My wingmate
En vecka då vi inte setts utan bara hörts på avstånd, återseendets glädje var stor.
Kramar och barnsligt lyckliga skratt. (Inte vibrerande längtan.)
Lunch om 40 min? Han sände frågan medan han ännu inte kommit fram. Så visst lunch mitt i min späckade dag.
Tillbaks på våra vanliga ställen, inte sida vid sida under arbetsdagarna. Ändå kom han förbi flera gånger inom loppet av några timmar. Snabb fika, ett hej på språng mellan möten och sedan hela kvällen bara vi, smet undan från dom andra.
Min fina.
Och allt som trillat ner i magen fanns där. Vi har bollat och nosar på nästa steg. Mer av det som borde göras. Det är på gång nu, jag kan ana konturerna. Och vi gör det ihop. Samlar dom som behöver samlas.
Fasen, det börjar nu. Små steg i början, större sen. I got my wingmate.
