Solitar’s Blog

Att brusa, lite lagom. Vid sidan av mitt liv. Inte för nära.

Det är när det kommer tätt inpå, när jag inte har filter eller ensamma rum att vila i som jag måste stänga in mig. Få pansar och ont, i själen.

Männen som finns vid sidan av mitt liv kan jag älska länge.

Jag skulle vilja bli lite småförälskad.

Förtjust och kåt på samma gång.

Det är så mycket mer nice att dela sängen med någon som man också vill prata med. Förundrat följa ansiktets linjer.

Mr Niceguy kommer aldrig få det brusa i mig på det sättet. Det är bara skönt att få luta kroppen mot honom.

Jag har så fantastiska girls. Tjejkompisar. Andra kvinnor som är the best på alla sätt.

Roliga, självständiga, smarta, kloka, udda, varma och ärliga. Vänner som har många intressen och som gärna ses på ett glas vin och långprat i en soffa eller en buskul kväll på krogen. Intressanta brudar som gillar att ha kul.

Samtidigt vänner som finns där när man verkligen behöver. Wingmates. Människor jag skulle vilja vaktade min rygg i lägen ens rygg behöver vaktas. Som hellre skulle greppa kulsprutor och knivar än springa skrikande från kaos eller fara. Kvinnor som inte snackar skit om andra kvinnor, vänner som blir glada för varandras framgångar och peppar varandra i motgångar.

Dom som säger att kvinnor är svekfulla vet fasen inte vad dom pratar om. Min erfarenhet är lojalitet stark som inget annat.

Fan, är jag knäpp på riktigt när det gäller honom?

Han kan ju fortfarande knalla runt i skallen på mig! Som om all den här tiden inte har gått. Helt utan förvarning.

Fan! Fan! Fan! Vad håller han på med?

Förutom det synliga, så finns det något märkligt osynligt band. Jag har verkligen inte bett om det och jag tror inte att han heller vill ha det. Ändå. Det finns där.

Hjärnspöken.

Det finns ju några män som tagit sig under skinnet på mig. Ett par dog kärleken till, andra har jag fått processa mig igenom saknaden efter lager för lager. Som man ska för att till slut kunna lämna det bakom och gå vidare.

Alla. Utom en.

Hans plats i mig stängde jag bara rummet till. Vägrade tänka, känna eller processa över huvudtaget. Det finns ett före och ett efter. Ingen gråzoon. Jag hade inget annat val.

Ibland skramlar det där inifrån. Som att jag fortfarande kan höra hans tankar. Som att en bit av honom sitter kvar, fängslad. Trots all tid som gått så vågar jag inte riktigt peta i det. Som att jag tror att allt skulle finnas kvar, börja om, större och mer och utan kontroll.

Så jag går fort förbi, blundar med öronen. Men ibland, i landet mellan vakenhet och sömn, mellan två sekunder, hör jag det dolda i oss prata med varandra.

Om jag vågade möta det i mig själv skulle jag kanske säga att jag saknar känslan. Att jag varken tidigare eller senare varit med om så öppna kanaler mellan två sinnen. Att frågan om det verkligen fanns eller skulle kunna finnas igen klistrar fast långt bakom tankarna.

Istället tänker jag att jag måste vara galen.

Är egentligen helt utslagen och borde känna mig låg och tröstlöst grå.

Istället är jag fylld av så mycket kärlek och värme. Det brusar av stilla förväntan och jag kommer på mig med att le stort för mig själv.

Det är först nu som jag på allvar hittat tillbaks till mig själv efter att jag började vicka liv i mig för drygt ett år sedan.

Hur kan ett normalt äktenskap utan några större konstigheter nästan ta fullkomligt död på en? Seriöst.

Hur kan det ta många månader innan skrattet kommer tillbaks i magen och sedan ännu längre tid innan den maniska glädjen över att åter känna livsbrus lägger sig till normala nivåer?

Jag är lite skrämd. Det var likadant för femton år sedan när jag skilde mig första gången.

Båda gångerna efter fem års normala relationer. Ingen misshandel, övergrepp eller kaotisk vardag – bara vanlig vuxen tvåsamhet med någon som frågar om ens dag när man kommer hem och som vill veta planer i förväg. Kärleksfulla män som grejar med sitt och ibland lyser av energi och stolthet och ibland är gnällig och trött. Män jag älskade djupt i början och inte ville såra när jag visste att jag var på väg därifrån. Bra fäder men olika på alla andra sätt.

Jag tror faktiskt inte att jag kommer att ge mig på ett försök till.

Men vad är det som tar kål på mig? Som efter en tid dödar glädjen och livsbruset och kåtheten. Som gör mig stilla, deprimerad och fet. Som gör huden hård och ger nerverna knutor.

Handlar det om könsroller och förväntningar, om kärnfamiljens skeva normer? Att det blir så brutalt fel för mig som är uppvuxen i en klanfamilj.

Jag ser det ju i fler av mina syskon, svårigheterna med det tvåsamma men lättheten med andra relationer – öppna, nära och tillitsfulla där man får vara den man är utan någon annans pressande förväntningar och outtalade krav.

Min familj kommer alltid vara större än en enskild man. En enskild man kommer aldrig vara den viktigaste för mig eller den jag definierar mig själv och min vardag utifrån.

Jag har så mycket ord i mig. Bär andra på så mycket ord?

Har regelbundet formulerat mig själv i skrift sedan jag var barn. Har högar av fyllda dagböcker som inte är till för någon annan utan bara fyller behovet att få ur mig det där som är i huvudet och tar plats.

Som jag tror skulle spränga mig om jag inte satte det på pränt.

Men det funkar ju, jag släpar inte runt på så mycket bråte i mig. Det är min bikt, min terapi, ett sätt att få distans och min väg att förstå mig själv.

Det som är konstigt att jag inte har ambitioner att göra mer av orden. Att leka, skulptera och väva dom samman till saker som bekräftas och betyder något för andra.

Jag skriver, alltså är jag?

Eftersom dom bara är till för mig själv blir dom nakna och förvrängda på samma gång. Det är ju framför allt det där som jag inte delar med andra som får plats på pränt. Den som skulle lära känna mig enbart genom mina egna ord skulle få en väldigt skev bild av vem jag är. Hur jag lever mitt liv utanför min hjärna.

Trots att jag generellt har stora behov av förändring i alla delar av mitt liv och ofta går in och ut i relationer, utmaningar och jobb så har jag belönats med stort förtroende från många.

Jag har verkligen många intressanta och pålitliga vänner, ett generöst nätverk och stort förtroendekapital i yrkeslivet som innebär att jag regelbundet får erbjudanden om nya intressanta jobb eller utmaningar.

Jag känner ofta tacksam ödmjukhet inför det.

Vet att många inte har det så och undrar ibland vad som gör att jag haft turen. Jag känner inte alltid att jag förtjänat det jag har men jag försöker att ta vara på och inte slarva bort det jag haft förmånen att få.

Kanske handlar andras tillit till mig framför allt om att jag försöker leva ärligt och prestigelöst inför mig själv och andra. Att jag tar mig tid att lyssna på andra och faktiskt vill förstå och samtidigt formulerar min syn på saken. Att jag inte utnyttjar tidigare förtroenden eller min position för att kliva över andra eller kasta sårande ord tillbaks.

Samtidigt kan jag vara så jäkla egocentrerad. Uppslukad i min egen värld och vilja. Målfokuserad och lustorienterad. Och gör det mesta som faller mig in oavsett vad andra tycker om det. Lite som om jag ibland är mig själv nog och normlös.

Jag är inte normlös, inte alls. Jag funderar väldigt mycket på normer och värderingar men jag tar ställning till det utifrån min egen syn på saken, inte utifrån hur andra brukar göra. Och visst finns det en del som blir obekväma omkring mig på grund av det, som tycker att jag är lite oberäknelig och svår att få grepp om, men inte så många som det skulle kunna göra.

Kanske handlar andras attraktion gentemot mig om att jag för det mesta är glad och vill något. Att det händer saker om kring mig och att jag inte duckar för det som är svårt men visar att även svåra tider kan innehålla gott om magdjupa skratt.

Jag vet inte, och kanske kommer jag aldrig riktigt förstå det som gör att jag har så många fina, varma, sprudlande och unika människor omkring mig.

Men jag är väldigt glad för att jag har det.

En dag med glöden på plats igen trots att energin sviktar av andra skäl. Balansen på väg tillbaks, nu ska bara resten hinna ifatt också.

Det är som om kroppen slagit fullständigt bakut efter att det halvt maniska försvunnit.

Den suger åt sig varenda virus och bakterie som finns och vill sova i veckor. Överansträngd av högt tempo och få sovtimmar under mycket lång tid. Så det är väl inte så konstigt om motståndskraften är låg när jag börjar slappna av.

Det hade inte gått så länge till.

Nu längtar jag hem till soffa och ensamtid varenda dag. Att få skrota omkring i min egen takt utan någon annan i mitt synfält. Tänk att även jag kan vända så där.

Vill, vill, vill

Vill!

Vill?

Något annat.

Allt det där som tagit plats så länge och som inte händer. Som jag börjar släppa taget om men ändå inte. Som alltid funnits där, men mer intensivt och tydligt i över ett år.

Som jag trodde skulle varit här nu.