Bunden
Han har inte frågat något om en framtid och jag har inte lovat något. Vi har precis börjat träffas. Han kan inte veta än om jag är personen som han vill umgås med om en vecka eller några månader.
Så varför får jag dåligt samvete?
För att jag vet att det spelar ingen roll ens om jag blir kär, jag kommer ändå inte vilja tvåsamheten. Jag vill inte drömma om gemensamma semestrar eller känna mig manad att stämma av mina planer en fredagskväll. Jag vill inte känna den där strängen i ryggen som säger att det nog är dags att skicka ett sms eller höra av sig.
Jag får lätt ångest bara av insikten att jag måste prata om det med honom. Jag vill inte prata, jag vill leka och tramsa. Knulla och skratta. Flörta och dansa.
Jag vill inte vara bunden ens med spindelvävstunna trådar. Fan.
