Solitar’s Blog

Berör mig. Sätt dig som klister under min hud så att jag inte enkelt kan skrapa bort det som är du.

Vackra män som glittrar med vässade tänder.

Det är inte någon uppenbar skönhet hos mig som gör att dom stannar. Visst, jag ser okej ut. En av dom som syns när jag går in i ett rum eller över stan men inte den typen av utseende och sätt som tilltalar alla.

Det är dom vackra rovdjursmännen som brukar kunna sniffa sig till mig från olika håll. 

Det var ett tag sedan sist. Jag saknar riktigt stimulans. Jag vet inte vart jag hamnar, men det är dags för något att hända.

Det är inte så lätt att vara jag alltid, och många gånger kanske jag gör det svårare än vad det behöver vara.

Dom som jag verkligen gillar och vill ha kvar i mitt liv drar jag mig för att starta upp något med.

Jag vet ju att jag tröttnar fortare på männen som hamnar i min säng och i min vardag. Att min kärlek tar slut. Eller att dom blir sårade över att jag inte älskar tillräckligt mycket.

Och sedan blir det aldrig som det var innan.

Inte heller med dom som fungerar likadant. Förr eller senare börjar vi skona varandra. Någonstans därefter försvinner glittret, buset och den uppslukade kåtheten.

Jag har gjort det tillräckligt många gånger för att känna mig själv. Två år tar det ungefär. Och så ett par till där man försöker få det att fungera utan att göra varandra illa.

Jag ser vägen rulla ut sig när jag väger vänskap mot action.

Men jag är ju så innerligt trött på bukföda. Ska jag ha ett sexliv och kärlek så måste jag antagligen riskera dom män som jag faktiskt tycker om. Fan.

Då och då önskar jag faktiskt att jag fungerade lite mer som mina tjejkompisar, där delandet av en vardag verkar viktigare än känslan, kåtheten och utbytet.

Jag kan inte välja att leva med en människa som jag svär över varenda gång jag möter en kompis över ett glas vin. Herregud, jag svär inte ens över mina barn eller min familj så som många gör - jag tycker dom är fantastiska!

Jag behöver inte en man för att passa in i min soffa eller laga min bil. Jag behöver en man för kärlek och kroppsliga lekar.

Är rastlös som en tiger i kroppen. Hånglar lite här och lite där, men störs av alla idiotiska pickup-lines.

Ibland önskar jag att det var okej att silvertejpa över orden. Var stor, snygg, kåt och dirty, men låt bli alla hjärndöda samtal är du snäll.

Det har ju hänt vid ett par tillfällen att jag sagt det högt vid någon bar: snälla, kan vi inte sluta prata och bara ligga istället?

Att deras små tankar eller poserande slängar med håret ger mig huvudvärk, försöker jag låta bli att säga.

Men i längden orkar jag ju inte låtsas. Spinn me round round eller inte. Och så blir det kroppstorka, handen och youtubeporn ett tag.

Det börjar brinna i kroppen igen. För länge utan ordentlig friktion. Och ändå en loj avvaktan mot än den ena och än den andra.

Egentligen vill jag bara bli uppslukat kåt. Tillfredställd tills jag grinar och så ännu lite mer.

Tänder, tunga och rythmiska stön. Jag behöver kropp helt enkelt.

Borde har tränat kroppen idag men ibland styr man inte helt över sin egen tid. Känner mig rastlös och låg direkt. Och stora behov av manligt kroppsumgänge.

På något konstigt sätt står livet fortfarande och väntar. Jag som brukar leva mitt i det nu som finns.

Vad är det som jag väntar på?

Lilla vackra tycker att Lejonguys intresse är övertydligt: ”Men vad faaan, han vill ju ligga så jävla gärna! Dessutom jobbar han dig ju på alla plan.”

Han finns närvarande i min vardag på ett mer påtagligt sätt. Men jag är inte helt säker på vart jag har honom, eller vad jag själv vill.

Jag gillar honom, hans uppmärksamhet, hans skratt och hans kluriga blick. Ju mer jag har honom omkring mig i min vardag, mitt kök, mina barn, desto mer gillar jag honom.

Ögonen söker sig helt klart mot hans vackra händer, breda axlar och lite grungigt loja rörelser. Och det finns en utmaning där, aningen av en maktkamp som inte sällan slutar i fokuserade tävlingsmoment, fysiska eller kluriga.

Visst, om han tog ett nackbett på mig skulle jag knappast vara motsträvig. Men det blir allid lite krångligare för mig att hålla ordning på vad jag själv känner och vill när vardagen blandas in.

Well well, vi får se vad som händer. Han är en jägare på alla sätt. Så om jag känner mig rätt så kommer vi väl landa i säng så småningom och jag misstänker att han kan hålla mig nöjd ett tag.

Bimbosarna som han envisas med att släpa omkring på, ger jag däremot inte mycket för. Herregud, jag får hål i huvudet varje gång.

Har varit sänkt några dagar. Grå och törstig efter närhet. I mitt sinne har jag skyllt på snö och kyla och brist på kroppsliga lekar.

Jag måste lära mig att det handlar minst lika mycket om träning. När kroppen får jobba blir jag go och glad efteråt. Fylld av energi och glädje.

Samma substanser flödar ju i kroppen efter hård träning som efter kär-lekar. Substitut som är nyttigt kan ju inte vara fel.

Going soft. Blödig. Hudlös.

Tillgänglig.

Det är då allt skit brukar hända.

Jag längtar påtagligt mycket efter något. Att bli överväldigad. Berörd på ett sådant sätt att jag inte kan låta bli.

Så som bara ett fåtal skakat mig.

Jag vet ju att jag inte kan leta upp det. De männen har bara funnits där, som från ingenstans. Omöjliga att förbise eller gå runt. Som klister under huden.

Alla andra har varit utbytbara, även dom som jag en stund har älskat.

Och jag är så innerligt trött på det som lätt går att lämna. Blir som ett stumt hål i mig.

Vad fasen ska jag göra?

Alltid när jag är här, när jag landar och samtidigt saknar något.

När tankarna bläddrar mellan alla som varit och givit och älskat.

Kommer det som tungan mot en trasig tand. Det bara finns där, som en myt i mig själv.

Det är bara en, egentligen.

Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann