Män och jobbet
Har haft ett bra tag nu när jag bara vet att jag är så jävla bra på mitt jobb.
Det är en skön känsla.
Mäktig. Och glatt energigivande.
Kanske extra roligt för att jag som person bryter mot alla bilder av hur en med mitt jobb och ansvar ska se ut och vara.
Å andra sidan, rent krasst: en sådan som jag skulle inte ha den positionen som jag har, om jag inte vore grymt bra på det jag gör.
Men det är också männen i min värld som blir konfunderade, som har lite svårt att få in mig i något fack. Långeman, han gillar mig på det där okonstlade sättet som de som kan se utanför boxarna brukar göra, samtidigt ger han yttre signaler om att han är en person som helt håller sig innanför boxarna.
Han gör ju mig konfunderad istället just på grund av det. (Att jag i min person inte förvirrar honom alltså, utan bara gör honom nyfiken. )
Det finns ingenting i hans yttre som sticker ut, mer än hans längd och en ovanlig färg på ögonen. Helt slätstruken i klädsel och frisyr och dylikt.
Måste ta reda på vad han gillar för musik, böcker och film. I det ytliga intrycket skulle jag gissa på totalt intetsägande svenssongenrer som Tomas Ledin, Arn eller Kevin Costnerfilmer. Samtidigt skulle jag inte bli förvånad om det visar sig att han har någon udda böjelse för samling av en superhjälte-serie eller lyssnar på någon obskyr tysk synth. Då skulle JAG kunna få grepp om honom och placera in i fack.
Han fäster mig i alla fall. Hur skicklig på mitt jobb jag än är så är det han som blir en privat referenspunkt.
De andra männen har ingenting med mitt jobb att göra, och då kommer dom heller aldrig att räknas ordenligt.
Mitt jobb och min familj, där är det jag som jag identifierar mig med. Som kommer under huden. Som jag inte kan vara utan.
Det andra är bara nöje. Så det är ju inte så konstigt att Långeman berör något mer i mig än vad de flesta andra gör. Han rubbar mig i en värld som är mitt viktigaste.
