Solitar’s Blog

Stund av självrannsakan och insikter som väller över mig.

Det funkar inte det här. Jag visste det ju för över en månad sedan. Nu vet jag det igen.

Lättnad och sorg.

Jag vill få tillbaks mig själv. Finnas bland mina vänner så som jag brukar. Det är inte bara han som lämnar andra bakom sig. Jag har varit så jävla uppslukad, uppvarvad och ego gentemot alla andra.

Har fått av honom vad jag gjort mot andra. Samtidigt. Kanske förlorat någon annan på kuppen.

Nu girl kan du ha ångest på riktigt. Grotta ner dig och sen rycka upp dig. Bli som folk igen helt enkelt. Jag vet att fler än jag själv längtar efter det.

Han är förbannad och besviken över att jag inte litar på honom. Men sanningen är ju den att jag faktiskt inte gör det.

Jag har hela tiden varit inställd på att han kommer att försvinna. Att han är luft som leker en stund och sedan far vidare, utan skuld och utan ånger.

Jag brukar faktiskt lita på mina vänner. Veta att dom finns där och att jag är minst lika viktig för dom som dom är för mig. Jag har känt mig säker på alla de andra manliga lekkamraterna som tagit sig under huden. Att dom sitter lika fast i skiten som jag.

Men med honom har känslan av flyktighet hela tiden funnits där. Därav allt det febrila och intensiva, utan vila och filter.

Handlar det verkligen om mina hjärnspöken eller att jag förstår vem han faktiskt är, även om han inte vill se det så?

Jag får ju fasen se sanningen i vitögat. Min rädsla handlar om min kärlek och att han inte älskar på samma sätt. Det har snart gått ett år av lager att tröska igenom, kanske är det dags att bara släppa alltihop.

Den slags avslappade vänner som jag önskar att vi kunde vara kommer vi ju inte att bli. Han sitter under huden på mig och jag klarar ju inte av att hantera det utan outtömliga kar av kärlek och tålamod att ösa ur.

Och han är inte mannen som är intresserad av att badda skadade själar. Inte heller att äta dom.

Om han kommer över det här, tar tag i försoning och tillit ännu en gång så kommer det ändå snart igen att bli fler uppskruvade stunder och scener. Mer gnissel under huden och ett jag som är överskuggat av honom.

Jag är inte den som han vill att jag ska vara. Jag är inte enkelt poppig och okomplicerad även om jag ofta blir det i glansen av hans nu. Han pratar ibland om dekadens, han vet fasen inte vad det är. Förstår inte att det handlar om svarta djup och rädda demoner och vad man gör för att få tyst på dom en stund.

Att välta det obekväma, skitiga och svulstiga över sig själv och andra. Fuck you lilla valp. Det är jag som är Oscar Wilde och du som är hans avgudade androgyna musa.

Krash and burn. Alla jävla spärrar släppta.

Om jag inte tvingat bort honom nu vet jag inte vad som skulle göra det. Så jävla dum är jag och mitt i allt finns en lättnad – det visar ju bara hur fel ute jag är.

Att fullkomligen ösa all tvivel och rädsla över honom var ju inte det smartaste jag kunnat göra om jag vill vara rädd om en vän.

Han kommer inte smälta det så lätt, inte ta felaktiga och ojuste anklagelser med en axelryckning. Han är sårad, förbannad och obehaglig till mods och undrar vad fasen som pågår.

Kanske är det över nu. Oavsett vilket så måste jag ta det krypande lugnt. Tagga ner. Landa. Hitta balansen i mig själv igen. Kanske klarar jag det inte med honom omkring mig.

Självbevarelsedriften slog på. Äta eller ätas. Hyvla av honom från mitt skinn. Få honom att välja bort mig eftersom jag uppenbarligen inte klarar av att välja bort på egen hand. Öka avståndet.

Min sorg är där igen. Insikten i att det förändras. Han kommer fortsätta vara min vän, men inte så som det varit.

Från att funnits sida vid sida, varje dag nästan hela tiden blir det något annat. Hon är där dagar, veckor i sträck.

Jag måste ställa om. Hitta mitt fokus någon annan stans.

Om jag visste att han och jag skulle fortsätta som vi varit och är så skulle hans glädje över någon annan kvinna eller en annan vän även genuint vara min.

Det har varit många stunder då rädslans demoner tjutit omkring mig när det gäller honom. Ännu har han ju inte valt bort och gått vidare, sanningen är snarare den att han kommit ett steg närmre för varje gång.

Trots det: Uppenbarligen litar jag inte på hans trofasthet. Och när jag ser de tidigare relationerna omkring honom så finns heller inga skäl att göra det.

Människorna i hans liv har varit utbytbara. Samtidigt som han har blivit oersättlig i mitt.

Jag vet ju att relationer alltid förändras. Det är inget som brukar skrämma mig. Men med honom vill jag att allt bara ska förbli.

Klart att jag är rädd. Det är som att gripa luft. Att få fatt på en sekund och hålla den kvar.

Jag vet inte riktigt hur och vad, jag bara vet att jag måste hantera det.

Flera dagar av galet roligt busigt tillitsfullt äventyr. Sida vid sida, som alltid sida vid sida. Den lilla och jag. Så nära - så mycket, och ett överdåd av bubblande skratt.

Ändå finns ett hål i min mage, en klump som blir ledsen och som jag inte förstår.

Jag vet att jag får mer av honom än någon annan. Hans tid, hans tillit, hans skratt, hans kärlek, hans tankar och fantastisk vänskap. Mer av allt. Utom just kropp. 

Kanske bor sorgen i vetskapen om att jag inte får ihop de olika delarna. Att det lekfulla glittrande buset och den vardagliga kroppsliga kärleken dödar varandra hos mig.

Att jag kan önska att vi kunde vara kropp ihop, men vet att det andra som vi har skulle dö då. Och det gör jävligt ont vissa stunder.

Ondare än jag ibland vet hur jag ska hantera.

Men jag vet inte med honom, vad som myllrar där längst inne. Varför han inte rör vid mig så som han rör vid andra.

Istället finns luftkudden där, utom då vi kramas ordentligt eller förvarnar om en beröring. Han blir obekväm av att ha mig mot sin hud en längre stund. Det som gör att jag ibland känner mig bortstött och andra gånger utvald. 

Hans dubbla signaler gör mig förvirrad och osäker. Min känsla som alltid brukar ha rätt när det gäller män och deras signaler, som jag normalt litar bergfast på, är satt ur spel.

Inte ens när vi ensamma smög oss fram där nere, i det mest förbjudna och ångande av sex, inte ens då tog vi i varandra. Det hade varit lätt att komma för nära, känna varandra en stund och sedan skylla på omständigheterna.

Han som skämtade om kyssar med ändå höll sig tjugo centimeter ifrån. Han som skulle ha blivit upprörd om jag tagit initiativet och kommit för nära. Han som nu kommer vara svår ett tag. Frånvarande. I sig själv.

Jag som får hantera mina demoner på egen hand, men samtidigt lite vila igen.

Fånigt glad. Vuxna kvinna. Att ha min lekkompis intakt, längst in. Blodsbröder.

Mina bästa buskamrater har alltid varit män. Från den galna i lekis som fick ut för alla gränser som vi bröt, över flera sandlådskompisar som ofta slutat glittrande i sängen, till den lilla vackra.

Med män kan jag busa som en barnunge, med kvinnor blir jag mogen och klok. Olika sidor av samma jag. Inget jag låtsas utan är.

Jag har lätt att skapa mina nätverk oavsett kön. Får tillit och förtroende, allas prathemligheter och tyngda stunder. Men också skrattet som kommer djupt från magen.

Men kvinnorna rubbar mig inte, kvinnors vänskap är bergfast och självklar. Dom som står pall när livet svajar och som aldrig sviker. Mina systrar av blod eller fritt val. Där är mitt rede, mitt hem och min solida grund.

Männen är det andra, det som glittrar, som leker, som svajar, som brusar. Som det kivas med och ger krydda på moset. Utbytbart. Nöje. Sockervadd och tivoli. Och en stilla stund med ett metspö.

Och så han den lilla, som på något vis är den mest lekfulla av alla. Som är det mest strålande glittret och tivolits allra galnaste åk. Men som också är mitt hem och mitt rede. Som inte är utbytbar. Som måste vara solid och bergfast och stå pall när livet svajar.

Det är klart att demonerna tjuter till ibland.

Mannen som kunde tala med kvinnor. Jag vet fasen inte hur han lyckas men en kväll ihop och allt är bortblåst. Bara glitter och skratt och samma som vanligt.

Är jag helt way off?

Han lämnade henne hemma och kom till mig en helkväll.

Vi har kramats, pratat ikapp, glittrat i soffan, tramsat och varit precis hur barnsliga som helst utan någon annans blickar på oss. Jag landade i min sårbarhet och vet att även han tycker att det är viktigast.

Att vi, oss, han och jag är något annat än det andra. Bekräftar mig som unik, som den som alltid är.

Han försöker skämta om det andra:

Han: Jag klarar inte av om du inte finns där jämt. Du får inte göra som mig. Det finns allvar under skrattet. Oron i ögonen när han brottar ner mig i soffan.

Jag: Det funkar inte så, men jag älskar dig ändå. Ska du hålla på så där måste jag skaffa nya vänner. Stadig men glittrande blick, huvudet på sne under honom.

Han: Det där var grymt. Han stannar till, släpper greppet.

Jag: Kanske, men det är sant. Reser mig och hämtar te.

Funderar lite. Alla känslor. Känner mig ersatt och bortvald. Tagen för given.

Av den lilla som tagit sig ända in.

Kan inte minnas att jag tidigare så påtagligt varit med om det. Det brukar vara jag som ersätter.

Jag tror inte att han upplever det så. Han tror att jag är den som alltid kommer att finnas. Den som är slitstark och som man alltid kan återkomma till. Trygghet. Han gör mot mig vad jag gjort mot andra.

Eller i alla fall mot en som jag fortfarande sörjer att jag förlorade. Han som nästan var min bror och i alla fall var min familj. Han som jag sumpade bort för alla andra jag sprang till och som upptog mitt sinne i kortare eller längre perioder.

Jag förstod inte förrän det var för sent, och inte ens då förstod jag. Trodde att han skulle ta sitt förnuft tillfånga när han rest jorden runt sina varv eller när han kommit hem från London.

Någonstans har jag fortfarande svårt att förstå att han, den jag skulle bli gammal med så småningom, dela en whiskey på en veranda och läsa Bukowskij med, inte finns kvar. Och att det är mitt eget fel.

Att jag lekte bort honom med än den ena och än den andra. Han som fick höra talas om dom alla, som jag kröp ner hos när väggarna slöt sig inåt eller spelade TVspel med natten igenom.

En gång sov vi i hans bastu. Han bad mig lämna honom som jag bodde med. Lämna alla de andra som upptog mitt sinne. Stanna i hans bastu eller åka till andra sidan jorden. Jag har aldrig blivit älskad på det sättet, varken förr eller tidigare.

Tror den fullständiga droppen var när jag blev med barn med en annan. När han bröt med mig, bröt han med resten av min familj som under lång tid också varit hans. Nu bor han på en ö, någonstans varmare. Jag hör rykten om honom ibland.

Ska du förlora mig på det sättet lilla vackra? Jag är inte heller den som alltid är.

Jag kunde inte förstå det då. Kunde inte se vad det var jag riskerade. Vad jag hade som aldrig kom igen. Hur sjutton ska den lilla vackra kunna det? Han som är en själslig avbild av vem jag var då.