitt i.
Kanske är det så enkelt att jag får spegla mig i mannen och inte behöver musiken då. Eller så vill jag inte se vad som finns i mig. Den där som skriker att jag vill vara ensam igen.
